Imperfect critics

Jag kommer tillbaka till mina tankar om identifikation. Det här har att göra med det problemet, men "identifikation" är egentligen någonting mycket större och mer problematiskt. Det här handlar om en mycket enkel sak. Nämligen:
Vi har alla våra favoritämnen vi vill se skildrade. Det är bara att erkänna. Men det viktiga är att man kan skilja på det som man "går igång på" (en sexuell fetisch är faktiskt en bra jämförelse) och det som man tvingas erkänna är bra, och där illusionen av en objektiv egenskap hos verket är starkare. Naturligtvis bör vi emellanåt ge oss hän, men det kan inte vara principen för vår utvärdering. Ändå tycker jag mig ibland se det hos professionella kritiker. Men det står mer på spel än felaktiga tio-i-topp-listor. Att ge sig hän åt sina fetischer kan inte vara den princip som styr vår kulturkonsumtion utan att kulturens kraft väsentligen skulle försvagas. Då riskerar man att få en publik som läser böcker och ser på film med samma mänskliga intresse som följande personer (alla autentiska fall):

Person A: Gillade allt som var gotiskt, däribland Baudelaire. Men personen var oförmögen att förstå skillnaden mellan originaliteten hos honom och de dussinpoeter vars gemensamma nämnare med Baudelaire var skildringen av vampyrer och korpar.

Person B: Berättade att han läste mycket fantasy. Jag frågade om han tyckte om äldre litteratur, och hävdade att t ex Odysséen och annan folkpoesi borde vara spännande ur hans synvinkel. Han sade att han hade läst en del sådant, men det han saknade var förekomsten av magi.

Person C: Tycker bäst om filmer som innehåller strider i stadsmiljö. Har enligt egen utsaga sett sig trött på krigsfilmer som utspelar sig i mindre urbana miljöer.