Så nu går vi alltså in i en lågkonjunktur, och alla som har det minsta hum om utbildningspolitik vet vad det innebär. Nämligen att studentantalen återigen kommer att skjuta i höjden, A-kurser i humanistiska ämnen kommer att proppas med ointresserade människor som flyttar till Lund eller Uppsala istället för att slå dank i någon småländsk håla. Det är sorgligt men ofrånkomligt. Själv har jag länge glatt mig åt sjunkande studentantal och hoppades att det skulle leda till kvalitetshöjning. Risken hade naturligtvis varit att vissa ämnen dog ut, i dagens märkliga värld där universiteten drivs som företag. Så skulle exempelvis utbildningarna i latin och grekiska läggas ner här i Lund, men räddades i sista stund av en donation. Uppslutningen har sedan dess, vad jag förstår, inte alls varit dålig. Och kanske kan man hoppas att den dragit till sig intresserade studenter (särskilt många unga strebrar har den nog inte lockat). Det är nämligen vad det handlar om: intresse. Det rör sig inte om "elitism". Man måste tro på människors förmåga att utvecklas, att alla som vill lära sig ska få en chans. Problemet med att universitetet tjänstgör som arbetsmarknadsåtgärd är att vi får studenter som inte vill lära sig, som egentligen inte är intresserade. Det är OK att inte brinna för sitt ämne om man läser företagsekonomi. Man kan ha sina intressen på annat håll, det viktiga är att man får en examen och ett jobb. Men humaniora är beroende av mänskligt intresse för att överleva. Dels kan universiteten inte på några få år ge studenterna en allsidig bildning - väsentliga delar måste de bidra med själva. Dels går det inte att skärma av den typen av kunskaper helt från en själv, ens eget liv, ens värderingar, ens sätt att leva. Som ett resultat av bristen på intresse sjunker kvalitetsnivån, både vad gäller de kunskaper som kan förutsättas och möjligheten till intressanta diskussioner under seminarier och liknande. Men så länge humaniora behandlas som oviktiga ämnen och som någonting inte särskilt krävande, kommer vi att få dras med dessa problem.
Jag vet att det jag skriver kan tyckas något ensidigt. Är kvaliteten på utbildningen det enda som spelar roll? Jag har pratat om "utbildnings-" men inte så mycket om "politik". Well, här är den politiska aspekten: hur många kloka beslut fattar en nitton-tjugoåring? Har de någon uppfattning om vad de vill göra, snarare än vad de kan göra? Vet de att vissa saker kanske smakar först men kostar sedan? Har de någon aning om vilka krav som kunde ställas på dem i ett samhälle där man faktiskt insåg vilket privilegium det är att få studera? För oerhört många tycks svaret på dessa frågor vara nej - för mig var det på många sätt så. Och det är en okunskap som strukturerna - de ansökningshungriga universitetsstyrelserna, CSN och tillväxtkåta kommunpolitiker- bara är alltför villiga att dra nytta av.
Thursday, October 30, 2008
Tuesday, October 28, 2008
Hela Norges klassiker
Någonting jag tycker om: när det aktuella får oss att ta itu med det traditionella, allra helst när det varit traditionellt så länge att det närmast ignoreras. Så fungerar i alla för mig utgivningen av Ibsens pjäser i två band, nyöversatta av Klas Östergren. Ibsen är "naturligtvis" en "gigant", och Ett dockhem måste alla läsa på gymnasiet eller på universitetet. Själv hade jag bara läst den pjäsen, och så Peer Gynt, som är så annorlunda både till stil och ämne. Att jag satte den senare skyhögt över den förstnämnda får inte bara skyllas på min fäbless för romantiska läsdramer med fantastiska inslag, eller på associationer till Griegs musikstycke. Lika mycket har det att göra med den moraliska frågeställningen, som tycktes mig både mer aktuell och mer universell än Ett dockhems 1800-talsfeminism. Nu är det alltså dags för mig att forma ett omdöme om resten av produktionen. Efter att ha tagit mig igenom den första volymen (som innehåller Samhällets stöttor, Ett dockhem, Gengångare, Vildanden, En folkfiende, och Rosmersholm) ska jag försöka svara på frågan: håller Ibsen?
Jag fick ett incitament när DN:s Jonas Thente kastade en handske i Ibsens klassikernuna. Thente slaktar utgivningen som han kallar (i kvalitetsneutral, och därmed pejorativ mening) en "kulturgärning":
"Där Tjechov förmår skapa hållbara människor för att han begriper sig på dem, behandlar Ibsen dem som en Ikeakatalogsdesigner behandlar möbler. Där Shakespeare helt besatt sjunker in i och berusar sig på varenda roll och lämnar pjäser med idel huvudroller – där är Ibsen en kassörska på Försäkringskassan som från början vet vad var och en är värd. Och Strindberg då? I princip samma kålsupare, fast han blev bättre så småningom – även om han likt Ibsen hade en dragning åt att proppa små deviser i käften på sina gestalter så att de storknade: fegmoderna deviser som svor järnvägars också, sjutusan och sjuttsingen i den borgerliga kyrkan."
Detta är kategoriskt uttryckt, men ändå lätt att hålla med om. Ibsens karaktärer har ofta inget eget liv. Tjechov ger dem så mycket av ett eget liv att pjäserna blir svåra att läsa på samma sätt som verkligheten kan vara svår att läsa. Shakespeare ska vi inte jämföra med. Ibsen är på gott och ont en författare av idédramer, och när idéerna håller fungerar pjäserna. Detta menar jag inte i enbart politisk mening - det har liksom att göra med det estetiska. Ibland tycks själva idématerialet skaka om karaktärerna en smula och sätta dem i svängning på ett oväntat sätt. Det sker särskilt när Ibsen får syssla med sitt favoritproblem, livslögnen. I viss mån tycks alla hans pjäser handla om det, men särskilt i Vildanden får han fördjupa sig i det.
Även om Ibsen är skicklig på att punktera storvulen retorik, lyckas han sällan bättre när han själv ska presentera positiva föredömen. Den något osannolika Lona Hessel i Samhällets stöttor är ett exempel. Slutscenen innehåller en subtil ironi när konsul Bernick, som just tvingats inse värdet av att hålla sig till sanningen, ser det som kvinnornas förtjänst:
"...slut er bara omkring mig, ni trofasta, sanningskära kvinnor. Det har jag också lärt mig de här dagarna: det är ni kvinnor som är samhällets stöttor."
Det här är faktiskt en storslagen ironi, när den dumma lilla gossen i en vuxen mans skepnad inte kan förstå det hela som annat än ett verk av en god kvinna, en generaliserad moder. Här visar Ibsen också en subtil karaktärsteckning. Men vad ska man göra av den "positiva" kommentar som fröken Hessel fäller som gensvar?
"Det var en dålig läxa, svåger. (lägger handen tungt på hans axel) Nej du; sanningens och frihetens anda - det är samhällets stöttor."
Den annars rätt häftiga Lona Hessel låter här så didaktisk och präktig att man väntar att nästa replik ska punktera hennes retorik. Men detta är slutrepliken, sentimental ("handen tungt på hans axel") och uppbygglig (märk det retoriska trycket efter tankstrecket) så det förslår. Placerad i en kontext som så tydligt kretsar kring det förljugna i den officiella retoriken, kan man inte se det som annat än ett konstnärligt misslyckande. Kanske är pjäsen att se som ett nödvändigt steg på vägen till Vildanden. Det rör sig inte om en egentlig livslögn, snarare om en i yttre mening strategisk lögn. Bernick är beroende av lögnen för att behålla sin ställning i samhället, han är inte beroende av den för att leva med sig själv. Pjäsen är i politiskt avseende ytlig: den kan ge oss kunskap om samhällets sätt att fungera, men visar oss egentligen inte hur själslivet påverkas av de politiska förhållandena. Faktiskt påminner den en hel del om socialistisk realism av den värre sorten.
