tag:blogger.com,1999:blog-30518053638827288322024-03-12T16:01:31.979-07:00Dålig oändlighetAffehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.comBlogger147125tag:blogger.com,1999:blog-3051805363882728832.post-9208536219318917622015-04-20T09:35:00.001-07:002015-04-20T09:43:15.678-07:00Mannen som slängde en hink pilar mot darttavlanDags för en uppdatering. Jag har genomgått det stålbad som den första säsongen som uppdragssökande disputerad verkar innebära, och går nu in i en något lugnare fas, åtminstone vad gäller deadlines. Problemet ett tag framöver kommer snarare att vara att det inte finns något att söka, samtidigt som sparpengarna sakta tar slut...<br />
Varje ny fas i det akademiska har inneburit att jag famlar i blindo och försöker hitta en rytm. Det är svårt att på förhand veta om ens uppskattningar av vad man hinner med är oambitiöst låga eller orealistiskt höga. Och vanligtvis finns det bara ett sätt att ta reda på det. Tyvärr (?) tenderar sådana prövningsfaser också att höja snittet för vad man kan prestera, med resultatet att kalkylen blir nästan lika osäker nästa gång. Till detta kommer misstanken att ribban höjts oåterkalleligen och att det alltid kommer att vara så här. Det är åtminstone vad de äldre säger och det finns ingen anledning att tro att de ljuger - inte ens när vissa av dem säger att de aldrig skulle ha disputerat om de visste hur jobbigt det skulle bli efteråt. Men jag tror mig i alla fall kunna säga att min strategi hittills - att skjuta på allt som rör sig - kunde ha balanserats av lite mer fokus på enskilda uppgifter. Jag har hunnit med en hel del ansökningar, presentationer, ja till och med skrivit en text som ska tryckas, men känner att det mesta blivit halvdant. Framför allt tror jag att jag rest för mycket: en katastrofal resa till Seattle (försvunnet bagage, inga kontaktlinser, usel presentation); en behaglig men intensiv resa till Genève (trevliga eventuella framtida projektdeltagare, strålande väder, visning av Rousseaus och Voltaires manuskript samt den senares nattmössa); en presentation i Uppsala (två timmars sömn natten innan, framförandet därefter). Förhoppningsvis kommer det under resten av terminen och under sommaren att finnas tid att läsa och skriva ordentligt, även på den här bloggen (men stryk i så fall "ordentligt").<br />
<br />
Jag har för övrigt bestämt mig för att flytta hela innehållet till en ny blogg (daligoandlighet.blogspot.se) - den förra adressen, som tillkom mest på prov, är lite förvirrande med sin kombination av ett smeknamn som nästan ingen kallar mig längre och ordet för själva mediet på amerikanska. Att snygga till det hela vore också önskvärt, men med tanke på min bristande formkänsla och (nära förbundet) min spontana aversion mot att hålla på med linjer och färger, är det kanske för mycket att hoppas på. En rensning i arkivet vore kanske också önskvärt - med tanke på att jag hållit igång den här bloggen sedan 2007. Inte så pjåkigt för någon som rutinmässigt avfärdas som teknikfientlig bakåtsträvare. Hursomhelst önskar jag alla ni två-tre läsare välkomna till:<br />
<br />
<a href="http://daligoandlighet.blogspot.se/">daligoandlighet.blogspot.se </a><br />
<br />Affehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3051805363882728832.post-32474664876784805472015-03-19T07:11:00.000-07:002015-04-04T03:12:05.377-07:00Det uppenbara <a href="http://www.dn.se/ledare/kolumner/jasenko-selimovic-utan-bildning-blir-vi-ofria/" target="_blank">Jasenko Selimovic</a> skriver idag i DN, i en lite svepande text men med vissa poänger:<br />
<br />
"Vi har möjligheter och resurser, biblioteksbussar, konserthus och stadsteatrar, subventionerad kulturskola, skolbesökande fria grupper, bokmässor och stadsbibliotek och ändå, det enda vi erbjuder är - ursäkter. Hur ett land som negligerar bildning kan bli förvånat över den sjunkande kunskapsnivån är för mig en gåta." <br />
<br />
Det har jag också frågat mig många gånger, och noterat det paradoxala att samtidigt som det muttras i korridorerna över studenters okunskap skulle man aldrig drömma om att hävda att sådana saker har ett egenvärde. Eftersom jag är född i Sverige kan det vara svårt att uttala sig om, men jag misstänker att jag med en blick utifrån skulle finna den här kombinationen av kompakt okunskap och övertygelse om sin egen förträfflighet ännu mer svåruthärdlig. Jag tror Selimovic har rätt när han skriver att svenskar inte gillar när invandrare påpekar detta, och jag tror också att han har rätt i att svenskar tenderar att - implicit i alla fall - betrakta länder där bildning värderas som efterblivna och traditionalistiska. Som vanligt kommer svensk nationell stolthet till uttryck i ett förtäckt evolutionstänkande. Men vi måste fråga oss vad som egentligen är bra, vad som egentligen är progressivt, och se hur det stämmer med vad vi faktiskt vet om samhället. <br />
Jag kom att tänka på det då jag läste en liten bok om Sverige och Danmark av Anna Smedberg Bondeson (en bekant till mig sagt i förbigående). Hon jämför där svensk och dansk inställning till kanon och klassikerna, en diskussion som tar sin utgångspunkt i en kritik av den förkrossande manliga överrepresentationen i den danska litteraturkanon. Så långt är jag med - dessa saker måste diskuteras. Men från det går hon till att betrakta det som en fördel att svenskar "verkar känna behov av att också kunna problematisera och legitimera varför vi överhuvudtaget ska läsa litteratur" och nämner som ett exempel Magnus Perssons (en annan bekant) bok <i>Varför läsa litteratur?</i> Och här har jag hoppat av tåget.<br />
Det vore naturligtvis förvänt att hävda att man inte bör problematisera - vem skulle väl vilja stå upp för sådan anti-intellektualism? Men samtidigt har jag svårt att betrakta problematiserandet som annat än ett supplement och en lyx, som i frånvaron av fundament är dömt att skifta karaktär. Hegel har säkert sagt något träffande om hur den negativa kraften genom en dialektisk omkastning förvandlas till ren bekräftelse. Det är i varje fall vad som har hänt, och en ny situation kräver att vi tänker om. En gång i tiden var det kanske relevant att problematisera litteraturens ställning i det
franska samhället, när Pierre Bourdieu kritiserade det hierarkiska och centralistiska i kultur- och utbildningsväsendet. Men om man finner ett underlag för detta i dagens svenska
verklighet bör man nog för det första observera skillnaden mellan kartan
och territoriet, och för det andra se till att det inte är en karta över
något annat land man har i handen (Edward Said brukade tala om detta fenomen som "traveling theory", och svenskar har inte lyssnat till hans varningar). En tydlig parallell till detta finns i ordet "kritiskt tänkande", som idag behandlas som om vissa tankesystem
och ideologier kunde ha monopol på det. Vilket naturligtvis är raka
motsatsen till vad kritiskt tänkande är, eller borde vara, dvs. ett pågående projekt där beskrivningar av verkligheten mäts mot observationer, egna reflektioner, bryts mot andra synpunkter och så vidare. <br />
Så kanske borde man problematisera problematiserandet av läsningen? Att inse att det stöter mot en gräns där de villkor som gjorde det meningsfullt från början inte längre gäller? Jag tror naturligtvis inte att de som resonerar som Smedberg Bondeson eller Persson är <i>mot</i> läsning. Fick jag gissa skulle jag säga att deras ideal snarare är en myndig person som kan läsa, och har läst en hel del, men som också är medveten om att det inte är svaret på allt och att läsningen dels har sina mediala begränsningar, dels är invävd i olika mer eller mindre problematiska hierarkier. Och det låter väl som ett berömvärt ideal. Men att tro att en sådan hållning skulle bli någorlunda spridd när så många människor inte ens når upp i minimum vad gäller läsförståelse kan inte kallas annat än utopiskt. Finns det verkligen ingen koppling mellan nedvärderingen av litteraturen och den sjunkande läskunnigheten? Finns det verkligen inget orsakssamband mellan svenska och franska barns läsförståelse och värderingen av litteraturen i dessa länder? Är det inte ett ganska rimligt antagande att samhällen där sådana färdigheter värderas kommer att skapa människor som kan läsa innantill? Och borde vi inte då dra rakt motsatt slutsats, nämligen att Sverige skulle behöva lite av den grundmurade tilltro till litteraturens betydelse som Smedberg Bondeson beskriver i Danmark? <br />
Än mer förvånad blir jag när samma människor som aldrig offentligen skulle våga säga att Shakespeare är viktigare än [valfri popkulturföreteelse] går runt och muttrar om studenter som inte kan någonting. Varför skulle studenterna kunna saker som de aldrig uppmuntrats att lära sig? Frågetecknen hopas kring det alltmer mysteriösa beteendet hos svensk medelklass. Samtidigt tror jag - och vet delvis, men det rör sig om anekdotiska bevis - att medelklassen i praktiken inte lever som de lär, utan att den vill att deras barn ska ha möjlighet att ta del av den bildning som fortfarande finns. Om inte annat får de den gratis vid middagsbordet, och har redan därigenom ett enormt försteg framför sina kulturellt mindre bemedlade kamrater. Detta hyckleri har så vitt jag kan se bara en konsekvens: den är inte grann och den heter ökade klyftor. Det påminner mig lite om det gamla sovjetskämtet: det diskuterades tidigt huruvida man i det framtida drömsamhället överhuvudtaget skulle ha pengar. Mot de som menade att någon typ av kvantitativt bytesvärde skulle få finnas, stod de som menade att penningekonomin överhuvudtaget skulle upphävas. Man nådde till slut den dialektiska lösningen att nomenklaturan fick en hel del pengar, medan folket fick nästan ingenting. På samma vis tycks frågan: ska vi läsa böcker eller inte? Behöver vi bildning? få resultatet att barnen till de som läser böcker kommer att ha läst en del böcker, medan de andra barnen inte kommer att ha läst några alls. <br />
Jag skulle önska att intellektuella i Sverige hade en lite mer pessimistisk-realistisk inställning till människans förmåga, att vi vore mer
försiktiga och att vi tänkte på hur bräckligt det fundament vi bygger på
egentligen är. Det enda som håller oss vid liv är att föreställningen
om vår aktivitet som värdefull är spridd till långt fler än de som
aktivt
kan ta del av det eller själva engagera sig i det. Ett rakryggat försvar för den hotade bildningen, dess oupplösliga samband med kritiskt tänkande, värdet av informerade åsikter och argumentation, vore på sin plats. Det vore också på sin plats att inse situationens allvar och inte komma med det evinnerliga "ja, men vi är bra på annat...." Utsagan "ingen läser men vi problematiserar i alla fall läsningen" är absurd. Jag har aldrig förstått varför vi inte samtidigt skulle kunna ha en hög kunskapsnivå och bevara de fördelar som det regelmässigt ställs emot i något inbillat nollsummespel. Vilket leder mig över till nästa önskemål: mer solidaritet inom skrået. Skulle en strateg betrakta de belästa idag skulle denne misstänkt att vi var offer för en söndra-och-härska-taktik från fienden. Alltför många sätter sin
politiserade identitet först och verkar betrakta sin identitet som forskare,
kritiker, författare, konstnär etc. som något tillfälligt, och oliktänkande kollegor som fiender. Men när
humaniorainstitutioner inte får medel, när det inte finns någon som läser böcker, eller när vi får studenter som
inte kan läsa, drabbar det den postkoloniala feministen lika mycket som
den opolitiske formalisten. När stödet till kulturtidskrifter
