Allmän adiafora II

Ti 23/9 kl. 10.30: Jag försökte ringa till jobbet men hade av någon anledning blandat ihop de två första siffrorna i kommunens nummer (35-) med mitt eget (13-). Fråga mig inte varför. Den första uppringningen satte mig i kontakt med en kvinna av (gissar jag) sydostasiatiskt ursprung, som inte kunde svenska och mycket lite engelska. Det verkade som att hon jobbade i en butik av något slag, men jag är inte säker på att jag förstod henne riktigt. Jag fortsatte att ringa till andra nummer på jobbet men med bibehållna felaktiga första siffror. Nu hörde jag luren lyftas och oerhört sakta föras fram till ett huvud vars andning ständigt tilltog i ljudstyrka. När han svarade "Det är Johan" förstod jag att jag hade kommit i kontakt med en mentalt funktionshindrad. Jag hade förstått det med utgångspunkt från den sävliga rösten, men också på grund av namnet. Jag kom att tänka på att min kompis Peter grubblat över detta förhållande: Varför heter alla förståndshandikappade Johan? En ståuppkomiker borde göra Seinfeldgrejen ("have you ever noticed that...") om ett sådant vardagsmysterium.

Lö 27/9 kl. 21.00: Pratade med min bror och hans kompisar, vilka kvällen innan hade varit på kräftskiva. Jag kände mig givetvis tvungen att förklara varför jag inte äter kräftor, och drog upp mina gamla argument: att det inte är kosher, att vi inte äter landgående djur med exoskelett, t ex skalbaggar, så varför är det OK om de legat i vatten, osv. Det gick som vanligt inte hem. Men jag kom på ett nytt argument, som tydligt visar kräftätandets relation till masshypnos och grupptryck: kan du tänka dig att äta en kräfta ensam? Att komma hem från jobbet, behöva något snabbt till dig själv, och till slut välja en kräfta? Att krasa sönder dess pansar och ta ut köttet, äta det medan det röda söndertrasade kadavret stirrar på dig med sina tomma pepparkornsögon, utan pupiller vars riktning man kan undgå? Kan Du verkligen det, käre läsare?

Sö 28/9 kl. 18.30: Jag var bakfull och satt och lyssnade på en låt av Al Green, "Gotta find a new world", med pastorn på bästa "What's goin on"-humör. Sången handlar om att han måste finna en ny värld där människorna har sina rättigheter, där de är goda och hjälpsamma. I katalogen över de rättigheter han önskar sig kommer bl a "i wanna be able to walk where i wanna" och "i gotta be able to talk when i wanna", och det är verkligen inte för mycket begärt. Men sedan sjunger han "i wanna be able to love when i need it, yeah". Hur ska man tolka det? Menar han att det ska finnas någon till hands när lusten kommer över honom? Är inte det att kräva lite väl mycket? Och hur skulle en politisk förändring kunna garantera honom villiga partners? Vilken slags politik skulle det vara? Märklig text.

Ti 7/10 kl. 14.30: Jag gick igenom några gamla foton från när jag hälsade på min kompis Marcus i Edinburgh för några år sedan. Då kom jag att tänka på en riktigt skum, nästan helt oförklarlig sak som inträffade och som jag glömt att ordentligt reda ut. Varje dag när jag kom hem från jobbet brukade grannen i lägenheten under oss spela samma musik, samma sång, varje dag. Det märkliga är att jag inte kunde identifiera vad det var för slags musik. Jag hade aldrig hört någonting liknande innan och jag har aldrig hört det senare. Det lät som om det möjligen hade kunnat vara någon sorts skum folkmusik, men att föreställa sig den kultur som skulle gett upphov till den är omöjligt. Melodin var oerhört enformig och påminde en aning om det klassiska cirkustemat. Instrumentet tycktes vara ett vevpositiv eller möjligen någon slags bräcklig elorgel. Nu börjar jag nästan tvivla på om det hela har inträffat, men det gjorde det, det är jag säker på. Vem var grannen och hur kom han över en skiva med en sorts musik som, såvitt jag kan se, är helt unik i hela universum, inte liknar någonting annat? Och varför spelade han den trudelutten varje dag mellan klockan fem och sex på kvällen? Det märkligaste av allt är att jag knappt ägnat en tanke åt allt det här förrän nu.