Samhällets stöttor och Gengångare är inte särskilt starka pjäser. Särskilt den senare känns konstruerad (hur många naturalistiska verk har inte förstörts av den godtyckliga användningen av biologiska begrepp?). Vildanden raffinerar problematiken och ger den en vidd som de tidigare pjäserna saknar helt. För att åstadkomma något sådant var Ibsen delvis tvungen att övervinna sig själv, vilket han gör genom att låta styckets onda kraft uppträda i en idealistisk sanningsägares skepnad. De ideal som Lona Hessler så onyanserat prisade - sanningens och frihetens anda - driver faktiskt fram pjäsens katastrof. Det politiska har vuxit i styrka, och nästlar sig nu in i självmedvetandets minsta fiber. Medan konsul Bernick förtränger det förflutna i karriärsyfte, måste Ekdahl förtränga för att överleva, för att kunna leva med sig själv. En nietzscheansk fråga om sanningens nytta för livet ersätter utforskandet av den offentliga lögnen. I denna pjäs lever också alla figurerna - även dr. Relling som så lätt hade kunnat bli en tradig och klyschig naturalistisk hjälte - läkaren/avslöjaren.
Problemet med Ibsen är att han trots sitt fina väderkorn för de samhälleliga hindren och svårigheterna har en så okomplicerad syn på individen. Hans hjältar blir ofta slätstrukna, en sorts borgerliga varianter av sagornas goda riddare. Skildringen av de "starka" kvinnorna verkar ibland som en liberal madonnadyrkan, och man får intrycket att Ibsen egentligen inte begrep sig på kvinnfolk. Men allt detta har att göra med hans monadiska syn på individen: hans hjältar går under, men deras personlighet förblir intakt. Strindberg kunde i sin senare dramatik verkligen visa på personlighetens sönderfall, hur orden slutade betyda och hur mänskliga relationer från början är omöjliga, förfalskade. Ibsen går aldrig så långt, och stelheten hos karaktärerna och i dialogen är kanske ett resultat av hans människosyn. Om man ska kritisera Ibsen så är det just för detta problem, naturligtvis lika mycket en fråga om ideologi som om estetik. Kanske är pjäserna mer omoderna än man föreställer sig.
Vari ligger då Ibsens storhet, om det finns någon? I hans känsla för det tragiska, utan tvekan. Den är i min mening stark nog att förlåta honom brister i andra avseenden. Karaktärerna kan vara endimensionella, dialogen platt - men samspelet mellan krafterna i dramat är alltid starkt. Detta är inte samma sak som att säga att Ibsen var "duktig" dramatiker, att han kunde ordna händelserna i tiden på ett gripande sätt. Det handlar lika mycket om tematik och intensiteten i den tragiska känslan. Ibsens känsla för personlighetens kamp kommer av en klar syn på objektiva samhälleliga förhållanden, men han lyckas också skildra personernas fall med en intensitet som nästan är religiös. Naturligtvis kodas vissa kristna föreställningar om till en sekulariserad vokabulär. Arvsynden blir darwinsk biologi, för att ta ett exempel. Ändå krävs det inga historiska studier eller någon ansträngning av fantasin för att känna igen sig i Ibsens tragedi. Trots postmodern kritik av idén om subjektet är Ibsens individualism åtminstone i sin negativa sida fortfarande aktuell. Man kan kritisera idéer om autenticitet och så vidare, men ingen skulle därför börja hylla sveket och förräderiet. Populismens hot mot sanningen, som det skildras i den lysande En folkfiende, får mig att tänka på Obamas och Hilary Clintons ansträngda försök att stryka landsortsbefolkningen medhårs - således ett aktuellt ämne.
Alltså, är Ibsen en klassiker? Ja, i en mening av ordet. Om man med det "klassiska" menar det mest typiska, jämna, rena förkroppsligandet av en viss art av litteratur, då är Ibsen utan tvekan den borgerliga individualismens klassiska dramatiker. Det betyder inte att han är den mest intressante - Strindbergs dramer är betydligt mer "intressanta", men också så egendomliga och självcentrerade att det känns fel att kalla dem klassiska (många tycker att Aischylos är mer intressant än Sofokles, men den senare är utan tvekan mer klassisk). Men har Ibsen skrivit många "klassiska texter" - dvs. texter som fortsätter att tala till oss och som förtjänar att ständigt läsas om, ingå i antologier? Av dem jag nu har läst - den andra volymen väntar - tycker jag att tre texter verkligen håller: Peer Gynt, En folkfiende och Vildanden. Ett dockhem tycks mig klassisk i den förstnämnda betydelsen av ordet.
Jag fick ett incitament när DN:s Jonas Thente kastade en handske i Ibsens klassikernuna. Thente slaktar utgivningen som han kallar (i kvalitetsneutral, och därmed pejorativ mening) en "kulturgärning":
"Där Tjechov förmår skapa hållbara människor för att han begriper sig på dem, behandlar Ibsen dem som en Ikeakatalogsdesigner behandlar möbler. Där Shakespeare helt besatt sjunker in i och berusar sig på varenda roll och lämnar pjäser med idel huvudroller – där är Ibsen en kassörska på Försäkringskassan som från början vet vad var och en är värd. Och Strindberg då? I princip samma kålsupare, fast han blev bättre så småningom – även om han likt Ibsen hade en dragning åt att proppa små deviser i käften på sina gestalter så att de storknade: fegmoderna deviser som svor järnvägars också, sjutusan och sjuttsingen i den borgerliga kyrkan."
Detta är kategoriskt uttryckt, men ändå lätt att hålla med om. Ibsens karaktärer har ofta inget eget liv. Tjechov ger dem så mycket av ett eget liv att pjäserna blir svåra att läsa på samma sätt som verkligheten kan vara svår att läsa. Shakespeare ska vi inte jämföra med. Ibsen är på gott och ont en författare av idédramer, och när idéerna håller fungerar pjäserna. Detta menar jag inte i enbart politisk mening - det har liksom att göra med det estetiska. Ibland tycks själva idématerialet skaka om karaktärerna en smula och sätta dem i svängning på ett oväntat sätt. Det sker särskilt när Ibsen får syssla med sitt favoritproblem, livslögnen. I viss mån tycks alla hans pjäser handla om det, men särskilt i Vildanden får han fördjupa sig i det.
Även om Ibsen är skicklig på att punktera storvulen retorik, lyckas han sällan bättre när han själv ska presentera positiva föredömen. Den något osannolika Lona Hessel i Samhällets stöttor är ett exempel. Slutscenen innehåller en subtil ironi när konsul Bernick, som just tvingats inse värdet av att hålla sig till sanningen, ser det som kvinnornas förtjänst:
"...slut er bara omkring mig, ni trofasta, sanningskära kvinnor. Det har jag också lärt mig de här dagarna: det är ni kvinnor som är samhällets stöttor."
Det här är faktiskt en storslagen ironi, när den dumma lilla gossen i en vuxen mans skepnad inte kan förstå det hela som annat än ett verk av en god kvinna, en generaliserad moder. Här visar Ibsen också en subtil karaktärsteckning. Men vad ska man göra av den "positiva" kommentar som fröken Hessel fäller som gensvar?
"Det var en dålig läxa, svåger. (lägger handen tungt på hans axel) Nej du; sanningens och frihetens anda - det är samhällets stöttor."
Den annars rätt häftiga Lona Hessel låter här så didaktisk och präktig att man väntar att nästa replik ska punktera hennes retorik. Men detta är slutrepliken, sentimental ("handen tungt på hans axel") och uppbygglig (märk det retoriska trycket efter tankstrecket) så det förslår. Placerad i en kontext som så tydligt kretsar kring det förljugna i den officiella retoriken, kan man inte se det som annat än ett konstnärligt misslyckande. Kanske är pjäsen att se som ett nödvändigt steg på vägen till Vildanden. Det rör sig inte om en egentlig livslögn, snarare om en i yttre mening strategisk lögn. Bernick är beroende av lögnen för att behålla sin ställning i samhället, han är inte beroende av den för att leva med sig själv. Pjäsen är i politiskt avseende ytlig: den kan ge oss kunskap om samhällets sätt att fungera, men visar oss egentligen inte hur själslivet påverkas av de politiska förhållandena. Faktiskt påminner den en hel del om socialistisk realism av den värre sorten.