läggs ned drabbar det inte enbart en viss grupp - det drabbar alla inom
området "kultur" att "kultur" inte har ett egenvärde. Studenter som inte har läst Joseph Conrad brukar inte vara stort bättre på Virginia Woolf; folk som inte kan någonting om det grekiskt-romerska eposet brukar sällan kompensera detta genom kunskaper i persisk sufidiktning eller japansk haiku. Med mindre defensiv och missriktad stolthet och mer enighet skulle vi kunna börja göra Sverige intressant. Men det kommer också att kräva de saker vi saknar allra mest: mod och konsekvens. Och vi skulle behöva ge upp vår favoritlast: inställsamheten. <br />
<br />
Tillägg: mycket bra inlägg av <a href="http://www.svd.se/kultur/ett-bildningsideal-kan-aldrig-bli-mossigt_4457861.svd" target="_blank">Jenny Maria Nilsson</a> (SvD), som lyckas reda ut begreppen och undvika den låsning i fasta positioner som så ofta blir resultatet. <br />
<br />
<br />
Affehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3051805363882728832.post-87272469657879748952015-03-13T09:31:00.000-07:002015-03-15T07:48:14.211-07:00Le style c'est la pensée même<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjkEklg6Uc9p3efUywwETBoyAwKtqoS7i9LypLL2d2_9fLRMPe9s6GOT7lqnA12q05jwhBW1OkhZdtD4i7SdXJUI25mTk6ZCuVgDXOs9ME8xdpM1vwDmpkxJ-8ilhyphenhyphenc6SmgCDFFC4hOSAk/s1600/hayot.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjkEklg6Uc9p3efUywwETBoyAwKtqoS7i9LypLL2d2_9fLRMPe9s6GOT7lqnA12q05jwhBW1OkhZdtD4i7SdXJUI25mTk6ZCuVgDXOs9ME8xdpM1vwDmpkxJ-8ilhyphenhyphenc6SmgCDFFC4hOSAk/s1600/hayot.jpg" height="400" width="265" /></a></div>
Akademiskt skrivande är ett ämne som det borde pratas mer om. Vi tycks på något sätt ta för givet att det kommer av sig själv. Kanske är det en följd av den anti-retoriska mystiken om Författaren, samma inställning som gör det allt svårare för studenter att skriva (eftersom de inte är vana att tänka på språket som ett redskap för att åstadkomma effekter hos en läsare, utan som "inre röst"), och svårare att ta kritik (eftersom att kritisera någons språk innebär att kritisera personen). Men kanske är det ett annat större missförstånd som lurar i bakgrunden. Vi tenderar nämligen att tänka på akademiskt skrivande som ett slags utpyntning av ett redan existerande innehåll, samtidigt som vi vet att det stämmer ganska illa med vad vi vet om hur texter fungerar, och med vår egen upplevelse av hur författarens stil kan väcka insikter. En sådan "instrumentell" inställning präglar i varje fall de handböcker jag tidigare läst, och därför gläder det mig att Eric Hayot har kommit ut med sin <i>The Elements of Academic Style</i>, som verkligen tar det akademiska skrivandet på allvar.<br />
Hayot är professor i komparativ litteraturvetenskap, med särskild inriktning på relationer mellan Väst och Kina. Jag började läsa honom först när jag stötte på boken <i>On Literary Worlds</i> , ett intressant försök att kombinera reflektion över begreppet "Värld" med en ansats till typologi i stil med Fryes <i>Anatomy of Criticism</i>. Samtidigt måste jag erkänna att jag inte tänkte på honom som en stor stilist medan jag läste den boken - knappast någon usel heller, utan bara en effektiv och lätt underhållande. I vilket fall som helst har han ägnat det akademiska skrivandet mycken tankemöda, och som jag ser det har han helt rätt ingång till ämnet: "conceiving of writing as the process whereby you put down thoughts you already have will give you a bad idea of what writing does and can do...it hinders it as a medium of research and discovery". Detta betyder naturligtvis inte att man kan skriva hur som helst utan att tänka eller läsa först, utan är menat att betona skrivandet som något mer än en rent mekanisk process: en del av forskningen. Själv har jag ofta haft erfarenheten att lösningen på ett till synes tekniskt problem - typ undvikandet av samma adjektiv i två på varandra följande meningar - lett till viktiga insikter och återverkat på innehållet på ibland svåröverskådliga sätt.<br />
Hayot är kritisk mot hur lite det talas om sådant i den amerikanska miljön, och jag kan inte säga att vi är stort bättre på det i Sverige. De existerande handböckerna i akademiskt skrivande tenderar dessutom att vara mer allmänna, medan det ofta krävs en speciell, mer syntetiskt förmåga till framställning inom humaniora. Ett problem hos många studenter är att det de skriver antingen är totalt flummigt, eller så stolpigt analytiskt att det inte blir intressant. Men det som imponerar på en lä(s/r)are är när stilen används för att nå en viss dialektisk rörlighet, när texten når ett tillstånd då det vore artificiellt att skilja på elegans och sanning. Man kan också tycka att det är konstigt att den syn språklig mening som vi ständigt applicerar på litterära texter inte skulle gälla
facklitterära sådana. Allting från ordval till meningens rytm, till hur
transitioner mellan stycken fungerar som ett slags tyst begreppslighet,
borde vara relevant att diskutera. <br />
Boken ger oss många tips av såväl hantverksmässig som mer allmän och närmast psykologisk och social art, och jag är övertygad om att många studenter skulle må bra av att lyssna på det han har att säga. För min del kommer många av tipsen för sent då jag redan tycker mig ha fungerande rutiner. Det som imponerar på mig med den här boken är snarast hur bra Hayot är på att beskriva sådant som man liksom har på känn men har svårt att sätta ord på. Hans försök att formalisera sina skrivråd (den "uneven U"-modell han lanserar halvvägs) tycks mig också eminent vettiga och användbara, och vissa tips och tricks kommer jag definitivt att prova på i framtiden.<br />
Kort sagt är det en bok som jag kommer att rekommendera till alla studenter och kollegor hädanefter, eftersom jag misstänker att det är den enda i sitt slag. (det närmaste jag träffat på är de här riktlinjerna av <a href="http://faculty.washington.edu/mbrown/writing.pdf" target="_blank">Marshall Brown</a>, vilka Hayot inte verkar känna till). Affehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3051805363882728832.post-41588631730299337302015-01-01T04:52:00.001-08:002015-01-05T14:33:52.971-08:00Några reflektioner om särskrivningJag har suttit och rättat studenters tentor och tittade samtidigt (nåja, inte bokstavligen) på SVT Debatt, där nu <i>särskrivning</i> var en av de frågor som diskuterades. Stig Larsson mot. Alla andra för, eller i alla fall mot att någon skulle ha mage att hacka på människor som särskriver. Naturligtvis kom en språkprofessor med sin försäkran om att allt flyter och påpekade att även Bellman har gjort sig skyldig till en del särskrivningar. Och hur kan man vilja hacka på ungdomarna? Idel klichéer yttrades (Stig Larsson tyvärr ej undantagen). Jag kan inte göra mycket mer än att visa hur jag tänker, eller kanske snarare känner, i denna uttjatade fråga.<br />
<br />
Först min personliga upplevelse: jag ryser när jag ser en särskrivning, ungefär som när man hör någon spela falskt. Den musikaliska liknelsen är mer adekvat än någonsin i det här sammanhanget. Ett sammanskrivet ord upplever jag som en meningsenhet med en inneboende rytm: i regel utgör de svenska sådana också en rytmisk enhet av betonad stavelse + ett antal obetonade + bibetoning. ("Ä'cklig spri't" har till följd av svenskans satsmelodi en annan "rytm" än "ä'ttikspri't", även om denna rytm är subtil och undgår metrikens grova binära system av betonad-obetonad). Jag upplever någonting liknande vad gäller interpunktion, t ex när vad som uppenbart utgör en frågesats inte följs av ett frågetecken, eller när ett komma inte placerats på ett sådant sätt att pauseringen följer tankens rytm. Särskrivning skapar en rytmisk paus utan motsvarighet i hur jag "hör" ordet inom mig när jag läser eller skriver. Denna personliga upplevelse kan göra tentarättning till ännu mer av en prövning än det redan är, om inte annat för att det krävs en enorm ansträngning av mig för att kunna se eventuellt vettiga tankar bakom en bristande språklig drapering. Jag vet inte vad jag ska göra av den här upplevelsen riktigt.<br />
<br />
Jag vet heller inte om och hur man ska argumentera i den här frågan. Att kommunikationen svenskarna emellan skulle kollapsa om folk skrev isär som de ville är ett löjligt påstående. (Det påminner om när den nye ägare till en strandvilla ville hindra folk att gå på den tidigare allmänna stigen längs med vattnet, med argumentet att han bekymrade sig om de promenerandes välfärd: på den gamla, steniga vägen kunde ju någon ramla och slå sig...) Men å andra sidan kunde man, om språk bara handlade om att göra sig förstådd, tänka sig andra områden av språket att reformera. Varför ska vi t ex ha så många synonymer, var och en med en särskild kombination av vokaler och konsonanter, rytmisk potential, relationer till olika andra språk, olika stilnivå, olika funktion av att markera sociolekt? Förenkla! De flesta skulle väl svara att en sådan reform skulle göra språket fattigare. Något liknande är vad jag upplever i fråga om särskrivningar: att svenskan förlorar något av sin uttrycksfullhet. Men det går i och för sig att säga om nästan varje förändring som drabbar språket. <br />
<br />
Vill jag fortfarande argumentera skulle jag behöva göra det utifrån en punkt där det inte finns några nyttoargument alls, utan bara estetiska. Jag tänker ungefär som så: vissa människor känner med språket, upplever världen genom språket. 10% av befolkningen är en generös uppskattning, än mer generöst vore det att tänka sig denna summa som mer än marginellt föränderlig i ett historiskt perspektiv. För dem kan inte särskrivningar vara en helt likgiltig fråga, och om dessa människor återfinns bland dess försvarare är det i så fall resultatet av en självövervinnelse, där intellektuell insikt tillåtits besegra språklig instinkt. En människa som skriver bra ägnar sig inte åt särskrivning. Inte för att detta "att skriva väl" bestäms genom en sorts kriarättning där det blir bockar i kanten och där högsta betyg nås genom att inte göra några fel, utan därför att en sådan varelse med nödvändighet behärskar skriftspråket som en violinist behärskar fiolen. Att en sådan människa skulle låta bli att utnyttja sammanskrivningens potential är ungefär lika sannolikt som att någon som skrev på franska skulle bortse från potentialen hos stumma "e" eller att någon som skrev i ett syntetiskt språk med friare ordställning skulle försitta möjligheten till effektiva och meningsframhävande inversioner. För någon som skriver bra måste särskrivning med nödvändighet innebära ett underutnyttjande av språkets resurser. Stig Larsson, som är författare, hör givetvis till de esteter som reagerar instinktivt på särskrivningar. Kanske är det därför hans argumentation i frågan blir så svag.<br />
<br />
