Datorer åt barn

Idag i P1:s Obs kunde man höra Gayatri Spivak diskutera internet och utbildning. Även om jag har svårt för hennes teorier tycker jag att hon har en del att säga när hon, som här, ägnar sig åt den s k "tredje uppgiften". Hennes synpunkter är väl knappast extrema, snarare präglade av sunt förnuft (vilket inte alltid kan sägas om hennes texter). Jag uppskattar att hon punkterar datamyten och betonar kunskaper i humaniora och språk som nödvändiga för ett kritiskt förhållande till kunskap och ett perspektiv på vad medborgarskap innebär. "We should not simply give computers to children who have no other preparations". Jag håller också med om att de demokratiska möjligheterna hos internet är vansinnigt överskattade och att det inte räcker med att ge folk datorer. Det är både idealism och nonchalans att se på internets möjligheter frikopplade från sociala och kulturella strukturer, och det är typiskt att entusiasmen oftast kommer från västerlänningar som dragit nytta av dessa strukturer och ser sig själva som representativa. Hennes eget arbete med skolor i Indien visar också på ambitionen att integrera utbildning och datoranvändning. Internet är ett utmärkt verktyg, men man får inte tillbaka så mycket mer än vad man lägger in.
Man skulle faktiskt kunna tillägga att det förhållandet spelar roll även i väst. Nu har väl entusiasmen över IT-baserad pedagogik förhoppningsvis svalnat en hel del, men det är viktigt att upprepa kritiken. Det rör sig nämligen om en principfråga. Ett teknikoptimistiskt perspektiv konvergerar gärna med en slapphänt "antiauktoritär" undervisning, med inte alltför lysande resultat. För att skapa kritiskt tänkande elever måste man först ge dem en kunskapsgrund och vida referensramar innan man släpper dem lös i datasalen. Skräckhistorier om elever som sökt fakta om andra världskriget och, oskolade i den mest elementära källkritik, hämtat information från nynazistiska hemsidor, är exempel nog.
Vad tycker hon då om bloggosfären som plattform för litteraturkritiken? Hon hyser inga större förhoppningar. Å andra sidan har det väl att göra med att hon inte är literary critic i akademisk mening, och inte dagskritiker, recensent. Och den högre formen av kritik torde inte påverkas på djupet av bloggarnas utmaning. Som litteraturvetare måste man arbeta extremt hårt för att väcka intresse hos den icke-akademiska publiken. Att lägga ut saker på webben är ingen lösning. Boken är och förblir ett "arcane instrument", den är och förblir en angelägenhet för eliten. Utanför dessa sammanhang spelar den ingen större roll, men inom detta sammanhang måste vi arbeta för att öva upp sensibiliteten och vår förståelse av omvärlden. Spivak drar slutsatsen att hon inte kan göra mycket mer än att skriva så bra texter som möjligt, väl medveten om deras begränsade genomslagskraft utanför det akademiska. Samtidigt levererar hon ett fint ord som borde gå att applicera på både formerna av kritisk verksamhet: "Good criticism is written for people who dont resemble me and who i do not know".