Samhällets stöttor och Gengångare är inte särskilt starka pjäser. Särskilt den senare känns konstruerad (hur många naturalistiska verk har inte förstörts av den godtyckliga användningen av biologiska begrepp?). Vildanden raffinerar problematiken och ger den en vidd som de tidigare pjäserna saknar helt. För att åstadkomma något sådant var Ibsen delvis tvungen att övervinna sig själv, vilket han gör genom att låta styckets onda kraft uppträda i en idealistisk sanningsägares skepnad. De ideal som Lona Hessler så onyanserat prisade - sanningens och frihetens anda - driver faktiskt fram pjäsens katastrof. Det politiska har vuxit i styrka, och nästlar sig nu in i självmedvetandets minsta fiber. Medan konsul Bernick förtränger det förflutna i karriärsyfte, måste Ekdahl förtränga för att överleva, för att kunna leva med sig själv. En nietzscheansk fråga om sanningens nytta för livet ersätter utforskandet av den offentliga lögnen. I denna pjäs lever också alla figurerna - även dr. Relling som så lätt hade kunnat bli en tradig och klyschig naturalistisk hjälte - läkaren/avslöjaren.
Problemet med Ibsen är att han trots sitt fina väderkorn för de samhälleliga hindren och svårigheterna har en så okomplicerad syn på individen. Hans hjältar blir ofta slätstrukna, en sorts borgerliga varianter av sagornas goda riddare. Skildringen av de "starka" kvinnorna verkar ibland som en liberal madonnadyrkan, och man får intrycket att Ibsen egentligen inte begrep sig på kvinnfolk. Men allt detta har att göra med hans monadiska syn på individen: hans hjältar går under, men deras personlighet förblir intakt. Strindberg kunde i sin senare dramatik verkligen visa på personlighetens sönderfall, hur orden slutade betyda och hur mänskliga relationer från början är omöjliga, förfalskade. Ibsen går aldrig så långt, och stelheten hos karaktärerna och i dialogen är kanske ett resultat av hans människosyn. Om man ska kritisera Ibsen så är det just för detta problem, naturligtvis lika mycket en fråga om ideologi som om estetik. Kanske är pjäserna mer omoderna än man föreställer sig.
Vari ligger då Ibsens storhet, om det finns någon? I hans känsla för det tragiska, utan tvekan. Den är i min mening stark nog att förlåta honom brister i andra avseenden. Karaktärerna kan vara endimensionella, dialogen platt - men samspelet mellan krafterna i dramat är alltid starkt. Detta är inte samma sak som att säga att Ibsen var "duktig" dramatiker, att han kunde ordna händelserna i tiden på ett gripande sätt. Det handlar lika mycket om tematik och intensiteten i den tragiska känslan. Ibsens känsla för personlighetens kamp kommer av en klar syn på objektiva samhälleliga förhållanden, men han lyckas också skildra personernas fall med en intensitet som nästan är religiös. Naturligtvis kodas vissa kristna föreställningar om till en sekulariserad vokabulär. Arvsynden blir darwinsk biologi, för att ta ett exempel. Ändå krävs det inga historiska studier eller någon ansträngning av fantasin för att känna igen sig i Ibsens tragedi. Trots postmodern kritik av idén om subjektet är Ibsens individualism åtminstone i sin negativa sida fortfarande aktuell. Man kan kritisera idéer om autenticitet och så vidare, men ingen skulle därför börja hylla sveket och förräderiet. Populismens hot mot sanningen, som det skildras i den lysande En folkfiende, får mig att tänka på Obamas och Hilary Clintons ansträngda försök att stryka landsortsbefolkningen medhårs - således ett aktuellt ämne.
Alltså, är Ibsen en klassiker? Ja, i en mening av ordet. Om man med det "klassiska" menar det mest typiska, jämna, rena förkroppsligandet av en viss art av litteratur, då är Ibsen utan tvekan den borgerliga individualismens klassiska dramatiker. Det betyder inte att han är den mest intressante - Strindbergs dramer är betydligt mer "intressanta", men också så egendomliga och självcentrerade att det känns fel att kalla dem klassiska (många tycker att Aischylos är mer intressant än Sofokles, men den senare är utan tvekan mer klassisk). Men har Ibsen skrivit många "klassiska texter" - dvs. texter som fortsätter att tala till oss och som förtjänar att ständigt läsas om, ingå i antologier? Av dem jag nu har läst - den andra volymen väntar - tycker jag att tre texter verkligen håller: Peer Gynt, En folkfiende och Vildanden. Ett dockhem tycks mig klassisk i den förstnämnda betydelsen av ordet.
Monday, October 27, 2008
Nytt uppdrag
Jag har bestämt mig för att lära mig italienska ordentligt. Jag har förvisso läst det som C-språk på gymnasiet, så helt nytt är det inte. Men min dåtida brist på engagemang måste jag nu kompensera genom en intensiv repetition. Jag har en kurs av Michel Thomas i lurarna på min ipod, och får numera inte lyssna på musik under mina promenader. Tråkigt, men det är förhoppningsvis snart över. Tyvärr lär kursen bara ut grammatik och ett mindre än rudimentärt ordförråd, och det är just det senare jag saknar. Strax börjar den ofta mentalt behagliga men alltid fysiskt smärtsamma fasen i inlärningen av ett språk, nämligen att läsa en text, stryka under de ord man inte förstår, konsultera en ordbok och sedan skriva översättningen i marginalen. Jag minns när jag för några somrar sedan gick igenom samma fas med franskan. Eftersom jag på den tiden bodde i studentrum och inte hade någon annan arbetsyta än min säng, var jag ständigt tvungen att skifta ställning mellan att ligga på magen med den franska texten framför mig och att stöda hela överkroppen med ena armbågen medan jag bläddrade i ordboken och klottrade i marginalen. Det slutade med att jag fick en sorts muskelsträckning i halsen, en märklig förnimmelse som jag omedelbart diagnosticerade som begynnande strupcancer. Om jag minns rätt fick det mig till och med att sluta röka. Först i efterhand, när mitt tilltagande ordförråd hade minskat antalet erforderliga rörelser gick sambandet upp för mig.
Men jag är oerhört sugen på de italienska orden. De får allting låter så vackert, det är nästan ett lögnaktigt språk. Jag slår vad om att "lungödem" heter någonting riktigt tjusigt på italienska.
Att möta dess ordförråd är som att se en chokladkonnässör öppna en lyxig chokladask, plocka ut bitarna och höra honom kommentera deras innehåll och välja ut favoriter medan han stundvis slickar sig om fingrarna. Allting låter så nätt och tydligt, utan att någonsin bli skarpt. Franskan är både nätt och skarp, men knappast tydlig, på grund av de gutturala R:en. Men italienskan är glasklar. När jag hörde på samtal jag inte förstod, kunde jag också förstå vad det var jag inte förstod. Allting ligger så långt fram i munnen. Osip Mandelstam beskrev det träffande i sitt Samtal om Dante:
"När jag började studera italienska och just hade bekantat mig med dess fonetik och prosodi, förstod jag plötsligt att talarbetets tyngdpunkt flyttats närmare läpparna, närmare munnens utsida. Hedersplatsen intogs oväntat av tungspetsen. Ljudet kastade sig mot tändernas lås. Vad som slog mig var också den italienska fonetikens infantilism, dess ljuva barnslighet, närheten till barnjollret, en sorts urdadaism."
OBS!
Det är nu försent att vara med i tävlingen. Rätt svar i tävling nr 1 var "fadermördare", i tävling nr 2 "hustrumisshandlare". (Figuren till vänster bär en s k fadermördare, en sorts krage som var poppis på 1800-talet. Oidipus slog oavsiktligt ihjäl sin fader Laios; Ike Turnmer spöade skiten ur Tina och bilden längst ner visar ett s k wifebeater-linne.) Orkidéerna vissnar.
Men jag är oerhört sugen på de italienska orden. De får allting låter så vackert, det är nästan ett lögnaktigt språk. Jag slår vad om att "lungödem" heter någonting riktigt tjusigt på italienska.