I debatten dök det också upp en kille som undervisade ungdomar i rap, och som ville framhålla deras kreativitet, att man inte borde racka ner på de unga etc. Jag kan hålla med om mycket om det som sades, och jag skulle skriva under på påståendet att något av den mest kreativa språkanvändningen idag finns just i hiphopen. Jag är inte heller helt främmande för en viss populistisk kollektivism vad gäller språket, den "anonyma kreativiteten" i dialekter, slangspråk och så vidare. Men det är viktigt att tänka på skillnaden mellan muntligt och skriftligt. Om det finns en repressiv normalisering idag, ska den nog hellre sökas i talspråket, där hyperkorrekthet är mycket vanligare och har en långt mer destruktiv inverkan. Om målet var att låta språkets kreativitet utvecklas på egen hand, vore det bättre att sträva efter mångfald vad gäller nyhetsuppläsares dialekter och liknande: det är inte kravet att skriva samman som stryper språklig kreativitet, det är den medialiserade rikssvenskan. Skillnaden är att skriftspråk med nödvändighet är normaliserande på ett sätt som talspråket inte är. Det är också det som vållar så många problem och ställer oss inför en falsk uppdelning mellan "kreativt" spontant tal och en skrift som bara framstår som en uppsättning förtryckande "regler". Det är nog så situationen ter sig för någon som inte har så lätt för skriftspråket, men så ser det inte ut för de andra, och absolut inte för ovan nämnda 10%. Kanske handlar den här frågan (liksom mycket av diskussionen om skolan) om vilka man ska lyssna på - de som tycker om denna typ av kunskap och färdigheter eller de som inte tycker om dem. <br />
<br />
För någon som tycker om att läsa och skriva är inte skrift och tal helt oberoende av varandra. Min typiska reaktion på särskrivningar innebär att jag famlar efter auditiva metaforer: "hör han inte att det här låter hackigt?". Hos studenter reagerar jag på diskrepansen mellan deras ofta kreativa talspråk och deras stapplande och omusikaliska skriftspråk. Ett mål för någon som undervisar i att skriva måste vara att få folk att se att de till stor del redan äger språket, i sitt tal, och att få dem att använda samma kraft då de sitter framför tangentbordet. På samma sätt som vi i talspråket arbetar med rytm, betoningar och melodi för att kommunicera, har skriftspråket ett förråd av resurser som kan göra det levande. Skillnaden i talad rytm mellan "ä'cklig spri't" och "ä'ttikspri't" blir synlig i skriftspråket genom sammanskrivningen. Det kan se ut som en paradox: genom skriftens och de grammatiska reglernas trångföring kommer vi ut på andra sidan i något som liknar talspråkets kraft. Eller mer precist uttryckt: vi når ett tillstånd där analoga (men inte identiska) effekter återskapas inifrån ett helt nytt system (ungefär som relationen mellan två nationalspråk). Men det här är nog bara övertygande för de som tillhör nämnda 10% och som uppskattar den typen av hallucinationer. <br />
<br />
Slutligen ett pedagogiskt argument. Detta var inte den vinkel jag ville använda mig av, men jag tycker att det är värt att nämna. Det är lätt att tänka sig vissa språkliga drag som enklare och mer naturliga än andra. Övergången från starkt syntetiskt (kasusbaserat) klassiskt latin till vulgärlatinets analytiska riktning (ökad betydelse av prepositioner och ordföljd) tycks i alla fall mig som en naturlig utveckling. Den klassiska arabiskan har genomgått en liknande process. Har vi att göra med något liknande vad gäller särskrivningar? Är särskrivning helt enkelt mer "logisk", då det rör sig om skilda delar som enklast betraktas för sig? Kanske skulle kognitionsvetare kunna berätta något om hur vi uppfattar skilda meningsenheter i skrift och på så vis bevisa särskrivningens naturlighet och större enkelhet. Men om enkelhet ska vara kriteriet måste det framhållas att sammanskrivningen inte alls är komplicerad. Förutom finliret kring när det ska fogas in ett -s och när slutvokaler ska bytas ut ("vara" blir t ex "varu" i "varulager"), vilka kan vara knepiga för de som har svenska som andraspråk, är ju regeln så enkel som möjligt: <i>skriv alltid ihop</i>. På engelska tvekar jag emellanåt, eftersom vissa specifika ord utgör undantag till kvasiregeln att man aldrig ska skriva samman. Avvikelserna på engelska är dessutom ett irrationellt resultat av att vissa sammansättningar av ord helgats genom bruket: det finns ingen formell anledning till varför "countryside" ska vara ett ord, men "stock broker" två. I motsats till detta är den svenska regeln, att sammanhörande ord sätts samman så länge det inte rör sig om ett adjektivattribut ("sjukgymnast" och "sjuk gymnast"), tämligen "logisk". Att förklara detta för en gymnasieklass borde knappast kräva mer än en timme ur kursen svenska A. Men grundfrågan kvarstår, och den har inget enkelt svar: vilka ska vi lyssna på? Affehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3051805363882728832.post-20243240863328516502014-12-13T03:05:00.002-08:002014-12-15T09:56:39.330-08:00Allmän adiafora XXI8/12 kl. 11.35: Svårighet att beskriva en litterär egenskap som är "utspridd" i verket och som snarare är det ackumulerade resultatet av miljoner smådrag, en diffus "stämning" närmast i gasform, än av några enskilda iögonfallande punkter som ropar på tolkning. Sådana utspridda egenskaper beskrivs lika bra genom intuitiv "kritik" (medel par préférence: metaforen, den som för samman) som genom "vetenskap", t ex stilistisk analys. Det förra är mer ekonomiskt, förhoppningsvis också elegantare. Och inte mindre vetenskapligt.<br />
<br />
9/12 kl. 12.25: Satt och tjuvlyssnade på lunchkonversation. (Röst 1) "Ja, fish n' chips är ju gott. När jag var i Australien brukade jag alltid beställa något som kallades 'fisherman's plate', då fick man en tallrik fylld med nyfångad fisk av olika typer'". Håll i dig, nu kommer det, tänkte jag. (Röst 2) "Haha, då kommer man ju att tänka på sådana där halstabletter, 'Fisherman's friend', höhöhö". Varför? Varför fungerar vissa människor (särskilt göteborgare) på det här sättet - så att varje likhet eller symmetri som kan uppfattas mellan två ord anses så anmärkningsvärd att den måste yttras? Själva den själsliga förmågan som ligger bakom vill jag i och för sig inte racka ner på - den har en hel del med poesi att göra och ligger bakom en del imponerande polyteistiska gudasystem. Och jag själv uppfattade ju likheten innan den yttrades, så ännu en gång bekräftades det för mig att dumheten är frånstötande endast därför att vi alla har del i den. Men jag hade nöjt mig med att uppfatta likheten i mitt inre, och inte uttalat den. Vad har jag för kriterier?<br />
<br />
11/12 kl. 11.05: "Omförhandla": utan tvekan årets ord 2014. Varför? Och vad betyder det egentligen? Till skillnad från ord som "förändra", "förvandla" och andra ord vilka det ofta tycks användas som synonym till, ger "omförhandla" intryck av att svängrummet är betydligt mer kringskuret. Det tycks involvera att själv se saker på ett nytt sätt (genom en begreppslig innovation eller genom att fylla en existerande position med ett nytt innehåll) men också att få andra att se saker på det sättet. Det är knutet till andra människor, och till tvång snarare än frihet. Det är nog ingen slump att jag har belagt detta ord tre gånger på de tjugo första sidorna av (den för övrigt utmärkta) <i>Ett så starkt ljus</i> av Lyra Ekström Lindbäck (f. 1990 - det är säkert betydelsefullt i sammanhanget). Döm själva om ordets mening: "deras <i>omförhandlingar</i> av regissörens instruktioner" (s. 10), "jag kan inte stoppa mina ögon från att irra över de mötandes ansikten, ursäktande, <i>omförhandlande</i> om det gemensamma utrymmet" (s. 21) "hur man bäst <i>omförhandlar</i> sin självbild" (s. 22). <br />
<br />
13/12. Post-kanonisk undervisning? Lyssna först på Fredric Jameson i en intervju från 1982:<br />
<br />
"Marxist studies of classical texts are to be taken as an intervention in the standard university teachng of what is known as the canon...In undegraduate work one does not really confront the text at all, one's primary object of work is the interpretation of the text, and it is about interpretations that the pedagogical struggle in undergraduate teaching must turn. The presupposition here is that undergraduates never confront a text in all its material freshness, they bring to it a whole set of previously acquired and culturally sanctioned interpretive schemes, of which they are unaware...it does not make much difference whether one locates such interpretive stereotypes in the mind of the student, in the general cultural atmosphere, or in the text itself, as a sedimentation of its previous reading and its accumulated institutional interpretations: the task is to make those interpretations visible...and thereby to encourage the student's self-consciousness as to the operative power of such schemes, which our tradition calls ideologies." (<i>Diacritics</i>, Fall 1982, s. 72)<br />
<br />
Fair enough. Man kan ha en viss sympati för denna position, men man måste vara medveten om hur spelreglerna förändrats (och att vissa inte är medvetna om det, inte själva har observerat det, vilken ideologi beror det på?). Den spänning mellan etablissemang och kritik som ligger bakom Jamesons synsätt (och många liknande teorier) är väsentligen försvagad idag - delvis som ett resultat av att dessa teorier varit framgångsrika. Jag citerar ur en artikel i en litteraturpedagogisk tidskrift om "The Postcanonical age":<br />
<br />
"studies suggest that the books they [the students] read in our classes will not ordinarily take on a rich context in wider reading, an ongoing conversation about books...the context they have is largely the one we create for them within our classes, and ideally, within our curricula [---] even the most able of the students get to be postcanonical readers without having been - in any meaningful or comprehensive way at least - canonical ones.They learn terms like postcolonial and postmodernism without encountered either the texts or the cultural logic of colonialism or modernism." (Miriam Marty Clark, "Reading students reading in the postcanonical age", <i>Pedagogy</i>, vol. 5, nr. 2, 2005, s. 298) <br />
<br />
Jag säger inte detta för att hävda att "kritiska" teorier är omöjliga, och jag är inte heller säker på att det postkanoniska tillståndet är den värsta tänkbara utgångspunkten. Förutom olägenheten att det hänger samman med en drastiskt minskad kunskapsbank hos studenterna kan det lika gärna ses som en rätt bra plattform för att konfronteras med de grundläggande frågorna om vad vi vill lära ut och hur vi ska göra det. Men som lärare måste man vara medveten om att det är så här utgångspunkterna ser ut, och ta fullt ansvar för vad man gör. Man kan inte låtsas som om det finns ett förstockat etablissemang fullt av förutfattade meningar i förhållande till vilket man själv kan inta den tilltalande rollen av radikal kritiker och outsider. Snarare tror jag att nästan alla litteraturvetare, oavsett politiska uppfattningar i övrigt, kommer att behöva konfronteras med sin egen konservatism (<i>quelle horreur!</i>). Men ur detta kan också födas ett lite mer sansat och dialektiskt synsätt, bortom de falska dikotomier som bestämt så många forskares bild av deras egen roll och funktion. <br />
<br />
<span style="font-family: inherit;">13/12 kl 11.55: <i>Vicos argument ignorerat i förväg</i>. Giambattista Vicos <i>verum factum</i>-princip, ur <i>De antiquissima Italorum sapientia </i>(1710) "Det sanna är det som man själv
har tillverkat, och därför är den första sanningen i Gud, därför att Gud är den
förste skaparen; den är oändlig, därför att han är alltings skapare; den är exakt,
därför att de såväl yttre som inre elementen visar sig för honom, då han rymmer
dem. Ty att veta är att ordna tingens element. Därav kommer det sig, att det
tillhör den mänskliga själen att räkna ut, men det hör till den gudomliga att
förstå. Därför att gud kan samla in alla tingens såväl yttre som inre element,
därför att han innehåller dem och ordnar dem, medan den mänskliga själen, i och
med att den är avgränsad och står utanför alla övriga ting vilka inte är delar
av den själv, går för att samla in det yttersta av tingen, men kommer aldrig
