Kofösning väntar

Så nu går vi alltså in i en lågkonjunktur, och alla som har det minsta hum om utbildningspolitik vet vad det innebär. Nämligen att studentantalen återigen kommer att skjuta i höjden, A-kurser i humanistiska ämnen kommer att proppas med ointresserade människor som flyttar till Lund eller Uppsala istället för att slå dank i någon småländsk håla. Det är sorgligt men ofrånkomligt. Själv har jag länge glatt mig åt sjunkande studentantal och hoppades att det skulle leda till kvalitetshöjning. Risken hade naturligtvis varit att vissa ämnen dog ut, i dagens märkliga värld där universiteten drivs som företag. Så skulle exempelvis utbildningarna i latin och grekiska läggas ner här i Lund, men räddades i sista stund av en donation. Uppslutningen har sedan dess, vad jag förstår, inte alls varit dålig. Och kanske kan man hoppas att den dragit till sig intresserade studenter (särskilt många unga strebrar har den nog inte lockat). Det är nämligen vad det handlar om: intresse. Det rör sig inte om "elitism". Man måste tro på människors förmåga att utvecklas, att alla som vill lära sig ska få en chans. Problemet med att universitetet tjänstgör som arbetsmarknadsåtgärd är att vi får studenter som inte vill lära sig, som egentligen inte är intresserade. Det är OK att inte brinna för sitt ämne om man läser företagsekonomi. Man kan ha sina intressen på annat håll, det viktiga är att man får en examen och ett jobb. Men humaniora är beroende av mänskligt intresse för att överleva. Dels kan universiteten inte på några få år ge studenterna en allsidig bildning - väsentliga delar måste de bidra med själva. Dels går det inte att skärma av den typen av kunskaper helt från en själv, ens eget liv, ens värderingar, ens sätt att leva. Som ett resultat av bristen på intresse sjunker kvalitetsnivån, både vad gäller de kunskaper som kan förutsättas och möjligheten till intressanta diskussioner under seminarier och liknande. Men så länge humaniora behandlas som oviktiga ämnen och som någonting inte särskilt krävande, kommer vi att få dras med dessa problem.
Jag vet att det jag skriver kan tyckas något ensidigt. Är kvaliteten på utbildningen det enda som spelar roll? Jag har pratat om "utbildnings-" men inte så mycket om "politik". Well, här är den politiska aspekten: hur många kloka beslut fattar en nitton-tjugoåring? Har de någon uppfattning om vad de vill göra, snarare än vad de kan göra? Vet de att vissa saker kanske smakar först men kostar sedan? Har de någon aning om vilka krav som kunde ställas på dem i ett samhälle där man faktiskt insåg vilket privilegium det är att få studera? För oerhört många tycks svaret på dessa frågor vara nej - för mig var det på många sätt så. Och det är en okunskap som strukturerna - de ansökningshungriga universitetsstyrelserna, CSN och tillväxtkåta kommunpolitiker- bara är alltför villiga att dra nytta av.