Att möta dess ordförråd är som att se en chokladkonnässör öppna en lyxig chokladask, plocka ut bitarna och höra honom kommentera deras innehåll och välja ut favoriter medan han stundvis slickar sig om fingrarna. Allting låter så nätt och tydligt, utan att någonsin bli skarpt. Franskan är både nätt och skarp, men knappast tydlig, på grund av de gutturala R:en. Men italienskan är glasklar. När jag hörde på samtal jag inte förstod, kunde jag också förstå vad det var jag inte förstod. Allting ligger så långt fram i munnen. Osip Mandelstam beskrev det träffande i sitt Samtal om Dante:
"När jag började studera italienska och just hade bekantat mig med dess fonetik och prosodi, förstod jag plötsligt att talarbetets tyngdpunkt flyttats närmare läpparna, närmare munnens utsida. Hedersplatsen intogs oväntat av tungspetsen. Ljudet kastade sig mot tändernas lås. Vad som slog mig var också den italienska fonetikens infantilism, dess ljuva barnslighet, närheten till barnjollret, en sorts urdadaism."
OBS!
Det är nu försent att vara med i tävlingen. Rätt svar i tävling nr 1 var "fadermördare", i tävling nr 2 "hustrumisshandlare". (Figuren till vänster bär en s k fadermördare, en sorts krage som var poppis på 1800-talet. Oidipus slog oavsiktligt ihjäl sin fader Laios; Ike Turnmer spöade skiten ur Tina och bilden längst ner visar ett s k wifebeater-linne.) Orkidéerna vissnar.
Saturday, October 25, 2008
Tävling! Hitta den gemensamma faktorn
För okunskap om kroppens insida
Tydligen ska vi även i Sverige få skrämmande bilder på cigarettpaketen. Kolsvarta lungor, sönderrökta tänder och andra bilder av avskyvärda saker ska man nu alltså behöva titta på. Även om jag själv praktiskt taget fimpat (jag väntar på att skrämselpropagandan ska dyka upp på snusdosor) blir jag upprörd över det här. Myndigheterna tycks ha fattat galoppen: den verbala sanningen räcker inte till. Alltså använder man sig av bildernas makt. Men när ska det gå upp för dem att det är sanningen som sådan, verbal eller grafisk, som inte räcker till?
Det finns en pervers tendens till att gräva ut människors insidor och visa fram "det sjuka". I det vidriga TV-programmet "Du blir vad du äter" (eller dess engelska variant) skärskådas tjockisarnas bajs, och dess avvikelse från en (icke närvarande) norm konstateras. Jag kan inte tänka annat än att det säger mer om "hälsoexperternas" syn på tillvaron än om de överviktigas matsmältning. Avföring och inre organ ser alltid äckliga ut. En bekant till mig jobbade på thoraxkirurgin och kunde till slut inte äta smör på mackan, då det påminde om patienternas underhudsfett (detta - i förbigående sagt - även på friska, icke överviktiga personer). För att vi överhuvudtaget ska kunna leva måste vi ignorera stora delar av vår kropp. Ansiktet måste vara ett uttryck - livligt, glatt, sorgset - inte ett flätverk av stramande muskler över en dödskalle. Kroppen bör vi erfara som funktion: den kan uträtta vad vi vill att den ska uträtta, vi kan känna njutning och smärta, erfara harmonin i samspelande muskler. Denna rent immanenta relation till kroppen kan inte ersättas med en intellektuell, visuellt förmedlad bild av sanningen. Framför allt inte när lekmännen inte vet hur en frisk människa ser ut inuti. (Vem? En tjugoåring? En sjuttioåring?) Och skulle vi exponeras för bilder av friska människors matsmätningsorgan när vi handlar livsmedel? Vi har både ett behov av och rätt att inte veta om vår insida. Vi riskerar att tänka som de dödsbesatta barockdiktarna, t ex Webster, som enligt Eliot var
much possessed of death, and often saw the skull beneath the skin
Förutom att "death" idag skulle ersättas av "health", dock inte av "life". Livet är nämligen något helt annat.
(Bild: anatomikonstnären Gunther von Hagens med ett av sina alster)
Thursday, October 23, 2008
Psschhh? Sccch!
Läser att brittiska bibliotek slåss med låga besöksiffror och av sin ledning uppmuntras att "se över" tystnadspåbudet. Uppenbarligen är det en hämsko för utvecklingen av biblioteken till fullfjädrade entertainment centers. Faktiskt märker jag att det är allt vanligare att man måste säga till om man vill ha tyst kring sig på biblioteken. Denna tystnadens sista bastion kanske kommer att stormas. Vad finns kvar? Kyrkor möjligen. De har ofta skyltar med texter i stil med "Detta är en plats för bön. Var vänlig respektera det och iaktta tystnad." Likheten mellan bibliotek och kyrkor är kanske inte tillfällig. Båda tycks bygga på en slags vördnad. Och då är det kanske inte heller en slump att man som försvarare av tystnaden tvingas in i en smått löjlig och reaktionär position.
Jag vet att biblioteket i Alexandria måste varit en extremt bullrig plats, som Alberto Manguel påminner mig om. Där lästes det högt, eftersom den tysta läsningen inte uppfunnits än. De grekiska och latinska texterna saknade indelning i enskilda ord och krävde därför ofta ett muntligt framförande för att få meningen att falla på plats. Den tysta läsningen är djupt förbunden med en borgerlig subjektivitet, och var fram till slutet av 1700-talet en ovanlig företeelse. Det jag tycker om med bibliotek är just kombinationen av interioritet och exterioritet: en offentlig plats där människor hänger sig åt ett slags privatliv.
Jag tror att det är oerhört viktigt att konservera tysta zoner i städerna, zoner fredade från ljudet av maskiner och småprat. Tvånget att lyssna på Rix-FM på vissa arbetsplatser borde likställas med tortyr och förbjudas enligt internationell arbetsrätt. Det är svårt att sälja i tystnad, den är liksom ett massivt, ogenomträngligt hinder för att ropa ut varor och sno vår uppmärksamhet. Ändå borde det gå fint att sälja tystnad, och det är väl ungefär vad spa-anläggningar gör. Dit flyr folk från bullriga städer.
Ibland tycks mänskligheten delas in i två kategorier, eller snarare fördelas över ett spektrum. I dess ena extrem finner vi dampbarn med överskottsenergi. I den andra extremen har vi totalt inåtvända autister. Bibliotek tycks lämpade för individer som ligger närmare den andra typen, medan idrottshallar är kongeniala med den första. Problemet med denna konflikt mellan A- och B-människor är inte bara de aktivas numerära överläge. Det är att de aktiva mycket väl kan stå ut med de tystlåtna, medan det omvända inte lika säkert gäller. Och är så de tystlåtna i överläge 100 mot 5 spelar det ingen roll, eftersom en enda räcker för att beröva alla andra tystnaden.
Kanske bygger vår syn på tystnaden på en felaktig metafysik? Vi tänker oss den som ett tomrum, och i en slags horror vacui vill vi fylla ut den. Tänk om den inte är ett rent negativt begrepp, tänk om den är en substans? På vilket sätt har den gjort sig oförtjänt av vår uppmärksamhet?
Jag vet att biblioteket i Alexandria måste varit en extremt bullrig plats, som Alberto Manguel påminner mig om. Där lästes det högt, eftersom den tysta läsningen inte uppfunnits än. De grekiska och latinska texterna saknade indelning i enskilda ord och krävde därför ofta ett muntligt framförande för att få meningen att falla på plats. Den tysta läsningen är djupt förbunden med en borgerlig subjektivitet, och var fram till slutet av 1700-talet en ovanlig företeelse. Det jag tycker om med bibliotek är just kombinationen av interioritet och exterioritet: en offentlig plats där människor hänger sig åt ett slags privatliv.
Jag tror att det är oerhört viktigt att konservera tysta zoner i städerna, zoner fredade från ljudet av maskiner och småprat. Tvånget att lyssna på Rix-FM på vissa arbetsplatser borde likställas med tortyr och förbjudas enligt internationell arbetsrätt. Det är svårt att sälja i tystnad, den är liksom ett massivt, ogenomträngligt hinder för att ropa ut varor och sno vår uppmärksamhet. Ändå borde det gå fint att sälja tystnad, och det är väl ungefär vad spa-anläggningar gör. Dit flyr folk från bullriga städer.