att plocka samman dem alla. På så vis kan den tänka på tingen, men kan aldrig
förstå dem; därför kan man säga att hon <span style="font-family: inherit;">blir</span> begåvad med förnuft, men inte helt i
besittning av det." (<i>Verum esse ipsum factum, ac
proinde in Deo esse primum verum, quia Deus primus Factor; infinitum, quia
omnium factor, exactissimum, quia cum extima, tum intima rerum ei repraesentat
elementa, nam continet. Scire autem fit rerum elementa componere. Unde mentis
humanae cogitatio, divinae autem intelligentia fit propria; quod Deus omnia
elementa rerum legit, cum extima, tum intima, quia continet & disponit:
mens autem humana, quia terminata est, & extra res ceteras omnes, quae ipsa
non sunt, rerum duntaxat extrema coactum eat, numquam omnia colligat: itaut de
rebus cogitare quidem possit, intelligere autem non possit; quare particeps fit
rationis, non compos</i>). </span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br />
Ställ mot detta Abraham Cowleys "To Mr. Hobs" (<i>Pindarique Odes</i>, 1668):</span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br />
"'Tis onely <i>God</i> can know</span><br />
<span style="font-family: inherit;">whether the fair<i> Idea</i> thou dost show</span><br />
<span style="font-family: inherit;">Agree intirely with his <i>own</i> or no.</span><br />
<span style="font-family: inherit;">This I dare boldly tell,</span><br />
<span style="font-family: inherit;">'Tis so <i>like Truth</i> 'twill serve our turn as well." (v. 7-11) </span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br />
Går det att tänka sig ett enklare uttryck för pragmatism? </span><br />
<br />
<span style="font-family: inherit;">15/12 kl. 18.39: Möjlig <span style="font-family: inherit;">etike</span>tt <span style="font-family: inherit;">på</span> <span style="font-family: inherit;">vad som intresserar mig i litteraturhistoria:</span><i><span style="font-family: inherit;"> </span>det sekundära</i> (<span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;">i samma mening<span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"> som i "secondary epic"). Pratade om 1700-talet med en forskare, som sade att hon bara intresserade sig för det riktigt gamla och det rik<span style="font-family: inherit;">tigt nya (<span style="font-family: inherit;">antik grekisk poesi och samtida). Mina prior<span style="font-family: inherit;">iteter kan beskrivas som de rakt motsatta: <span style="font-family: inherit;">som forskare</span> <span style="font-family: inherit;">intresserar jag mig bara för </span>det som har en tradition<span style="font-family: inherit;"> - det som ligger mellan det <i>arkaiska</i>, <span style="font-family: inherit;">vars föregångare förlorar sig i forntidens dimma, och det <span style="font-family: inherit;"><i>samtida</i>, som visserligen inte <span style="font-family: inherit;">är <span style="font-family: inherit;">skapa<span style="font-family: inherit;">t</span> ur intet</span></span>, men vars kopplingar till det som föregår den blir klarare först när Minervas uggla flyger. <span style="font-family: inherit;">Denna pr<span style="font-family: inherit;">eferens bygger</span> <span style="font-family: inherit;">i</span></span></span></span></span>nte <span style="font-family: inherit;">på någon <span style="font-family: inherit;">dyrkan av traditioner som sådana, utan <span style="font-family: inherit;">på</span> att jag uppskattar de tolkningsproblem som uppstår i sådan litteratur. Man kan också hävda att det är en typ av litteratur som <span style="font-family: inherit;">visar på den hermeneutiska funktionen</span> <span style="font-family: inherit;">hos</span> en litteraturens historia (i motsats till mer ahistoriskt-formella <span style="font-family: inherit;">angreppssätt): det enskilda textstället kan sällan förstås isolerat, utan måste <span style="font-family: inherit;">förstås i relation till det som skrivits tidigare, nyhet kan definieras som modifikationen av det traditionella, eller dess adaptation <span style="font-family: inherit;">till nya omständigheter</span> (som vi lär oss en <span style="font-family: inherit;">hel del om genom att ta<span style="font-family: inherit;"> utgångspunkt just i formerna)</span></span></span>. <span style="font-family: inherit;">Om</span> tiden "mellan Homeros och Gertrude Stein" var en "svår tid för poeter", som </span></span></span></span></span></span></span></span></span></span></span><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;">Anne C<span style="font-family: inherit;">a</span>rson skriver, </span></span></span></span></span></span></span></span></span></span></span>var det i så fall en<span style="font-family: inherit;"> storhets</span>tid för litteraturhistoriker. </span></span></span> </span></span></span></span></span></span></span></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"><span style="font-family: inherit;"> </span></span></span></span></span></span></span></span><br />
<span style="font-family: inherit;"> </span>Affehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3051805363882728832.post-16494115132349636372014-11-30T12:17:00.001-08:002014-11-30T12:17:25.513-08:00Allmän adiafora XX<br />
12/11 kl. 14.45: jag gav en romsk tiggare pengar för att vakta mopsen utanför mataffären. Till en början var det lite svårt att få fram mina önskemål och sluta en överenskommelse, men vi lyckades mötas halvvägs i någon sorts allmänromanska, med vad jag uppfattade som tydliga inslag av spanska, och jag kunde gå in och handla. När jag kom ut höll tiggaren den lilla hunden på sitt knä, imiterade en huttring och tycktes säga att hunden var "caldo". Jag gav honom resten av pengarna och tänkte inte mer på det förrän några kvarter bort då jag började fundera över ordet han använt. Det är ju något man tidigt måste lära sig, att just detta ord "caldo", mot all rim och reson för en talare av germanska språk, på italienska och spanska betyder "varm" och alltså raka motsatsen till svenskans nästan homofona "kall". Vilket språk hade vi talat egentligen? <br />
<br />
22/11 kl. 17.30: "Otympligt": vilket fantastiskt ord! Enligt teorin att vi tänker med kroppen, att de flesta ord för känslor består av abstraktioner utifrån konkreta handlingar, skulle man kunna dela in livets motgångar i de <i>tunga</i> och de <i>otympliga</i>. Svåra att bära, men på olika sätt. I så fall tror jag att jag föredrar de tunga. <br />
<br />
20/11 kl. 10.08: Skokräm. Jag använde skokräm för första gången på mycket, mycket länge, och den speciella doften förflyttade mig genast till barndomen. Jag minns att jag då tyckte att det var märkligt att något som man smorde in skorna med kunde heta "kräm", då jag nog associerade till mormors krusbärskräm. Det är märkligt, men jag kan fortfarande inte avgöra om skokräm luktar gott (ätbart) eller inte. <br />
<br />
28/11 kl. 11.20: märklig mixtur av plötsliga (om än länge förberedda) anfall av en närmast kosmisk misstro och ett lika plötsligt uppvällande intresse för allt som inte är jag: samtal med expediten på pressbyrån där jag köper mitt snus, artiklar om Alicia Keys. Någonstans i mitten står intellektet och överrumplas av om inte helt och hållet oönskade, så åtminstone oväntade, gäster från två håll. <br />
<br />
25/11 kl. 12.40: vid bordet mittemot på lunchserveringen satt en man och en kvinna, i 50- eller 60-årsåldern. Jag säger inte ett par, för jag tror inte att de var tillsammans. Mannen hade keps, och det fick mig att tänka på att det nyss i någon löjlig undersökning jag förletts att klicka mig vidare till på någon nyhetssida på nätet slagits fast att just det klädesplagget av kvinnor uppfattades som det mest oattraktiva av alla. Jag tänkte att de mycket väl kan ha rätt, och så mumsade jag vidare på min sejfilé. Mot slutet av maten - min och deras - var det någonting som mannen sade som fick kvinnan att resa sig, gå runt bordet och hålla om honom från sidan. Kepsskärmen fick sig en lätt törn av ärmen på hennes kappa. <br />
<br />Affehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3051805363882728832.post-42910446140524814602014-11-01T08:25:00.002-07:002014-11-01T08:25:41.709-07:00allmän adiafora XIX<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgie6mdEZ-kTv-qoadrAu_c_SF1DSdOh_RzegAzOt-4fJQeWjt1ZwVdua5bDmUuUxhQEpHCmaKKzEmUbjNx4LzshaUgaRSF5aCkEY7HkmUhBL5Up-rN_EzQQEDnbvcNwxLaOU5dDe8PoqI/s1600/pyrrhon.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em; text-align: center;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgie6mdEZ-kTv-qoadrAu_c_SF1DSdOh_RzegAzOt-4fJQeWjt1ZwVdua5bDmUuUxhQEpHCmaKKzEmUbjNx4LzshaUgaRSF5aCkEY7HkmUhBL5Up-rN_EzQQEDnbvcNwxLaOU5dDe8PoqI/s1600/pyrrhon.jpg" height="292" width="400" /></a></div>
<br />
<br />
Efter mina utbrott de senaste dagarna, vilka närmast tvingade mig att ge mig in i en genre jag inte provat tidigare, försöker jag hitta tillbaka till mig själv genom lite anteckningar av den vanliga typen:<br />
<br />
13/10 kl. 15: <i>Synestesi i väntan på ett offer.</i> Eftersom jag aldrig kommer att skriva en roman tvingas jag förr eller senare skriva någon typ av memoarer. Vad ska jag annars göra av den här karakteristiken som har kommit för mig: "När han var liten hade han trott att det hette 'falsettögon'. Just sådana hade personen som börjat tala med honom: pipiga, irriterande."<br />
<br />
20/10 kl. 12.40: <i>Konsten att inleda stycken</i>. Om man vill dra in läsaren i en artikel kan man inte börja med "teori" och gå därifrån till detaljerna. Många gör det misstaget och skapar det välbekanta problemet "marmortrappan till vedboden". Atterbom, som väl får ses som en litteraturvetare med smak för "Theory", gjorde ibland det misstaget. Så här börjar hans text om Bellman och Valerius:<br />
<br />
"Egentligen är det blott det negativa, det förgängliga i vart och ett ting, som faller inom reflexionens och således inom kritikens område: allt positivt är ett omedelbart föremål för åskådningen. Så ock i konstens verk: om det sköna i dessa givna bestämningar kan man icke säga stort mer, än att det är på det eller det sättet skönt; och min njutning utgår ofrivilligt ur sin stumma sällhet, för att splittra sig i betraktelser och i ordens abstraktioner tolka det outsägliga, fulla, som aldrig med sådana tecken låter sig fullkomligt fasthållas...."<br />
<br />
och så vidare. Gäsp. Läsaren har för länge sedan tappat intresset eller glömt bort dessa knappast lättfattliga resonemang när vi väl kommer fram till artikelns egentliga föremål, nämligen Bellman. <br />
<br />
22/10, kl. 09.25: <i>Think different</i>. De som ständigt talar om vikten av att utmana normer, "think outside the box" etc m fl. klichéer: gå hela vägen! Hos Diogenes Laertios läser vi om Pyrrhon från Elis: "Ofta begav han sig bort utan att säga till någon i förväg och strövade omkring med vem som helst. Då Anaxarchos en gång hade gått ner sig i ett moras, gick han förbi utan att hjälpa honom. Då några klandrade detta, berömde Anaxarchos själv hans likgiltighet och kallsinnighet."<br />
<br />
24/10: Min bror och hans flickvän berättade att de ska få barn. Spännande! Det innebär alltså att jag kommer att bli farbror. Enda problemet är att jag i nästan 10 års tid varit farbror, eller ansetts som en sådan i alla fall, så det är svårt att säga vad detta nya, och så att säga genetiskt befogade, tillstånd av farbroderlighet kommer att innebära egentligen. Jag kan bara tolka det som en stor tummen upp för att oftare bära manchesterbyxor.<br />
