Allmän adiafora III

Ti 14/10 kl. 19.50: Jag såg på TV att meteorologen Per-Erik hade rakat av sig sitt nördkrull och faktiskt nu såg rätt stilig ut. Undrar hur hans medarbetare kan ha reagerat. Tänk om den andre, han med barock/hårdrocksfrisyren kom att tänka: "Jaha, det var så enkelt! Och jag som av ren slentrian haft den här frisyren sen jag läste i Uppsala i början av 80-talet. Tänk om jag också skulle försöka...när jag tänker på det har jag ju faktiskt funderat på att göra det rätt länge...synd att Per-Erik hann före..." Och nu skulle det verkligen vara försent. Om han gjorde likadant skulle det vara fullkomligt genomskinligt. Och nu kanske han tittar sig i spegeln, suckar och tänker: "Jaha, jag är alltså dömd till den här befängda frisyren..."

Må 20/10 kl. 11.00: På tåget till Ravenna. Mobilsignaler är ett välkänt område för cultural studies. Jag blev inte överraskad - eller blev jag trots allt det? - när jag märkte att italienarna hade lika värdelösa mobilsignaler som deras topplistemusik, eller jag menar samma. Smörsång, kråmande saxofonspel, etc. Det får en att längta tillbaka till den mer osofistikerade varianten som bara använde telefonens egna toner.

Må 20/10 kl. 19.30: Middag på pastahak med Mauricio, en bekant till min far. "No, no, no. Du vill inte ha den där", sade han när jag funderade på en pastatallrik med tonfisk och färska grönsaker. "Det är som med politik, man tar lite av höger och vänster och resultatet blir en enda röra." Han fortsatte sedan att lägga ut texten om bristerna i den italienska invandringspolitiken, mellan tuggorna av en passande fascistisk maträtt: pasta, två sorters skinka, ost och ägg.

Ti 21/10 kl. 15.30: På tåget från Florens kommer en tjock pojke in, undviker ögonkontakt, slår sig ned och börjar greja med sin ryggsäck. Och han tar fram - en rubiks kub! Helt absorberad sitter han och snurrar på de mångfärdade små blocken under resten av resan, gott och väl en timme.

On 22/10 kl. 07.00: Vaknade klockan sju på morgonen, efter hemska drömmar om att bli rånmördad. Men istället för att känna lättnad var jag förbannad: jag ville in i drömmen igen och hämnas på skitungarna som hade mördat mig och tagit mina pengar. Min impuls att kräva vedergällning var alltså starkare än min vilja att leva, och det är kanske så hämndkänslor fungerar överlag.

On 22/10 kl. 16.20: En mentalsjuk dansk har följt med från Kastrup över sundet. Han står nästan lutad mot tågets dörr och kommenterar för sig själv det förbiglidande landskapet. När vi rullar in i Malmö börjar han upprört mumla: "Det er for myge! Det er for myge!" Jag har lust att lägga min hand på hans axel och instämma.