Nytt uppdrag

Jag har bestämt mig för att lära mig italienska ordentligt. Jag har förvisso läst det som C-språk på gymnasiet, så helt nytt är det inte. Men min dåtida brist på engagemang måste jag nu kompensera genom en intensiv repetition. Jag har en kurs av Michel Thomas i lurarna på min ipod, och får numera inte lyssna på musik under mina promenader. Tråkigt, men det är förhoppningsvis snart över. Tyvärr lär kursen bara ut grammatik och ett mindre än rudimentärt ordförråd, och det är just det senare jag saknar. Strax börjar den ofta mentalt behagliga men alltid fysiskt smärtsamma fasen i inlärningen av ett språk, nämligen att läsa en text, stryka under de ord man inte förstår, konsultera en ordbok och sedan skriva översättningen i marginalen. Jag minns när jag för några somrar sedan gick igenom samma fas med franskan. Eftersom jag på den tiden bodde i studentrum och inte hade någon annan arbetsyta än min säng, var jag ständigt tvungen att skifta ställning mellan att ligga på magen med den franska texten framför mig och att stöda hela överkroppen med ena armbågen medan jag bläddrade i ordboken och klottrade i marginalen. Det slutade med att jag fick en sorts muskelsträckning i halsen, en märklig förnimmelse som jag omedelbart diagnosticerade som begynnande strupcancer. Om jag minns rätt fick det mig till och med att sluta röka. Först i efterhand, när mitt tilltagande ordförråd hade minskat antalet erforderliga rörelser gick sambandet upp för mig.

Men jag är oerhört sugen på de italienska orden. De får allting låter så vackert, det är nästan ett lögnaktigt språk. Jag slår vad om att "lungödem" heter någonting riktigt tjusigt på italienska.
Att möta dess ordförråd är som att se en chokladkonnässör öppna en lyxig chokladask, plocka ut bitarna och höra honom kommentera deras innehåll och välja ut favoriter medan han stundvis slickar sig om fingrarna. Allting låter så nätt och tydligt, utan att någonsin bli skarpt. Franskan är både nätt och skarp, men knappast tydlig, på grund av de gutturala R:en. Men italienskan är glasklar. När jag hörde på samtal jag inte förstod, kunde jag också förstå vad det var jag inte förstod. Allting ligger så långt fram i munnen. Osip Mandelstam beskrev det träffande i sitt Samtal om Dante:

"När jag började studera italienska och just hade bekantat mig med dess fonetik och prosodi, förstod jag plötsligt att talarbetets tyngdpunkt flyttats närmare läpparna, närmare munnens utsida. Hedersplatsen intogs oväntat av tungspetsen. Ljudet kastade sig mot tändernas lås. Vad som slog mig var också den italienska fonetikens infantilism, dess ljuva barnslighet, närheten till barnjollret, en sorts urdadaism."

OBS!

Det är nu försent att vara med i tävlingen. Rätt svar i tävling nr 1 var "fadermördare", i tävling nr 2 "hustrumisshandlare". (Figuren till vänster bär en s k fadermördare, en sorts krage som var poppis på 1800-talet. Oidipus slog oavsiktligt ihjäl sin fader Laios; Ike Turnmer spöade skiten ur Tina och bilden längst ner visar ett s k wifebeater-linne.) Orkidéerna vissnar.