<br />
30/10 kl. 12.37: Ernest Renan som föregångare till Franco Morettis "distant reading" (åtminstone i dess första, ännu ej digitala version)? I <i>l'Avenir de la science</i> (skriven 1848) påpekar han att "l'étude de l'histoire littéraire est destiné à remplacer en grande partie la lecture directe des oeuvres de l'esprit humain." ("På sikt kommer studiet av litteraturhistoria till stor del att ersätta den direkta läsningen av den mänskliga andens verk.")<br />
<br />Affehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3051805363882728832.post-42744247528461654122014-10-23T10:19:00.000-07:002014-10-27T07:40:41.155-07:00Vem behöver latin när vi har kattfilmsfestivaler?Mycket vore att säga om den nya regeringen, men som ni vet tillhör jag den kategori som inte sträcker sig efter sin revolver, eller åtminstone sitt tangentbord, förrän jag hör ordet "kultur". Redan sammanslagningen av demokrati- och kulturministerposterna var visserligen suspekt. Men jag var knappast förberedd på detta: att de svenska medelhavsinstituten läggs ner. Det innebär alltså att de svenska instituten i Rom, Aten, och Istanbul ska läggas ned, organisationer som sedan tidigt 1900-tal möjliggjort forskningsresor och arkeologiska utgrävningar och fungerat som centra för kontakten med andra kulturer.<br />
<br />
Det nya är en storsatsning på "förortskultur", och det är oklart vad dessa pengar ska användas till. Menar man kultur i förorten (typ tillgång till fungerande bibliotek) är det naturligtvis välkommet. Jag har dock mina aningar om att det inte är riktigt det man menar. Man kan också tänka sig att det bakom detta stora anslag till förortskultur ligger en idé att gynna det mångkulturella samhället. Ett bra sätt att göra det skulle i så fall vara att behålla de svenska instituten, som gjort mer än många andra institutioner för att forska om och sprida kunskap om andra kulturer, inte minst den muslimska civilisationen. Centrum för mellanösternstudier är en institution som drabbas särskilt hårt av det här förslaget.<br />
<br />
Det här är inte en höger- eller vänsterfråga (till och med Timbros <a href="http://www.dagenssamhalle.se/debatt/mp-saemst-rustat-att-styra-oever-kulturpolitiken-11565">Lars Anders Johansson</a> och Aftonbladets <a href="http://www.aftonbladet.se/kultur/aagard/article19741789.ab">Martin Aagard</a> är eniga i sin kritik), utan en fråga om idiotisk kortsiktighet mot en förståelse för det långsiktiga arbete som kulturinstitutioner kräver. Det är framförallt en fråga om att inte släppa fram oerfarna och okunniga människor till ett arbete de uppenbarligen inte har någon förståelse för.<br />
<br />
Det är inte lätt att vara intresserad av bildning i dagens Sverige, så enkelt är det. Det är svårt att hitta någon att tala med. Andningshålen täpps till mer och mer. Man har fiender från höger till vänster, och påfallande många av dem återfinns bland just de människor som man tänker att man kunde lita på, de som ses som "kulturintresserade" och talar vitt och brett om kulturens betydelse, i underförstådd motsats till läskiga borgare som vill att allt ska kosta pengar. Men när det sedan gäller att värna kultur och inte ge efter för det kortsiktiga, är dessa oftast en lika farlig fiende som ekonomismen. Kortsiktig politisering tycks bli ledstjärnan för den här regeringen. Jag bävar inför framtiden, och hoppas innerligt att Lars Anders Johansson inte har rätt då han skriver att "genom att förhandla bort kulturpolitiken till Miljöpartiet och samtidigt göra den till ett instrument i händerna på en klåfingrig demokratiminister har Stefan Löfven slutgiltigt satt punkt för den socialdemokratiska bildningstradition som arbetarrörelsen tidigare har varit så stolt över." (Se även <a href="http://bloggar.expressen.se/konstbloggen/2014/10/bildningsforaktet/">Nils Forsberg</a> på liknande tema; se vidare <a href="http://www.expressen.se/kultur/lat-det-inte-ske/">Ola Wikander</a>; <a href="http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/total-inkonsekvens-av-hellmark-knutsson/">Sven-Eric Liedman</a>; Ida Östenberg sade mycket klokt på twitter och engagerade många).<br />
<br />
<br />
Jag vill uppmana alla att skriva under denna namninsamling (vad nu den kan åstadkomma):<br />
<br />
<a href="http://www.namninsamling.com/site/get.asp?Medelhavsinstitut">http://www.namninsamling.com/site/get.asp?Medelhavsinstitut</a><br />
<br />
(Eftertanke: det fina i kråksången är att så många kunde enas och engagera sig i denna fråga, oavsett partisympatier i övrigt. Jag oroade mig för att folk skulle falla offer för den söndra-och-härska-taktik som politrukerna vanligtvis använder sig av, men så tycks faktiskt inte ha blivit fallet. En beklämd tystnad tycks snarare ha varit reaktionen hos de som lättast hade kunnat falla offer för sådant. Det är djupt tillfredsställande och ger faktiskt en gnista av hopp inför framtiden. Ska vi inte bilda en påtryckningsgrupp? Gå vidare och ta oss an skolfrågan?)<br />
<br />Affehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3051805363882728832.post-84738643764345101992014-09-12T10:08:00.001-07:002014-10-01T00:13:55.527-07:00Allmän adiafora XVIII9/8 kl. 11.00: Lita inte på segmenterade saker. TV-serier, Twitter, allmän adiafora etc. De sparar inte tid, och intrycket av rikedom är illusoriskt. Chamfort: "de flesta som sammanställer diktsamlingar eller bon mots liknar dem som äter körsbär eller ostron. Först väljer de ut de bästa men slutar med att sluka allihop."<br />
<br />
9/8 kl. 15.25: Eftermiddagen, djävulens tid. Då vi märker att det vi med tillförsikt satt igång med på morgonen, då världen var ny, helt enkelt inte vill sig. Och detta av ingen annan anledning än att vi inte är eniga med oss själva (jag letar i registret till Pascals <i>Tankar</i> efter "après-midi"). Jag hoppas innerligen att eftermiddagen inte motsvaras av något livsstadium som väntar runt hörnet. <br />
<br />
11/8 kl. 23.31: Ytterligare en anledning att inte ge upp kampen mot särskrivning (jag tittar menande på SR:s hemsida, där man tydligen gjort sig av med alla korrekturläsare. Det senaste: "Var femte äldre larm fungerar inte" - Nähä, de behöver väl få nya batterier? - Förstår sedan att de syftar på "äldrelarm"): vi förlorar ett praktiskt kriterium för att urskilja skräppost. När ett oväntat mail erbjuder dig "Netflix uppkoppling" vet du att det komponerats av google translate.<br />
<br />
9/9 kl. 12.40: Gör humaniora ("de mänskligare ämnena") oss - alltså dess utövare - mänskligare? "En lärd är ej alltid en människa, utan ofta blott en<i> läsmachin</i>, en Grekisk eller Hebreisk stekvändare". (Adolf Törneros, dagboksanteckning nr. 33)<br />
<br />
12/9 kl. 19.06: Jag har på sistone läst Paul Gabriel Ahnfelts <i>Studentminnen</i>, en bok som visade sig vara oväntat underhållande och kanske borde kunna göra anspråk på en viss plats i svensk 1800-talslitteratur. Den är naturligtvis främst intressant på grund av tidsbilderna (på samma sätt som Malla Silfverstolpes memoarer, som den överlappar tidsmässigt). Men han är också en skicklig författare, som med några väl valda drag lyckas ge liv åt de hundratals figurer - främst akademiker och kyrkomän - som fladdrar förbi. Elak är han också, och en rätt radikal figur som inte var rädd att utmana etablissemanget. Några ställen får mig att skratta högt (men kanske ingen annan; jag har en viss, illa undertryckt, faiblesse för den sortens humor): 1) "Thomander predikade redan då fritt. Koncept lärer han aldrig ha brukat. Redan detta var en avvikelse från gammal god ordning, ty alla predikanter vände i den tiden bladen i sina koncept helt ogenerat, och en eller annan vätte därvid på fingret för att vakta sig för sådana misstag, som domprosten Wåhlin begick den gången han vände två blad för ett och läste om Adam, att han 'kände sin hustru och <i>beckade densamma utan och innan</i>' (han hade nämligen hoppat över berättelsen om Noak och arken)". Eller, 2): "Biskop Faxe var, som vi veta, utmärkt talare, även innan han blev biskop. I ett tal, han höll med anledning av Gustav III:s mord, yttrade han ungefär följande ord: 'Vilken syn, mine åhörare! En bov, en niding laddar sitt blodiga gevär, trycker av och träffar hans maj:t <i>på ett ställe, enkom ägnat åt nöjet</i>!'." Ahnfelt har i och för sig anklagats för att krydda sin framställning med påhittade inslag, och detta sistnämnda kan vara ett av dem. Det påminner ju starkt om farbror Tobys syftningsproblematik i Sternes <i>Tristram Shandy</i>, en bok där många av Ahnfelts figurer utan vidare kunnat smälta in. <br />
<br />Affehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3051805363882728832.post-11715091907081573292014-08-14T09:31:00.002-07:002014-08-14T09:31:49.664-07:00Obskyrt lärdomsgods 1<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhl-g_CueeoSBuztuk4xRQl2rSNhyJmMnKxPV1Du324ThJgz0ojxvdgwnZz6MsclCch1njPA96EeqzR_pMzbOs58J3xguIMNhYO4UKBfs5x0czUMjA_c1Wyq5XUgDTlAjGPue6_gq1T8bo/s1600/93316r183.jpeg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhl-g_CueeoSBuztuk4xRQl2rSNhyJmMnKxPV1Du324ThJgz0ojxvdgwnZz6MsclCch1njPA96EeqzR_pMzbOs58J3xguIMNhYO4UKBfs5x0czUMjA_c1Wyq5XUgDTlAjGPue6_gq1T8bo/s1600/93316r183.jpeg" /></a></div>
<br />
<br />
En av de enorma fördelarna med digitaliseringen är att den gör tillgängliga intressanta artiklar som annars skulle legat och samlat damm i universitetsbibliotekens källare. När jag slutligen sparkas ut från mitt rum på SoL-centrum kommer jag att känna mig rejält vingklippt utan att ha tillgång till digitala databaser. Förutom rent forskningsrelaterad nytta gör de det lätt att få en bättre förståelse för den vetenskapliga utvecklingen, och att längs vägen ge sig hän åt utforskningar av abstrus lärdom. Mitt senaste specimen: artikeln "Philology and Economic History" av Leo Wiener (<i>The Quarterly Journal of Economics</i>, vol. 25, nr. 2 [feb. 1911], s. 239-278).<br />
Jag har plockat ihop Wieners biografi från vitt skilda källor, så allt är kanske inte helt tillförlitligt, men redan de säkerställda fakta ger vid handen att vi har att göra med en rätt osannolik person. Han föddes 1862 i ett ghetto i Bjelostok. Han skulle senare - som enda antagna jude i en kompakt antisemitiskt omgivning - läsa till läkare i Warszawa, men hoppade av och påbörjade en ny utbildning i Berlin, denna gång till ingenjör. Av oklara anledningar lämnade han även denna utbildning och gav sig av till Amerika, troligen i syfte att grunda ett agrarsocialistiskt-vegetariskt utopiskt samhälle i Sydamerika. Detta förverkligades aldrig och han landsteg istället i New Orleans, hankade sig fram på olika jobb i jordbruk och industri, var lärare i Kansas city, sedan en del av universitet i Missouri, en post som han tvingades lämna p g a omstrukturering av språkinstitutionerna. Han flyttade då till Boston och fick deltidsjobb på Harvard, där han till sist skulle bli professor i slaviska språk. Under tiden hann han med otroligt mycket. Han översatte under loppet av ett par år hela Tolstojs samlade produktion till engelska och reste tillbaka till Europa för att skriva en av de första historikerna över Yiddishlitteraturen. Bland hans många artiklar och böcker finns även texter om "Det sumeriska inflytandet på de egyptiska hieroglyferna", "Franska ord hos Wolfram von Eschenbach" och mycket annat. Genom sitt liv bibehöll han sin fascination för matematik, ett intresse som skulle föras vidare av hans mer berömda son, cybernetikens grundare Norbert Wiener. Sonen har själv vittnat om det smått extrema home schooling-program som Leo utsatte honom för, och hans förakt för misslyckande. Norbert hade drillats obönhörligt i språk och naturvetenskap vid mycket ung ålder, och kunde därför börja på universitetet vid 14 års ålder och doktorera som 17-åring. Leo var noga med att påpeka att sonen inte var någon särskild begåvning; dennes framgångar hade helt att göra med den ordentliga hemmaundervisning han fått. Men Norberts historia utgör ett helt eget kapitel i serien excentriska vetenskapsmän; nu gäller det fadern. <br />