Ibland tycks mänskligheten delas in i två kategorier, eller snarare fördelas över ett spektrum. I dess ena extrem finner vi dampbarn med överskottsenergi. I den andra extremen har vi totalt inåtvända autister. Bibliotek tycks lämpade för individer som ligger närmare den andra typen, medan idrottshallar är kongeniala med den första. Problemet med denna konflikt mellan A- och B-människor är inte bara de aktivas numerära överläge. Det är att de aktiva mycket väl kan stå ut med de tystlåtna, medan det omvända inte lika säkert gäller. Och är så de tystlåtna i överläge 100 mot 5 spelar det ingen roll, eftersom en enda räcker för att beröva alla andra tystnaden.
Kanske bygger vår syn på tystnaden på en felaktig metafysik? Vi tänker oss den som ett tomrum, och i en slags horror vacui vill vi fylla ut den. Tänk om den inte är ett rent negativt begrepp, tänk om den är en substans? På vilket sätt har den gjort sig oförtjänt av vår uppmärksamhet?
Wednesday, October 22, 2008
Traduit en francoys
Fick via République des livres veta att Montaignes essäer har getts ut i ny översättning till...franska! Uppenbarligen har fransmännen insett att deras klassiker kommer att förbli olästa om de inte ges en ny språkdräkt, troligtvis en riktig insikt. Jag funderade ett tag på att läsa Rabelais och Montaigne i original, men gav snabbt upp. Franskan tycks mig annars förvånansvärt stabil genom århundradena, antagligen sedan instiftandet av franska akademin. Förutom vissa skillnader i ordens valörer är det inte mycket svårare att förstå exempelvis Racine än någon modern författare. Renässansfranskan är en annan historia, och att ta sig igenom Pantagruel i dess ursprungliga form skulle nog kräva hjälp av avancerade lexika.
Naturligtvis har översättningen fått kritik av puristiska tjurskallar. Vissa har menat att det vore som att låta de engelska skolbarnen få uppdaterade versioner av Shakespeare. Parallellen tycks mig orimlig. Skulle man börja meka med Shakespeare skulle man få tampas med de problem som vidhäftar översättningar av poesi, och vars resultat ju ofta brukar benämnas "tolkning". Versmått, ton, rim - allt sådant skulle spela in. Och även om jag kan tänka mig att originalets Montaigne har en särskild ton i sin prosa, måste man ändå se honom som oerhört inriktad på själva budskapet och inte vidare hänfallen åt verbala krumbukter av Shakespeares typ. Men hur som helst, om man läst Montaigne (oavsett på vilket språk) är man villig att betala vilket pris som helst för att alla ska kunna läsa honom. Det vore helt enkelt en mycket bättre värld. Eller kanske ungefär likadan, fast visare.
Tuesday, October 14, 2008
Allmän adiafora III
Ti 14/10 kl. 19.50: Jag såg på TV att meteorologen Per-Erik hade rakat av sig sitt nördkrull och faktiskt nu såg rätt stilig ut. Undrar hur hans medarbetare kan ha reagerat. Tänk om den andre, han med barock/hårdrocksfrisyren kom att tänka: "Jaha, det var så enkelt! Och jag som av ren slentrian haft den här frisyren sen jag läste i Uppsala i början av 80-talet. Tänk om jag också skulle försöka...när jag tänker på det har jag ju faktiskt funderat på att göra det rätt länge...synd att Per-Erik hann före..." Och nu skulle det verkligen vara försent. Om han gjorde likadant skulle det vara fullkomligt genomskinligt. Och nu kanske han tittar sig i spegeln, suckar och tänker: "Jaha, jag är alltså dömd till den här befängda frisyren..."
Må 20/10 kl. 11.00: På tåget till Ravenna. Mobilsignaler är ett välkänt område för cultural studies. Jag blev inte överraskad - eller blev jag trots allt det? - när jag märkte att italienarna hade lika värdelösa mobilsignaler som deras topplistemusik, eller jag menar samma. Smörsång, kråmande saxofonspel, etc. Det får en att längta tillbaka till den mer osofistikerade varianten som bara använde telefonens egna toner.
Må 20/10 kl. 19.30: Middag på pastahak med Mauricio, en bekant till min far. "No, no, no. Du vill inte ha den där", sade han när jag funderade på en pastatallrik med tonfisk och färska grönsaker. "Det är som med politik, man tar lite av höger och vänster och resultatet blir en enda röra." Han fortsatte sedan att lägga ut texten om bristerna i den italienska invandringspolitiken, mellan tuggorna av en passande fascistisk maträtt: pasta, två sorters skinka, ost och ägg.
Ti 21/10 kl. 15.30: På tåget från Florens kommer en tjock pojke in, undviker ögonkontakt, slår sig ned och börjar greja med sin ryggsäck. Och han tar fram - en rubiks kub! Helt absorberad sitter han och snurrar på de mångfärdade små blocken under resten av resan, gott och väl en timme.
On 22/10 kl. 07.00: Vaknade klockan sju på morgonen, efter hemska drömmar om att bli rånmördad. Men istället för att känna lättnad var jag förbannad: jag ville in i drömmen igen och hämnas på skitungarna som hade mördat mig och tagit mina pengar. Min impuls att kräva vedergällning var alltså starkare än min vilja att leva, och det är kanske så hämndkänslor fungerar överlag.
On 22/10 kl. 16.20: En mentalsjuk dansk har följt med från Kastrup över sundet. Han står nästan lutad mot tågets dörr och kommenterar för sig själv det förbiglidande landskapet. När vi rullar in i Malmö börjar han upprört mumla: "Det er for myge! Det er for myge!" Jag har lust att lägga min hand på hans axel och instämma.
Må 20/10 kl. 11.00: På tåget till Ravenna. Mobilsignaler är ett välkänt område för cultural studies. Jag blev inte överraskad - eller blev jag trots allt det? - när jag märkte att italienarna hade lika värdelösa mobilsignaler som deras topplistemusik, eller jag menar samma. Smörsång, kråmande saxofonspel, etc. Det får en att längta tillbaka till den mer osofistikerade varianten som bara använde telefonens egna toner.
Må 20/10 kl. 19.30: Middag på pastahak med Mauricio, en bekant till min far. "No, no, no. Du vill inte ha den där", sade han när jag funderade på en pastatallrik med tonfisk och färska grönsaker. "Det är som med politik, man tar lite av höger och vänster och resultatet blir en enda röra." Han fortsatte sedan att lägga ut texten om bristerna i den italienska invandringspolitiken, mellan tuggorna av en passande fascistisk maträtt: pasta, två sorters skinka, ost och ägg.
Ti 21/10 kl. 15.30: På tåget från Florens kommer en tjock pojke in, undviker ögonkontakt, slår sig ned och börjar greja med sin ryggsäck. Och han tar fram - en rubiks kub! Helt absorberad sitter han och snurrar på de mångfärdade små blocken under resten av resan, gott och väl en timme.
On 22/10 kl. 07.00: Vaknade klockan sju på morgonen, efter hemska drömmar om att bli rånmördad. Men istället för att känna lättnad var jag förbannad: jag ville in i drömmen igen och hämnas på skitungarna som hade mördat mig och tagit mina pengar. Min impuls att kräva vedergällning var alltså starkare än min vilja att leva, och det är kanske så hämndkänslor fungerar överlag.
On 22/10 kl. 16.20: En mentalsjuk dansk har följt med från Kastrup över sundet. Han står nästan lutad mot tågets dörr och kommenterar för sig själv det förbiglidande landskapet. När vi rullar in i Malmö börjar han upprört mumla: "Det er for myge! Det er for myge!" Jag har lust att lägga min hand på hans axel och instämma.
