Den ovanlige läsaren

Väldigt, väldigt schematiskt kan man skissera litteraturvetenskapens utveckling genom tre faser: den traditionella litteraturhistorian lade tonvikten vid författaren, den moderna litteraturvetenskapen vid texten, och den postmoderna uppmärksammade läsaren. Men har de s k reader-response-teorierna verkligen utmanat textens primat? Rör det sig inte alltför ofta om ett sätt att säkerställa textens integritet genom att visa hur den styr läsarens tolkning? Intressant då med en studie av läsarvanor som så att säga går varvet runt. Nu är det en känd läsare som står i fokus, och som alltså intar samma ställning som författaren i den biografisk-historiska forskningen. Och denne mycket viktige läsare (rent hypotetiskt kunde andra läsvanor ha förändrat världshistoriens utseende) heter Adolf Hitler. En analys av dennes bibliotek och böckernas marginalklotter och understrykningar ges av Timothy Ryback i boken Hitler's Private Library. Det rör sig om en slags omvänd textanalys, där det vi vet om Hitlers biografi bildar underlaget för en tolkning av de spår han lämnat i lästa böcker. Till de mer bisarra av dessa spår hör ett kolsvart mustaschhår som Ryback hittar i den unge Hitlers reseguide till Berlin. Tänk er känslan av overklighet.
Innehållet i führerns bibliotek var känt redan 1942. (Det är påfallande hur mycket arbete de allierade lade ner på att förstå Hitler som person. Projektet att kartlägga hans livshistoria och komma fram till en psykoanalytisk karakteristik är ju välkänt.) Han var uppenbarligen en riktig bokslukare, med ett privatbibliotek på över 16 000 volymer, varav merparten tycks ha utgjorts av militärhistoria och verk om konst och arkiktektur. Mycket var naturligtvis gåvor och en mängd av böckerna ska ha varit osprättade.
Hitlers kulturella smak är relativt välkänd: ett hopkok av germansk högkultur (Wagner) och trashig lowbrow (hans favoritfilm var King Kong, och en stor del av biblioteket ska ha utgjorts av vilda västern- och äventyrsromaner). Den största överraskningen är kanske att en så stor del av biblioteket bestod av "andliga" böcker, motsvarande vad man kan finna i en New-Agebokhandel: astrologi, ockultism, etc. Hitler tycks ha funnit näring i teorier om övernaturliga krafter som styr undantagsmänniskans öde. Även halvvetenskapliga alster om näringslära, inte sällan med "andlig" inriktning, utgör en stor sektion. Ett resultat Ryback anser sig komma fram till är att Hitlers världsåskådning kanske var betydligt mer eklektisk, osystematisk och mindre "äkttysk" än man föreställer sig. Till exempel tycks hans idéer om viljans makt grunda sig mer på astrologi än på Schopenhauer och Nietzsche. Vilket naturligtvis inte betyder att det på ett oproblematiskt sätt går att skilja en ofredad tysk högkultur från nazisternas vulgariseringar.
Utifrån ett litteraturvetenskapligt perspektiv är Rybacks bok intressant, kanske främst för att vissa typiska problemställningar dyker upp från motsatt riktning. Om en klassisk fråga för litteraturvetenskapen gäller hur författarintentionen påverkar tolkningen, blir problemet nu "på vilket sätt kan dessa böcker verkligen anses ha format läsarens medvetande?". Synd bara att man måste vara antingen konstnär eller tyrann för att frågan ska anses värd att undersöka.