Leo Wiener är mest känd för sitt enorma arbete <i>Africa and the Discovery of America</i>, där han hävdade att det fanns bevis för tidigt handelsutbyte mellan Afrika och Sydamerika, och frånkände såväl tobak som sötpotatis status av inhemska latinamerikanska produkter. Allt detta backades upp med en gigantisk lärdomsapparat (verket är i tre volymer, varav en tredjedel bibliografi). Wieners teser är fortfarande minst sagt kontroversiella, och boken har kommit att tillhöra den typ av verk som det nästan är omöjligt att ta ställning till som lekman, därför att ens okunskap tvingar en att välja mellan auktoriteter snarare än att bilda sig en egen mening, och därför att den ideologiska insatsen med tiden blivit så hög, att valet av auktoritet antas avslöja någonting om hur man <i>vill </i>att det ska vara. Jag tänker på verk som Bernals <i>Black Athena</i>, som menar att den klassiska grekiska kulturen stulits från afrikanerna och att en imperialistisk historieskrivning velat täcka över förhållandet. Den lilla artikel jag fiskat upp ur glömskans flod kan sägas innehålla de metodologiska förutsättningarna för <i>The Discovery of America</i>, men är kanske lättare att uppskatta, om inte annat genom sitt format. <br />
Grundtanken består i det tillsynes självklara men i sin kontext nödvändiga påpekandet att studiet av språkliga förändringar måste ske i samband med ekonomisk historia och de kulturförbindelser som handelsutbytet möjliggör. Påpekandet var nödvändigt, därför att filologiska studier ofta hade kommit att identifiera sitt eget ämnes skrankor med världens. De konstruerade alltså - genom att projicera en förhistoriskt sammanhållen civilisation vars enda bevis är språkligt - etymologiska samband inom språkfamiljer, snarare än att studera de faktiska utbyten som ägt rum och förklara ord genom inlån. Den jämförande språkvetenskapen hade gått framåt genom att identifiera vissa språkliga element som var gemensamma för ett flertal språk, i första hand de indoeuropeiska. Man hade där hittat språkliga rötter som inte på något enkelt sätt kan förklaras genom lån, och vars variationer tycktes följa vissa bestämda lagar. Likheterna förklaras alltså här genom en "träd-" snarare än en "våg"-modell. Denna modell ger dock alldeles för stor betydelse åt den interna utvecklingen inom en språkfamilj, och när den överförs till mer moderna språkgrupper (germanska och romanska språk, t ex) blir det lätt problematiskt. I synnerhet när filologernas språkhistoriska kunskap antas erbjuda utgångspunkter åt historiker som vill få en uppfattning om ekonomiska förhållanden.<br />
Wiener påpekar att dessa språkfamiljer ofta skiljs av ganska godtyckligt, och att filologin därför underskattar "the importance of the great trade routes, the geographic advance of civilisation, the constant and endless interaction of custom, tale, and invention, which run counter to the families of languages and know not of individual variations [...] Words are carried along roads of communication with the things which they represent...". Det är enbart därför att det indoeuropeiska språket tillhör en förhistoria som vi inte vet någonting om alls, som vi kan tänka oss något sådant som en indoeuropeisk civilisation. Men från och med den tid om vilken vi har historisk kunskap, finns det ingen enskild civilisation som motsvaras av de grupper som språkvetenskapen studerar. "There never was a Germanic, or Indo-Germanic, or Romance community or civilisation. The historical evolution of Spain is quite different from that of Italy or Roumania, and there never was a time when the linguistic stock of these three was one and undivided. [...] if we proceed from the common Latin [...], an entirely unrelated language, such as Hungarian, may as much represent the influence of Roman civilisation as does Latin Roumanian." <br />
Som bevis på hur lingvistiskt begränsade perspektiv leder fel undersöker Wiener ursprunget till några svårförklarliga ord för handelsvaror i de moderna europeiska språken, och visar på deras bakgrund i kontakten med österländska civilisationer, främst Kina. I medeltida källor omnämns ofta ett tyg som kallas<i> tiretaine</i> . Ordets ursprung har förklarats på olika sätt. En fransk ordbok härleder det till <i>tirer</i>, dra, och en spansk etymolog "thinks that it is derived from the verb <i>tiritar</i>, to tremble with cold, on account of the rustling sound which it makes [...] These are the kind of etymologies my janitor indulged in when he looked at the radiator and called it a 'ready heater'." Wiener följer istället de olika konnotationer ordet tycks ha haft i olika språkområden, och frilägger en någorlunda konstant grundbetydelse "tyg av blandat material", med figurativa avledningar som förgrenar sig via tyskan till ryskan där det ger upphov till ordet för "dåre" (<i>durak</i>). Ett sådant blandtyg fanns i Kina (en blandning av silke och hampa) och hette på Manchu-språket <i>turtun</i>. Troligtvis, menar Wiener har ordet via turkmensk handel kommit i kontakt med Europa. På ett liknande sätt förfar han med det tyg som kallades <i>garbo</i>, och med sammanblandningen av orden "grocer". Det är bara genom en kombination av filologiskt arbete inom åtskilliga språk och en undersökning av nationernas ekonomiska liv som man kan nå en lösning på problemet. Det är naturligtvis ett ambitiöst program som bara polyglotter som Wiener kan förverkliga, till stor del därför att de kan arbeta utanför disciplingränserna. "...such specialization is generally suicidal and invariably increases the difficulty of a thorough investigation".<br />
Wieners resultat kan jag naturligtvis inte bedöma, och man kan anta att flera av dem skulle motsägas av språkforskningens nuvarande ståndpunkt. Men själva andan i hans arbete borde ligga helt rätt i tiden, nu när kulturvetenskaperna gärna betonar hybriditeten hos de historiska folkslagen och historievetenskapen intresserar sig för global historia. Filologin - så som den utvecklades av tyska antikforskare kring 1800 och sedan bildade modell för folkspråkliga varianter - såg som sin centrala uppgift att se språket som vittnesbörd om ett folkslags sätt att leva. Men denna uppgift kan tolkas på lite olika sätt. Risken finns att språkets relativa enhetlighet över tid mystificeras och görs till bärare av en ständigt identisk "världsbild", istället för att språket ses som ett vittnesbörd över gemenskapens historiska öde: handel, krig, interaktion med andra kulturer.<br />
<br />Affehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3051805363882728832.post-85986620292318214262014-08-04T11:42:00.001-07:002014-08-04T11:42:30.716-07:00RövarspråkMedan jag skrivit klart avhandlingen (och skrivit tenta i latinsk grammatik) har jag haft vissa möjligheter att fördjupa mig i det som egentligen intresserar mig. Och det är <i>språket</i>. Om jag försöker få ett svar på frågan om varför jag egentligen sysslar med litteratur, försöker tränga ner i tidiga barndomsminnen eller fascinationer, eventuella tidiga tecken på fallenhet för något - som vi ser är retrospektiva illusioner svåra att undgå - kommer jag inte på något bättre svar än detta: att jag alltid älskat språket. Och jag älskar det fortfarande, kanske till och med mer än jag älskar litteraturen eller för den delen verkligheten. Men om så är fallet, varför har jag inte hellre valt att syssla med lingvistik? Hur mycket jag än beundrar språkvetenskapen och trollbinds av särskilt dess historiska aspekter, kommer jag aldrig ifrån intrycket att den så att säga missförstår sitt objekt. Eller snarare, att felet ligger i att den förvandlar sitt ämne till ett objekt, som om språket vore en företeelse vilken som helst snarare än villkoret för världens begriplighet och mänskligt uttryck. Det är naturligtvis på dessa villkor som lingvistiken kunnat bli en vetenskap. Dess framgångar vore svåra att överskatta, men samtidigt känner jag att den utesluter mycket av vad som fascinerar mig med språket. "Den här märkliga inrättningen som kallas litteratur" - har inte den sitt värde i att den låter oss möta språket innan det undergått närmare bestämningar (innehåll/form, uttryck/retorik, etc.)? Så vill jag gärna tänka mig förhållandet. <br />
Därför anser jag också att litteraturstudier som helt bryter banden med språk riskerar att förlora sin mening. Kanske beror detta på att jag aldrig har kunnat se "fiktion" som det viktigaste i litteraturen. Det innebär inte att jag ogillar romaner (förutom när de <i>bara</i> är romaner, vilket ganska ofta är fallet), men det följer av min ovan beskrivna ingångspunkt till litteraturen att de helst bör vara något mer än beskrivningar av händelseförlopp: de måste vara rytm, melodier, språkliga tics, eller vad man nu vill kalla det. Fiktionen homogeniserar, förvandlar språk till innehåll, och kan sedan flytta det till ett annat medium (t ex film), eller för den delen till ett annat språk. Allt det här är välkänt, och jag vill inte ge mig i någon tröttsam diskussion om "realismen" vs. det språkligt medvetna (jag tycker att den frågan är fel ställd i vilket fall som helst). Jag tror heller inte att min inställning är särskilt teoretisk, och den bör under alla omständigheter skiljas från den "lingvisticism" som under ett tag höll på att dränera litteraturstudiet på allt intresse. Vad jag menar är helt enkelt själva upplevelsen av språk, av att vara i ett språk, eller röra sig mellan flera. Urscenen måste ha varit när jag som liten tänkte på ordet "spade" tills den skenbart naturliga kopplingen mellan ord och ting upplöstes och jag satt där med två bitar som inte riktigt passade ihop. (1986: Olof Palme mördas; pojke upptäcker "poesi" med hjälp av spade.) Något av den där känslan söker jag i litteraturen, och därför tänker jag fortsätta att slita med halvförstådda språk där denna upplevelse kommer av sig själv (medan alla andra funktioner hos språket försvåras väsentligt). Mer om detta i något annat sammanhang, och över till det egentliga syftet med det här inlägget:<br />
Om man delar mitt synsätt gillar man naturligtvis Daniel Heller-Roazen, som jag lärde känna genom den lysande boken <i>Echolalias. On the Forgetting of Language</i>. Det som gör honom unik är hans ovanliga språkkunskaper (till synes - men det är oklart hur bra han kan dem - bl a grekiska, hebreiska, provensalska, isländska, medeltidsfranska och sanskrit) och att han ägnat en hel del tid åt att reflektera över vad språk egentligen är. Men han gör detta som litteraturvetare snarare än som lingvist, och språket förvandlas aldrig riktigt till ett objekt utan är mer av en rörlig måltavla. Även om han drar nytta av lingvistiska begrepp och använder fonetiska skrift tar det aldrig överhanden utan knyts hela tiden till språket som kulturellt faktum. Jag börjar nu också, efter att ha läst ett par av hans verk, ana en värld som är helt hans egen, där barbariska alster som <i>Hisperica Famina</i> har en privilegierad plats i kanon och där den kanske mest centrala texten är Dantes <i>De vulgari eloquentia</i>: en slags medeltida "primordial slime" innan nationalstaterna och<br />