Monday, October 13, 2008
Imperfect critics
Jag kommer tillbaka till mina tankar om identifikation. Det här har att göra med det problemet, men "identifikation" är egentligen någonting mycket större och mer problematiskt. Det här handlar om en mycket enkel sak. Nämligen:
Vi har alla våra favoritämnen vi vill se skildrade. Det är bara att erkänna. Men det viktiga är att man kan skilja på det som man "går igång på" (en sexuell fetisch är faktiskt en bra jämförelse) och det som man tvingas erkänna är bra, och där illusionen av en objektiv egenskap hos verket är starkare. Naturligtvis bör vi emellanåt ge oss hän, men det kan inte vara principen för vår utvärdering. Ändå tycker jag mig ibland se det hos professionella kritiker. Men det står mer på spel än felaktiga tio-i-topp-listor. Att ge sig hän åt sina fetischer kan inte vara den princip som styr vår kulturkonsumtion utan att kulturens kraft väsentligen skulle försvagas. Då riskerar man att få en publik som läser böcker och ser på film med samma mänskliga intresse som följande personer (alla autentiska fall):
Person A: Gillade allt som var gotiskt, däribland Baudelaire. Men personen var oförmögen att förstå skillnaden mellan originaliteten hos honom och de dussinpoeter vars gemensamma nämnare med Baudelaire var skildringen av vampyrer och korpar.
Person B: Berättade att han läste mycket fantasy. Jag frågade om han tyckte om äldre litteratur, och hävdade att t ex Odysséen och annan folkpoesi borde vara spännande ur hans synvinkel. Han sade att han hade läst en del sådant, men det han saknade var förekomsten av magi.
Person C: Tycker bäst om filmer som innehåller strider i stadsmiljö. Har enligt egen utsaga sett sig trött på krigsfilmer som utspelar sig i mindre urbana miljöer.
Vi har alla våra favoritämnen vi vill se skildrade. Det är bara att erkänna. Men det viktiga är att man kan skilja på det som man "går igång på" (en sexuell fetisch är faktiskt en bra jämförelse) och det som man tvingas erkänna är bra, och där illusionen av en objektiv egenskap hos verket är starkare. Naturligtvis bör vi emellanåt ge oss hän, men det kan inte vara principen för vår utvärdering. Ändå tycker jag mig ibland se det hos professionella kritiker. Men det står mer på spel än felaktiga tio-i-topp-listor. Att ge sig hän åt sina fetischer kan inte vara den princip som styr vår kulturkonsumtion utan att kulturens kraft väsentligen skulle försvagas. Då riskerar man att få en publik som läser böcker och ser på film med samma mänskliga intresse som följande personer (alla autentiska fall):
Person A: Gillade allt som var gotiskt, däribland Baudelaire. Men personen var oförmögen att förstå skillnaden mellan originaliteten hos honom och de dussinpoeter vars gemensamma nämnare med Baudelaire var skildringen av vampyrer och korpar.
Person B: Berättade att han läste mycket fantasy. Jag frågade om han tyckte om äldre litteratur, och hävdade att t ex Odysséen och annan folkpoesi borde vara spännande ur hans synvinkel. Han sade att han hade läst en del sådant, men det han saknade var förekomsten av magi.
Person C: Tycker bäst om filmer som innehåller strider i stadsmiljö. Har enligt egen utsaga sett sig trött på krigsfilmer som utspelar sig i mindre urbana miljöer.
Datorer åt barn
Idag i P1:s Obs kunde man höra Gayatri Spivak diskutera internet och utbildning. Även om jag har svårt för hennes teorier tycker jag att hon har en del att säga när hon, som här, ägnar sig åt den s k "tredje uppgiften". Hennes synpunkter är väl knappast extrema, snarare präglade av sunt förnuft (vilket inte alltid kan sägas om hennes texter). Jag uppskattar att hon punkterar datamyten och betonar kunskaper i humaniora och språk som nödvändiga för ett kritiskt förhållande till kunskap och ett perspektiv på vad medborgarskap innebär. "We should not simply give computers to children who have no other preparations". Jag håller också med om att de demokratiska möjligheterna hos internet är vansinnigt överskattade och att det inte räcker med att ge folk datorer. Det är både idealism och nonchalans att se på internets möjligheter frikopplade från sociala och kulturella strukturer, och det är typiskt att entusiasmen oftast kommer från västerlänningar som dragit nytta av dessa strukturer och ser sig själva som representativa. Hennes eget arbete med skolor i Indien visar också på ambitionen att integrera utbildning och datoranvändning. Internet är ett utmärkt verktyg, men man får inte tillbaka så mycket mer än vad man lägger in.
Man skulle faktiskt kunna tillägga att det förhållandet spelar roll även i väst. Nu har väl entusiasmen över IT-baserad pedagogik förhoppningsvis svalnat en hel del, men det är viktigt att upprepa kritiken. Det rör sig nämligen om en principfråga. Ett teknikoptimistiskt perspektiv konvergerar gärna med en slapphänt "antiauktoritär" undervisning, med inte alltför lysande resultat. För att skapa kritiskt tänkande elever måste man först ge dem en kunskapsgrund och vida referensramar innan man släpper dem lös i datasalen. Skräckhistorier om elever som sökt fakta om andra världskriget och, oskolade i den mest elementära källkritik, hämtat information från nynazistiska hemsidor, är exempel nog.
Vad tycker hon då om bloggosfären som plattform för litteraturkritiken? Hon hyser inga större förhoppningar. Å andra sidan har det väl att göra med att hon inte är literary critic i akademisk mening, och inte dagskritiker, recensent. Och den högre formen av kritik torde inte påverkas på djupet av bloggarnas utmaning. Som litteraturvetare måste man arbeta extremt hårt för att väcka intresse hos den icke-akademiska publiken. Att lägga ut saker på webben är ingen lösning. Boken är och förblir ett "arcane instrument", den är och förblir en angelägenhet för eliten. Utanför dessa sammanhang spelar den ingen större roll, men inom detta sammanhang måste vi arbeta för att öva upp sensibiliteten och vår förståelse av omvärlden. Spivak drar slutsatsen att hon inte kan göra mycket mer än att skriva så bra texter som möjligt, väl medveten om deras begränsade genomslagskraft utanför det akademiska. Samtidigt levererar hon ett fint ord som borde gå att applicera på både formerna av kritisk verksamhet: "Good criticism is written for people who dont resemble me and who i do not know".
Man skulle faktiskt kunna tillägga att det förhållandet spelar roll även i väst. Nu har väl entusiasmen över IT-baserad pedagogik förhoppningsvis svalnat en hel del, men det är viktigt att upprepa kritiken. Det rör sig nämligen om en principfråga. Ett teknikoptimistiskt perspektiv konvergerar gärna med en slapphänt "antiauktoritär" undervisning, med inte alltför lysande resultat. För att skapa kritiskt tänkande elever måste man först ge dem en kunskapsgrund och vida referensramar innan man släpper dem lös i datasalen. Skräckhistorier om elever som sökt fakta om andra världskriget och, oskolade i den mest elementära källkritik, hämtat information från nynazistiska hemsidor, är exempel nog.
Vad tycker hon då om bloggosfären som plattform för litteraturkritiken? Hon hyser inga större förhoppningar. Å andra sidan har det väl att göra med att hon inte är literary critic i akademisk mening, och inte dagskritiker, recensent. Och den högre formen av kritik torde inte påverkas på djupet av bloggarnas utmaning. Som litteraturvetare måste man arbeta extremt hårt för att väcka intresse hos den icke-akademiska publiken. Att lägga ut saker på webben är ingen lösning. Boken är och förblir ett "arcane instrument", den är och förblir en angelägenhet för eliten. Utanför dessa sammanhang spelar den ingen större roll, men inom detta sammanhang måste vi arbeta för att öva upp sensibiliteten och vår förståelse av omvärlden. Spivak drar slutsatsen att hon inte kan göra mycket mer än att skriva så bra texter som möjligt, väl medveten om deras begränsade genomslagskraft utanför det akademiska. Samtidigt levererar hon ett fint ord som borde gå att applicera på både formerna av kritisk verksamhet: "Good criticism is written for people who dont resemble me and who i do not know".
