Jean-Marie Gustave Le Clézio får alltså nobelpriset. Jag önskar att jag hade fullföljt den mersmak läsningen av hans debutroman gav mig, men av någon anledning drevs jag åt andra håll. Jag kan alltså inte stoltsera med någon vidare orientering i hans verk, vars senare del tydligen skiljer sig mycket från debutfasen. Och någonting annat vore egentligen konstigt, med tanke på den friska ungdomliga förvirring som präglar Rapport om Adam (som Le procès-verbal heter på svenska). Det är en ungdomsklassiker, en slags eurotrash-variant på J.D. Salingers Catcher in the Rye, en intensiv fokusering av den tid i ens liv då universum avslöjar sin fascinerande och skrämmande obestämdhet, innan yrket och vanan ger det en slags konstgjord stadga. I sitt slag är det en perfekt bok, men man förstår också att den typen av böcker är återvändsgränder (vad skrev Salinger efter sin succé? Någon som vet eller bryr sig?). Nu har jag ett incitament till att se vad han tog sig för efter debuten, och alltså återvända till ett begär jag tidigare haft men inte tillfredsställt. (Det är bra att ha många begär, säger Nietzsche och Spinoza.)
Jag har gjort en kort paus i skrivandet av det här inlägget för att springa till franska bokhandeln och inhandla hans senaste bok, Révolutions (på svenska heter den Allt är vind, vilket jag tycker är en finare och mer suggestiv titel). I samma veva ringde de från jobbet och undrade om jag kunde sitta vak, så nu har jag tio timmar med Le Clézio framför mig. Räkna inte med ett alltför snart omdöme om boken, dock. Den är 500 sidor lång och mina kunskaper i franska är inte tillräckliga för att obehindrat "plöja" texten.
(P.S. Kan inte låta bli att inkludera en bild på författaren. Det var länge sedan nobelpriset i litteratur gick till en fransman, men säkert ännu längre sedan det gick till någon så photogénique)
No comments:
Post a Comment