-litteraturerna. Det är möjligt att han inte är den mest belästa litteraturvetaren, men han lyckas konsekvent dra fram udda och intressanta texter som få andra verkar intressera sig för.<br />
Heller-Roazen har nu skrivit en bok om rövarspråk, i ordets egentliga mening: <i>Dark Tongues. The Art of Rogues and Riddlers. </i>Delvis blir det en spännande - om än fragmentarisk - kulturhistoria över fenomenet, men det utgör också en serie essäistiska reflektioner över den grundläggande frågan vad språk egentligen är för något, och aldrig utsagt men relaterat till den frågan, vad poesi egentligen är. Den avsiktlig avvikelsen från vardagsspråkets transparens förenar skurken och poeten. "Slang", "cant", "argot" etc. är ord som använts för att beteckna de språk inom språken som används av grupper vilka av en eller annan anledning velat kommunicera på sitt eget sätt. Fenomenet uppmärksammas redan under 1200-talet men torde bli ett seriöst problem först då nationalstaterna började sina projekt att kodifiera talet och etablera språklig enhetlighet i riket. Kringströvande luffare med hemliga ord hotar sammanhållningen. Den sociala problematiken kring dessa rövare och deras språkbruk visar sig dock - och här vidgar Heller-Roazen perspektiven avsevärt - rymma en språklig-litterär problematik som tycks någorlunda konstant i kulturhistorien. Dessa typer av språk är nämligen parasitspråk snarare än språk i egen rätt: de utgör varianter av allmänna nationalspråk. Ofta har de karaktären av en uppsättning regler som transformerar ett nationalspråk. Det är exempelvis fallet, för att ta ett uppenbart exempel, med det s k rövarspråket, där alla vokaler ersätts med "o" och konsonanter dubbleras med vokalljud. Om dessa transformationsregler utvidgas till att inte gälla (som i det här exemplet) enbart fonetik utan även semantik, har vi att göra med ett mycket allmänt fenomen, som kan iakttas i de flesta kulturer och som är särskilt tydligt i poesin. <br />
De provensalska trubadurerna hemlighöll under högtidliga former sina dikters adressat och satte en ära i att uppnå ett <i>bel celar</i>, ett skönt döljande. De ersatte omnämnandet av kvinnan med en s k <i>senhal </i>(signal), t ex "Det sköna namnet" eller "Mer än väninna" - ett kodspråk som pekar ut mot den sociala situation som föregår poesin men som också utgör ett exempel på den poetiska friheten i sig. Liknande fenomen finner Heller-Roazen i den isländska poesins <i>kenningar</i> och i sanskritpoesins onomastik. Men det rör sig ofta här om en religiös problematik. Omnämnandet av ett särskilt "gudarnas språk" förekommer i åtskilliga traditioner, och troligtvis har ett obskyrt "språk" - ofta, liksom den moderna slangen, framför allt inriktad på substantiven - existerat parallellt med det normala språket. Slang är tydligen utmärkande inte bara för lönnmördare och skalder utan också för präster.<br />
De avslutande kapitlen har mindre historisk och mer teoretisk inriktning. Ferdinand de Saussure, som i övrigt var en så nykter tänkare och ville styra studiet av indoeuropeisk lingvistik bort från spekulationer om "Indo-germanska" arier och dylikt, fann det närmast omöjligt att skaka av sig sin intuition om ett hemligt anagrammatiskt kodspråk i den antika poesin. Han tillät sig till och med att fantisera om en poetisk skråhemlighet som var gemensam för de indoeuropeiska kulturerna. Saussures teorier har i regel inte tagits på allvar av den moderna språkvetenskap han hjälpt till att grunda, utan snarare ansetts vittna om dess upphovsmans mentala tillstånd. Heller-Roazen presterar ändå ett visst försvar för Saussures fantasteri, delvis med stöd av Roman Jakobson. <br />
Boken behåller en lätt essäistisk touch och kommer väl heller inte med några häpnadsväckande egna rön om företeelsen. Det intressanta är snarare de insikter som kommer fram längs vägen om att rövarspråken kanske - i egenskap av språk inom språken - har mer gemensamt med poesin än man kanske anar, och att det vi kallar ett språk kanske med nödvändighet utgörs av flera. Det är dessa frågor som han ständigt närmar sig på omvägar som är bokens behållning.<br />
<br />Affehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3051805363882728832.post-65713003879367719622014-07-11T05:13:00.000-07:002014-07-11T05:14:12.162-07:00Kämpande humanister<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj9-XaFOZgOUVXcZIGHMNS73ZFjKkyLFFupm5GEmb-n7qEb4pVLnXAVZ5h3tRc0rtnj8u82NjRvkXob3i1KEe_clu5S61vYlQ4OAIaZOdYFiVt0xeMq3yJM77c1comyx87m_OVdNSF4PNY/s1600/peguy.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em; text-align: center;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj9-XaFOZgOUVXcZIGHMNS73ZFjKkyLFFupm5GEmb-n7qEb4pVLnXAVZ5h3tRc0rtnj8u82NjRvkXob3i1KEe_clu5S61vYlQ4OAIaZOdYFiVt0xeMq3yJM77c1comyx87m_OVdNSF4PNY/s1600/peguy.jpg" height="233" width="320" /></a></div>
<br />
<br />
10/7 kl. 12.30: Jag hittade en tirad av Charles Péguy som <i>mutatis mutandis</i> kan appliceras på dagens svenska situation. Min översättning är lite selektiv (och hastig):<br />
<br />
"Det är ett beundransvärt skådespel att se hur så många lärare på gymnasiet (fattigt, obetydligt folk, små funktionärer) utsatta för allt offrar allt, slåss mot allt, gör motstånd mot allt för att försvara sina klasser. De slåss mot alla makter, den världsliga auktoriteten, den tillsatta makten. Mot familjerna, mot väljarna, mot opinionen, mot rektorn, som lyder familjerna, som lyder opinionen; <i>mot elevernas föräldrar</i>; mot rektorn, ordningsmannen, akademins inspektör, akademins rektor, den allmänna inspektören, gymnasieundervisningsdirektören, ministern, de folkvalda, hela maskinen, hela hierarkin, mot politikerna. Detta gör de mot sin egen framtid, sin egen karriär, sin egen befordran, bokstavligt talat mot sitt eget dagliga bröd. Mot sina chefer, mot sina herrar, mot administrationen, den stora Administrationen, mot sina hierarkiska överordnade, mot sina naturliga beskyddare, mot de som av naturen borde beskydda dem. Och <br />
som istället överger dem. När de inte rent av förråder dem. Mot sina egna intressen. Mot hela styret, särskilt mot det mest fruktansvärda styret av alla: mot opinionens styre, som överallt är helt modern. Varför. På grund av en oförstörbar rättrådighet. På grund av en oförstörbar fromhet. På grund av en oövervinnelig, oomkullrunkelig hängivenhet till sitt yrke, sin plikt, sitt ämbete, till sin gamla dygd, till sin egentliga sociala funktion, till en gammal klassisk och fransk medborgaranda. (...) Jag skulle kunna räkna upp hundrafemtio gymnasielärare som gör allt, som riskerar allt, som trotsar allt, framför allt ledsamheten, den största risken, att få ett obetydligt slut på sin karriär, för att upprätthålla, för att rädda det som fortfarande går att rädda. Man skulle med svårighet kunna finna femtio högskolelärare, eller knappt trettio, eller ens femton, som - förutom karriären, befordran, och till att börja med just detta att undervisa på högskola - föresätter sig något annat än att förstelna, att mummifiera verkligheten (denna verklighet som så oklokt anförtrotts dem), eller att begrava det ämne de lär ut i kartotekskortens kyrkogård." (Charles Péguy, "Notre jeunesse" i <i>Oeuvres en prose</i> <i>1909-1914</i>, ed. de la Pléiade, 530-531.)Affehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3051805363882728832.post-56415316750019773522014-05-17T06:57:00.001-07:002014-05-17T06:57:35.549-07:00Återkomsten2014-05-11: Jag har verkligen varit usel på att uppdatera bloggen, men jag har heller inte kunnat bestämma mig för att göra mig av med den helt. Ursäkter finns att tillgå: jag har gått igenom avhandlingsarbetets mest intensiva fas, och tyckte det var svårt att rättfärdiga att jag skulle tillbringa mer tid framför datorn än vad jag redan gjorde (om arbetet med referenserna visar sig ha lagt grunden till en reumatism skulle jag inte bli förvånad alls). Nu börjar det lugna ner sig, med bara småkorrigeringar kvar, och jag hoppas kunna posta lite här under sommaren. Så om några fortfarande lyssnar - och jag alltså inte talar ut i tomma intet - hoppas jag att ni kan förlåta mig denna hiatus. Låt mig värma upp lite med att skriva om en bok:<br />
<br />
2014-05-17: Det är kanske i senaste laget att säga något om årets stora succès i fransk litteratur, <i>En finir avec Eddy Bellegueule</i> av Edouard Louis, men med tanke på 1) att svenskar i gemen inte läser böcker på franska, 2) att förlagens politik går ut på att minimera översättningar från andra språk än - paradoxalt nog - den dominerande och redan av de flesta svenskar behärskade engelskan, och 3) ointresset för allt som inte tagits upp i nyssnämnda kretslopp, kan det ändå vara en poäng att säga några ord om den här boken. Det är nämligen en angelägen och intressant bok som inte borde ha några problem att hitta läsare i Sverige, och alltså borde översättas snarast.<br />
Författaren, Edouard Louis, är 21 år gammal och kommer från ett litet samhälle i Picardie, vilket han tidigt lämnat för att utbildas på prestigefyllda Parisskolor. Han har redan några akademiska arbeten bakom sig när han nu kommer ut med ett slags självbiografi. I denna uppväxtskildring beskriver han sina egna upplevelser som utstött homosexuell i ett samhälle där de flesta är "hårdingar" (des durs) som jobbar på fabriken eller (vanligare) går på bidrag, och där det snackas föraktfullt om "tapettes" (fjollor) liksom för övrigt om "crouilles" (araber). "Eddy Bellegueule" växer upp i en familj där bröderna liksom fadern är riktiga tuffingar och han är naturligtvis så malplacerad som man bara kan vara, med sina hemliga drömmar om att vara en flicka och att spela teater. Misshandeln och förnedringen från skol-"kamrater" kommer som ett brev på posten.<br />
Det homosexuella temat har lyfts fram, och boken kan givetvis läsas som i första hand en berättelse om sexuell frigörelse. Men den berättelsen - vägen från paria till accepterad - är alldeles för bekant för att engagera i sig, och bokens förtjänster ligger som jag ser det främst på ett annat plan. Homosexualiteten leder snarare till en privilegierad position (jag vet att ordvalet låter absurt) varifrån det lilla samhällets socialpsykologiska spänningar och hierarkier kan avläsas. Louis har också en klar blick för hur invävd denna fråga är med en mängd andra hierarkier. När det blir känt att han "lekt porrfilm" genom att ha sex med sin (manliga) kusin, ökar det hans utanförskap, medan hans kusin, känd som en "hårding" (<i>un dur</i>) går helt fri från homosexualitetens stigma.<br />
Det intressanta är framför allt den skitiga realismen: den som är van vid franska romaners tillrättalagda Paris kan glädja sig åt en skildring av en sida av Frankrike som sällan syns i litteraturen (och knappt i media heller för den delen). Med tanke på resultaten från vårens kommunala val i Frankrike, med de enorma framgångarna för Front National, är det inte en sekund för sent. Det är svårt att inte i detta sammanhang komma att tänka på den debatt Jonas Thente dragit igång nyligen, och som jag tycker var ytterst välkommen. Man kan hysa invändningar mot vissa aspekter av det hela, men att ett enormt glapp föreligger mellan A) vad man kanske inte ska kalla "verklighetens folk", men åtminstone ett stort segment av "folk" som (även de) existerar i "verkligheten" och B) journalister, författare och andra med tillgång till en plattform, är viktigt att inse och farligt att förneka. Louis själv har för övrigt gett uttryck åt ett liknande synsätt i en <a href="http://edouardlouis.com/">intervju</a>:<br />