Thursday, October 9, 2008
Le Clézio får nobelpriset
Jean-Marie Gustave Le Clézio får alltså nobelpriset. Jag önskar att jag hade fullföljt den mersmak läsningen av hans debutroman gav mig, men av någon anledning drevs jag åt andra håll. Jag kan alltså inte stoltsera med någon vidare orientering i hans verk, vars senare del tydligen skiljer sig mycket från debutfasen. Och någonting annat vore egentligen konstigt, med tanke på den friska ungdomliga förvirring som präglar Rapport om Adam (som Le procès-verbal heter på svenska). Det är en ungdomsklassiker, en slags eurotrash-variant på J.D. Salingers Catcher in the Rye, en intensiv fokusering av den tid i ens liv då universum avslöjar sin fascinerande och skrämmande obestämdhet, innan yrket och vanan ger det en slags konstgjord stadga. I sitt slag är det en perfekt bok, men man förstår också att den typen av böcker är återvändsgränder (vad skrev Salinger efter sin succé? Någon som vet eller bryr sig?). Nu har jag ett incitament till att se vad han tog sig för efter debuten, och alltså återvända till ett begär jag tidigare haft men inte tillfredsställt. (Det är bra att ha många begär, säger Nietzsche och Spinoza.)
Jag har gjort en kort paus i skrivandet av det här inlägget för att springa till franska bokhandeln och inhandla hans senaste bok, Révolutions (på svenska heter den Allt är vind, vilket jag tycker är en finare och mer suggestiv titel). I samma veva ringde de från jobbet och undrade om jag kunde sitta vak, så nu har jag tio timmar med Le Clézio framför mig. Räkna inte med ett alltför snart omdöme om boken, dock. Den är 500 sidor lång och mina kunskaper i franska är inte tillräckliga för att obehindrat "plöja" texten.
(P.S. Kan inte låta bli att inkludera en bild på författaren. Det var länge sedan nobelpriset i litteratur gick till en fransman, men säkert ännu längre sedan det gick till någon så photogénique)
Tuesday, October 7, 2008
Allmän adiafora II
Ti 23/9 kl. 10.30: Jag försökte ringa till jobbet men hade av någon anledning blandat ihop de två första siffrorna i kommunens nummer (35-) med mitt eget (13-). Fråga mig inte varför. Den första uppringningen satte mig i kontakt med en kvinna av (gissar jag) sydostasiatiskt ursprung, som inte kunde svenska och mycket lite engelska. Det verkade som att hon jobbade i en butik av något slag, men jag är inte säker på att jag förstod henne riktigt. Jag fortsatte att ringa till andra nummer på jobbet men med bibehållna felaktiga första siffror. Nu hörde jag luren lyftas och oerhört sakta föras fram till ett huvud vars andning ständigt tilltog i ljudstyrka. När han svarade "Det är Johan" förstod jag att jag hade kommit i kontakt med en mentalt funktionshindrad. Jag hade förstått det med utgångspunkt från den sävliga rösten, men också på grund av namnet. Jag kom att tänka på att min kompis Peter grubblat över detta förhållande: Varför heter alla förståndshandikappade Johan? En ståuppkomiker borde göra Seinfeldgrejen ("have you ever noticed that...") om ett sådant vardagsmysterium.
Lö 27/9 kl. 21.00: Pratade med min bror och hans kompisar, vilka kvällen innan hade varit på kräftskiva. Jag kände mig givetvis tvungen att förklara varför jag inte äter kräftor, och drog upp mina gamla argument: att det inte är kosher, att vi inte äter landgående djur med exoskelett, t ex skalbaggar, så varför är det OK om de legat i vatten, osv. Det gick som vanligt inte hem. Men jag kom på ett nytt argument, som tydligt visar kräftätandets relation till masshypnos och grupptryck: kan du tänka dig att äta en kräfta ensam? Att komma hem från jobbet, behöva något snabbt till dig själv, och till slut välja en kräfta? Att krasa sönder dess pansar och ta ut köttet, äta det medan det röda söndertrasade kadavret stirrar på dig med sina tomma pepparkornsögon, utan pupiller vars riktning man kan undgå? Kan Du verkligen det, käre läsare?
Sö 28/9 kl. 18.30: Jag var bakfull och satt och lyssnade på en låt av Al Green, "Gotta find a new world", med pastorn på bästa "What's goin on"-humör. Sången handlar om att han måste finna en ny värld där människorna har sina rättigheter, där de är goda och hjälpsamma. I katalogen över de rättigheter han önskar sig kommer bl a "i wanna be able to walk where i wanna" och "i gotta be able to talk when i wanna", och det är verkligen inte för mycket begärt. Men sedan sjunger han "i wanna be able to love when i need it, yeah". Hur ska man tolka det? Menar han att det ska finnas någon till hands när lusten kommer över honom? Är inte det att kräva lite väl mycket? Och hur skulle en politisk förändring kunna garantera honom villiga partners? Vilken slags politik skulle det vara? Märklig text.
Ti 7/10 kl. 14.30: Jag gick igenom några gamla foton från när jag hälsade på min kompis Marcus i Edinburgh för några år sedan. Då kom jag att tänka på en riktigt skum, nästan helt oförklarlig sak som inträffade och som jag glömt att ordentligt reda ut. Varje dag när jag kom hem från jobbet brukade grannen i lägenheten under oss spela samma musik, samma sång, varje dag. Det märkliga är att jag inte kunde identifiera vad det var för slags musik. Jag hade aldrig hört någonting liknande innan och jag har aldrig hört det senare. Det lät som om det möjligen hade kunnat vara någon sorts skum folkmusik, men att föreställa sig den kultur som skulle gett upphov till den är omöjligt. Melodin var oerhört enformig och påminde en aning om det klassiska cirkustemat. Instrumentet tycktes vara ett vevpositiv eller möjligen någon slags bräcklig elorgel. Nu börjar jag nästan tvivla på om det hela har inträffat, men det gjorde det, det är jag säker på. Vem var grannen och hur kom han över en skiva med en sorts musik som, såvitt jag kan se, är helt unik i hela universum, inte liknar någonting annat? Och varför spelade han den trudelutten varje dag mellan klockan fem och sex på kvällen? Det märkligaste av allt är att jag knappt ägnat en tanke åt allt det här förrän nu.
Lö 27/9 kl. 21.00: Pratade med min bror och hans kompisar, vilka kvällen innan hade varit på kräftskiva. Jag kände mig givetvis tvungen att förklara varför jag inte äter kräftor, och drog upp mina gamla argument: att det inte är kosher, att vi inte äter landgående djur med exoskelett, t ex skalbaggar, så varför är det OK om de legat i vatten, osv. Det gick som vanligt inte hem. Men jag kom på ett nytt argument, som tydligt visar kräftätandets relation till masshypnos och grupptryck: kan du tänka dig att äta en kräfta ensam? Att komma hem från jobbet, behöva något snabbt till dig själv, och till slut välja en kräfta? Att krasa sönder dess pansar och ta ut köttet, äta det medan det röda söndertrasade kadavret stirrar på dig med sina tomma pepparkornsögon, utan pupiller vars riktning man kan undgå? Kan Du verkligen det, käre läsare?
Sö 28/9 kl. 18.30: Jag var bakfull och satt och lyssnade på en låt av Al Green, "Gotta find a new world", med pastorn på bästa "What's goin on"-humör. Sången handlar om att han måste finna en ny värld där människorna har sina rättigheter, där de är goda och hjälpsamma. I katalogen över de rättigheter han önskar sig kommer bl a "i wanna be able to walk where i wanna" och "i gotta be able to talk when i wanna", och det är verkligen inte för mycket begärt. Men sedan sjunger han "i wanna be able to love when i need it, yeah". Hur ska man tolka det? Menar han att det ska finnas någon till hands när lusten kommer över honom? Är inte det att kräva lite väl mycket? Och hur skulle en politisk förändring kunna garantera honom villiga partners? Vilken slags politik skulle det vara? Märklig text.
