Psschhh? Sccch!

Läser att brittiska bibliotek slåss med låga besöksiffror och av sin ledning uppmuntras att "se över" tystnadspåbudet. Uppenbarligen är det en hämsko för utvecklingen av biblioteken till fullfjädrade entertainment centers. Faktiskt märker jag att det är allt vanligare att man måste säga till om man vill ha tyst kring sig på biblioteken. Denna tystnadens sista bastion kanske kommer att stormas. Vad finns kvar? Kyrkor möjligen. De har ofta skyltar med texter i stil med "Detta är en plats för bön. Var vänlig respektera det och iaktta tystnad." Likheten mellan bibliotek och kyrkor är kanske inte tillfällig. Båda tycks bygga på en slags vördnad. Och då är det kanske inte heller en slump att man som försvarare av tystnaden tvingas in i en smått löjlig och reaktionär position.

Jag vet att biblioteket i Alexandria måste varit en extremt bullrig plats, som Alberto Manguel påminner mig om. Där lästes det högt, eftersom den tysta läsningen inte uppfunnits än. De grekiska och latinska texterna saknade indelning i enskilda ord och krävde därför ofta ett muntligt framförande för att få meningen att falla på plats. Den tysta läsningen är djupt förbunden med en borgerlig subjektivitet, och var fram till slutet av 1700-talet en ovanlig företeelse. Det jag tycker om med bibliotek är just kombinationen av interioritet och exterioritet: en offentlig plats där människor hänger sig åt ett slags privatliv.

Jag tror att det är oerhört viktigt att konservera tysta zoner i städerna, zoner fredade från ljudet av maskiner och småprat. Tvånget att lyssna på Rix-FM på vissa arbetsplatser borde likställas med tortyr och förbjudas enligt internationell arbetsrätt. Det är svårt att sälja i tystnad, den är liksom ett massivt, ogenomträngligt hinder för att ropa ut varor och sno vår uppmärksamhet. Ändå borde det gå fint att sälja tystnad, och det är väl ungefär vad spa-anläggningar gör. Dit flyr folk från bullriga städer.

Ibland tycks mänskligheten delas in i två kategorier, eller snarare fördelas över ett spektrum. I dess ena extrem finner vi dampbarn med överskottsenergi. I den andra extremen har vi totalt inåtvända autister. Bibliotek tycks lämpade för individer som ligger närmare den andra typen, medan idrottshallar är kongeniala med den första. Problemet med denna konflikt mellan A- och B-människor är inte bara de aktivas numerära överläge. Det är att de aktiva mycket väl kan stå ut med de tystlåtna, medan det omvända inte lika säkert gäller. Och är så de tystlåtna i överläge 100 mot 5 spelar det ingen roll, eftersom en enda räcker för att beröva alla andra tystnaden.

Kanske bygger vår syn på tystnaden på en felaktig metafysik? Vi tänker oss den som ett tomrum, och i en slags horror vacui vill vi fylla ut den. Tänk om den inte är ett rent negativt begrepp, tänk om den är en substans? På vilket sätt har den gjort sig oförtjänt av vår uppmärksamhet?