Jag har ofta grubblat över en fråga: hur kommer det sig att en viss typ av genomskådande satiriker fortsätter att skriva? Om grunden för deras satir är att visa på inkonsekvensen i människors handlingar, hyckleriet som gör moralen till en läpparnas bekännelse och de verkliga handlingarna till något annat, hur kan de tro att deras egna avslöjanden skulle ha avsedd effekt? Man kan givetvis hävda sin roll som sanningsvittne, men satiren tycks nästan alltid sikta på en politisk eller moralisk genomslagskraft. Det ligger liksom i dess väsen att visa på kontrasten mellan hur saker är och hur de borde vara. Men hur kan satirikern hoppas på förändring utan att späda ut sanningshalten i sin genomskådande cynism? Till slut hittade jag det här stycket ur La Bruyères förord till Les Caractères, en lösning som faktiskt lyckas med att både behålla kakan och äta upp den:
"Il [le public] peut regarder avec loisir ce portrait que j'ai fait de lui d'après nature, et s'il se connait quelques-uns des défauts que je touche, s'en corriger. C'est l'unique fin que l'on doit proposer en écrivant, et le succès aussi que l'on doit moins se promettre; mais comme les hommes ne se dégoutent point du vice, il ne faut pas aussi laisser de leur reprocher: ils seraient peut-être pires, s'ils venaient à manquer de censeurs et de critiques: c'est ce que fait que l'on prêche et que l'on écrit."
Ungefär: "Publiken kan efter behag betrakta detta porträtt jag tecknat av hur de verkligen är, och om de känner igen några av de fel jag berör kan de vänja sig av med dem. Det är det enda mål man kan föresätta sig när man skriver, och även den framgång man minst kan lova sig själv; men då människor inte alls känner avsmak inför lasten, får man inte heller därför låta bli att klandra dem. De skulle kanske vara ännu värre, om de kom att sakna censorer och kritiker: det är det som får en att predika och att skriva."
No comments:
Post a Comment