Ti 7/10 kl. 14.30: Jag gick igenom några gamla foton från när jag hälsade på min kompis Marcus i Edinburgh för några år sedan. Då kom jag att tänka på en riktigt skum, nästan helt oförklarlig sak som inträffade och som jag glömt att ordentligt reda ut. Varje dag när jag kom hem från jobbet brukade grannen i lägenheten under oss spela samma musik, samma sång, varje dag. Det märkliga är att jag inte kunde identifiera vad det var för slags musik. Jag hade aldrig hört någonting liknande innan och jag har aldrig hört det senare. Det lät som om det möjligen hade kunnat vara någon sorts skum folkmusik, men att föreställa sig den kultur som skulle gett upphov till den är omöjligt. Melodin var oerhört enformig och påminde en aning om det klassiska cirkustemat. Instrumentet tycktes vara ett vevpositiv eller möjligen någon slags bräcklig elorgel. Nu börjar jag nästan tvivla på om det hela har inträffat, men det gjorde det, det är jag säker på. Vem var grannen och hur kom han över en skiva med en sorts musik som, såvitt jag kan se, är helt unik i hela universum, inte liknar någonting annat? Och varför spelade han den trudelutten varje dag mellan klockan fem och sex på kvällen? Det märkligaste av allt är att jag knappt ägnat en tanke åt allt det här förrän nu.
Monday, October 6, 2008
Satirens rättfärdigande
Jag har ofta grubblat över en fråga: hur kommer det sig att en viss typ av genomskådande satiriker fortsätter att skriva? Om grunden för deras satir är att visa på inkonsekvensen i människors handlingar, hyckleriet som gör moralen till en läpparnas bekännelse och de verkliga handlingarna till något annat, hur kan de tro att deras egna avslöjanden skulle ha avsedd effekt? Man kan givetvis hävda sin roll som sanningsvittne, men satiren tycks nästan alltid sikta på en politisk eller moralisk genomslagskraft. Det ligger liksom i dess väsen att visa på kontrasten mellan hur saker är och hur de borde vara. Men hur kan satirikern hoppas på förändring utan att späda ut sanningshalten i sin genomskådande cynism? Till slut hittade jag det här stycket ur La Bruyères förord till Les Caractères, en lösning som faktiskt lyckas med att både behålla kakan och äta upp den:
"Il [le public] peut regarder avec loisir ce portrait que j'ai fait de lui d'après nature, et s'il se connait quelques-uns des défauts que je touche, s'en corriger. C'est l'unique fin que l'on doit proposer en écrivant, et le succès aussi que l'on doit moins se promettre; mais comme les hommes ne se dégoutent point du vice, il ne faut pas aussi laisser de leur reprocher: ils seraient peut-être pires, s'ils venaient à manquer de censeurs et de critiques: c'est ce que fait que l'on prêche et que l'on écrit."
Ungefär: "Publiken kan efter behag betrakta detta porträtt jag tecknat av hur de verkligen är, och om de känner igen några av de fel jag berör kan de vänja sig av med dem. Det är det enda mål man kan föresätta sig när man skriver, och även den framgång man minst kan lova sig själv; men då människor inte alls känner avsmak inför lasten, får man inte heller därför låta bli att klandra dem. De skulle kanske vara ännu värre, om de kom att sakna censorer och kritiker: det är det som får en att predika och att skriva."
Saturday, October 4, 2008
Helmer Osslund
Jag läser i DN att Waldemarsudde ska ställa ut Helmer Osslunds landskapsmålningar, och det feta uppslaget med "Höstafton, Nordingrå" får mig genast att drömma. Det svider av längtan efter Norrland, jag vill dit och jag vill se se hösten där. OK, jag vet att tavlorna är svåra att se på utan lite kitsch i blicken. Kanske beror det på att vi ser dem med Karin Mamma Andersson som mellanhand, så att säga. Å andra sidan ser faktiskt området kring Höga kusten ut så där, eller borde inspirera till ett sådant uttryck. Koloriten är liksom både sann och vågad. Bland alla intressanta färgval har jag framför allt fastnat för kollisionen mellan en matt van Gogh-violett och en smöraktigt brandgul. Mina Norrlandsdrömmerier utspelar sig i de nyanserna.
Thursday, October 2, 2008
Död på krita
Källa till lycka: en enorm bok på danska om karikatyrens historia, Verdenskarikaturen fra Oldtiden till vore Dage (1945) av Pola Gauguin och Otto Gellsted. För ynka fyrtio kronor fick jag bära hem den från Erikshjälpen. Bilderna är fantastiska och får mig ofta att både skratta och le, och texterna är välskrivna och spännande. Jag önskar bara att jag hade ett coffee-table att ha boken på. Det enda tråkiga med boken är att den slutar vid förra sekelskiftet och således inte innehåller något av t ex George Grosz och andra moderna. Det hade också varit kul med lite mer populära, men kanske sämre gjorda, karikatyrer än bokens väl ensidiga fokus på de givna mästarna: Callot, Hogarth etc. Jag hittade i o f s ovan visade anonyma blad, som i en upphottad version kunde göra sig fint i dagens läge. (Bildtexten lyder: Krediten är död. De dåliga betalarna har dödat honom.)
Två halvor förenade i ett helt
Jag tvingas än en gång konstatera att Malte Persson har sagt det vi (vilka vi?) alla tänker på. Lyssna på P1:s Obs från i tisdags, där han talar om förhållandet mellan litteraturkritik i tryckt och digital form. Tidningarnas litteraturrecensioner kortas ner, förenklas, det minimala utrymmet omöjliggör "den eftertänksamhet som brukade skilja kultursidor från andra sidor". Bloggen möjliggör förvisso den typen av längre mer reflekterande texter, men frågan är om dessa texter blir mer än skummade. Men om bloggformatet har svårt att imitera det som är bra med tryckta media, har tryckta media inga problem med att imitera det som är dåligt med de digitala. Idealt sett kunde bloggosfären fungera som en slags "medborgerlig offentlighet" så som Habermas beskrivit den. Tekniken i sig är det inget fel på. Persson gör rätt i att identifiera de primära hoten inte i ett nytt medium utan i omvandlingen av strukturer i samhället: skolan, universitetet, biblioteken, kulturpolitisk populism. Persson svingar sig upp till ett oanat patos då han säger, att "mot den västerländska kulturens nedgång och fall kan litteraturkritiken inte göra så mycket. Vad man kan göra är att åtminstone inte på grund av dåligt självförtroende börja tänka populistiskt själv." En återgång till de gamla folkbildningsidealet, nu ofta anklagat för "elitism", tycks vara den enda farbara vägen.
Som vanligt har jag mycket lite att tillägga: det är bara att applådera hans mod och klarsynthet. Och jag skulle givetvis önska att fler kulturskribenter än Persson hade just det självförtroende han efterlyser, och ger ett sådant inspirerande prov på. Att fler människor med kulturell makt kunde inse att det de kryper för inte är de förtryckta, exkluderade massorna, utan försäljningssiffrornas massiva tryck. Att fler kunde inse att människan är föränderlig och formbar: att det är minst lika elitistiskt att utgå från en förklenande och förtingligad bild av den populärkulturella konsumenten, som att utgå från att människan är intresserad av att utvecklas, lära sig någonting nytt, inte omedelbart ta avstånd från det som till en början kan vara främmande.
P.S.
Om ni läser det jag skrivit under rubriken "Två halvor" och "Två halvor II" kan ni lätt se varför jag uppskattade Perssons inlägg så mycket.
Som vanligt har jag mycket lite att tillägga: det är bara att applådera hans mod och klarsynthet. Och jag skulle givetvis önska att fler kulturskribenter än Persson hade just det självförtroende han efterlyser, och ger ett sådant inspirerande prov på. Att fler människor med kulturell makt kunde inse att det de kryper för inte är de förtryckta, exkluderade massorna, utan försäljningssiffrornas massiva tryck. Att fler kunde inse att människan är föränderlig och formbar: att det är minst lika elitistiskt att utgå från en förklenande och förtingligad bild av den populärkulturella konsumenten, som att utgå från att människan är intresserad av att utvecklas, lära sig någonting nytt, inte omedelbart ta avstånd från det som till en början kan vara främmande.
P.S.
Om ni läser det jag skrivit under rubriken "Två halvor" och "Två halvor II" kan ni lätt se varför jag uppskattade Perssons inlägg så mycket.
Wednesday, October 1, 2008
Subscribe to:
Posts (Atom)