<br />
<span style="background-color: white; color: #010101; font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">les dominés ne se retrouvent plus dans le discours de la gauche. C’est ce que disent les gens autour d’Eddy Bellegueule :</span><i style="background-color: white; color: #010101; font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;"> le discours de la gauche et de la droite c’est pareil, personne s’occupe de nous, les petits. </i><span style="background-color: white; color: #010101; font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">Alors, régulièrement, ils votent Front National. C’est fou la résistance de certains analystes et certains politologues à cette idée que le Front National est un parti très ancré dans les classes ouvrières. On vous dit par exemple : </span><i style="background-color: white; color: #010101; font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">Non, ce n’est pas le parti ouvrier puisque seul 35% des ouvriers votent pour le Front National. </i><span style="background-color: white; color: #010101; font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">Quand les ouvriers votaient à moins de 30% pour le parti communiste français, tout le monde disait </span><i style="background-color: white; color: #010101; font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;">le PC c’est Le parti ouvrier</i><span style="background-color: white; color: #010101; font-family: Georgia, 'Bitstream Charter', serif; font-size: 14px; line-height: 23px;"> ! </span><br />
<br />
"de förtryckta känner inte längre igen sig i vänstern. Det är det som folket omkring Eddy Bellegueule säger: <i>vänstern och högern, det är sak samma, folk struntar i oss småfolk</i>. Och då röstar de vanligtvis på Front National. Det är helt galet hur vissa politiska analytiker värjer sig mot idén att Front National är ett parti som har ett starkt stöd hos arbetarklassen. De säger till exempel: <i>Nej, det är inte arbetarklassens parti, eftersom bara 35% av arbetarna röstar på Front National</i>. Men när mindre än 30% av arbetarna röstade på franska kommunistpartiet, sade alla det var arbetarnas parti."<br />
<br />
Louis vet också att människor inte drivs av rena idéer eller kamp för materiell vinning, utan ofta av mer problematiska faktorer: stolthet, behov av erkännande (även detta är något det talas alldeles för lite om). Psykologin bakom denna mentalitet - där den internaliserade skammen slår över i stolthet - är mycket fint iakttagen ("ni säger att jag är skit, nå, då ska jag bete mig som skit också!"). <br />
Det måste också framhävas att Louis förmått skildra sitt eget inferno utan att hans bödlar framstår som onda i någon enkel mening. Det hade annars varit lätt att föreställa sig en 21-årings uppgörelse med sin hembygd, och man ryggar tillbaka inför tanken på en svensk motsvarighet (jag vill inte idealisera Frankrike - den här boken kunde om inte annat fungera som en varning - men jag har ofta intrycket att fransmän blir vuxna vid 20 års ålder, medan det ofta dröjer till 30 hos svenskar. Vad beror det på?). Louis tycks snarare vara intresserad av att förstå - en ovanlig passion! - och han har också sagt i en intervju att det först var hans utbildning på Ecole normale superieure och hans möte med kritisk sociologi som gjorde det möjligt för honom att förstå varför hans plågoandar betedde sig som de gjorde. Nu får jag det visserligen att låta som om romanen snarare vore en sociologisk undersökning med kvalitativ metod än ett konstverk, men i allmänhet lyckas han undvika den faran. Själva synsättet torde vara märkt av hans politiska och sociologiska teorier (han har t ex gett ut en antologi om Pierre Bourdieu), men märkligt nog känns det aldrig påträngande.<br />
En av bokens förtjänster ligger i språket och medvetenheten om vad Barthes kallade "formspråkets dilemma". Louis' egen stil är klart märkt av hans utbildning och är vacker på det exakta och lite normaliserade sätt som är typisk för franskan. Mot detta står talet hos familjemedlemmar och ortsinvånare i kursiv: halvartikulerat, elliptiskt och befriat från alla kännetecken på skrift (reglerad interpunktion t ex). Tricket kan synas enkelt eller effektsökande, men det är egentligen det enda rimliga svaret på den sociala situationen. Greppet kan sägas innehålla författarens position - och kanske rentav hela bokens ärende - i koncentrat.<br />
Bokens brister ligger som jag ser det mer i dess lite väl tillrättalagda rörelse från den inskränkta småstaden till de toleranta konstnärliga miljöerna. Det finns något av "den fula ankungen" i hur berättelsen är strukturerad. Slutorden, där hans nya kamrater accepterar honom som "pedé" och han kan identifiera sig med det som var ett skällsord, är måhända en korrekt iakttagelse om relationen mellan makt och språk, men blir också lite väl tillrättalagd. Det är en estetisk brist, men framför allt medför det en viss tillstängning av bokens samhällsanalys. Huvudpersonens berättigade lättnad efter barndomens majoritetsförtryck leder till en rätt oproblematisk syn på det nya sammanhang han hamnat i (medelklassen i vid mening), och den avslöjande blick som författaren annars visar är här frånvarande. Att följa utvecklingen med författarens år på gymnasiet och på École normale supérieure hade onekligen varit intressant, och någonting säger mig att han är tillräckligt intelligent för att blottlägga de privilegierades blinda punkter såväl som de icke-privilegierades.<br />
Det är nämligen i den här genomskådande blicken för sociala sammanhang som styrkan hos denna bok ligger.Affehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3051805363882728832.post-48102323629362844042013-06-24T03:28:00.002-07:002013-06-24T13:57:45.203-07:00Fucking poetry fag shit!24/06 kl. 09.50: Märker att jag har en bundsförvant i artisten Yohio, som i <a href="http://www.dn.se/kultur-noje/yohio-kommer-ut-som-lasframjare/">dagens DN</a> "kommer ut" (ordvalet är intressant och möjligen betecknande) som bokläsare och som potentiell läsfrämjare. Med en 17-årings brist på nyanser kan han uttrycka precis de tankar som man själv, avtrubbad av misslyckade försök, politiskt medveten relativisering av de egna preferenserna etc inte kan/vågar uttrycka längre men någonstans bland själens skrymslen fortfarande hyser: "Jag blir närmast irriterad när folk säger att de inte läser. Man missar en så stor chans att bilda sig. Jag förstår folk som säger att de hatar skolan, men att lära sig saker vill väl alla på något sätt". Och sedan det självklara, sånt som jag, som är 31 år, inte kan säga utan risk att verka "gubbig" (fast jag i stort sett tyckt samma sak sedan jag själv var lika gammal som Yohio), "reaktionär" (i förhållande till vilket framåtskridande?) och teknikfientlig (för att jag vill begränsa tekniken till dess rätta plats som ett redskap, snarare än att förvänta mig att den ska lösa alla problem):<br />
<br />
"Genom att läsa utvecklar man språket. Man lär sig stava, vilket nästan inga barn kan nu, inte ens folk som är 12 kan stava ordentligt. Det gör mig nästan äcklad att barnen inte kan stava, det är inte så jävla svårt. Alla är inte dyslektiker, men på internet ser det så ut och det är för att barnen inte läser böcker. – De läser bara Instagramkommentarer, Facebookinlägg och bloggar där de stavar som skit. Med o i stället för å, inga dubbelkonsonanter och alla möjliga konstiga ... Jag har sparat printscreens på min mobil med ganska roliga kommentarer som är nästan oläsliga fast de är på svenska. Barn kan skriva saker på min Instagram som är jättegulliga, men just stavningen får mig att tänka: 'Snälla, läs en bok, lilla vän'.". <br />
<br />
Jag skulle kanske inte gå så långt som att säga att det gör mig "äcklad" att folk inte kan stava. För min ålder passar det bättre med en av bekymrat medlidande rynkad panna. Men det är i alla fall uppfriskande att läsa sånt här. <br />
<br />
Den enda nackdelen jag kan tänka mig med denne Yohio som läsfrämjare är att han kanske inte riktigt når fram till den målgrupp som allra mest halkar efter i läsandet just nu: unga män, framför allt "jävligt straighta" sådana. Det är en intressant och märklig pradox, att medan läsning av böcker under större delen av världshistorien varit ett manligt privilegium, det nu (då kvinnorna utgör en förkrossande majoritet av läsarna) ses som omanligt. "Fucking poetry fag shit" säger Brad Pitts poliskonstapel i filmen <em>Seven</em>, då han ger upp sitt tappra försök att läsa Dante för att förstå den bibliskt inspirerade mördaren. (Om jag minns rätt tar han senare hjälp av en Reader's digest). Någonting är skumt med det här. Är det att en viss idé om litteratur (och kanske framför allt om poesi) får pojkar att stämpla bokläsning som omanligt? Det tycks ju knappast stämma ens med detta snäva manlighetskriterium att stämpla författare som Homeros, Horatius, Dante, Erasmus, Tasso, Corneille, Milton, Pope, Kleist, Byron, Dostojevskij, Tolstoj, Strindberg, Isaac Babel, Hemingway, Jan Fridegård m fl (listan kan göras mycket lång) som "bögiga". Bland dessa finner vi såväl en massa machismo som de bra dygder vilka traditionellt setts som särskilt manliga. Mycket av de feministiska debatterna om litteratur beror ju just på att en stor del av den traditionella kanon på ett så uppenbart sätt är männens territorium. En motsättning mellan å ena sidan <em>den sköna litteraturen</em>, å den andra sidan den fysiska handlingens och det politiska härskandets mansdominerade domän är en marginell företeelse i ett historiskt perspektiv.<br />
<br />
Vad som skulle vara önskvärt vore om fler rapartister "kom ut" (irriterar mig på ordvalet men kan inte låta bli att föra det vidare) som bokläsare. De utgör uppenbarligen manliga förebilder utan att för den delen vara okunniga. Det finns en intressant paradox - eller kanske är det inte en paradox? - mellan hiphoptexternas ofta encyklopediska karaktär och en social attityd som knappast haft som effekt att få ungdomar att sitta försjunkna i böcker. Det finns en sorts performativ motsägelse, eller kanske en uppdelning mellan eso- och exoteriskt budskap. Medan en bra MC just är någon som har ordet i sin makt och som kan ösa material för metaforer ur de mest oväntade källor - dvs. någon som besitter boklig kultur - har han sällan en särskilt "bögig" persona; snarare hypermacho. Jag förbigår det uppenbara exemplet Ras Kass, utan väljer en mer kommersiell låt: "Big Pimpin'" (Jay-Z feat. UGK). Ibland visar sig nämligen dubbelheten inom loppet av några rader:<br />
<br />
Now these motherfuckers know we carry mo' heat than a lil' bit<br />
We don't pull it out over lil' shit,<br />
and if you catch a lick when I spit then it wont be a lil' hit<br />
Go read a book you illiterate son of a bitch and step up yo' vocab...<br />
<br />
Affehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3051805363882728832.post-34790185017070134872013-05-12T00:02:00.000-07:002013-05-28T09:41:19.387-07:00Allmän adiafora XVII<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgSG6-367miijN09Ri1XdG8rtAmDcHzwCEjoXJQaNWK4u0Y5yQ-XFwaICJ2_BKgnlxQawWDSYaXrrtNXZABeHc-5DF0a-H7J_uCtQ4iMuowp4TcJaPsSFBE2hAjP3sdh7s-WEvGa_XGlb0/s1600/jag+paris.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgSG6-367miijN09Ri1XdG8rtAmDcHzwCEjoXJQaNWK4u0Y5yQ-XFwaICJ2_BKgnlxQawWDSYaXrrtNXZABeHc-5DF0a-H7J_uCtQ4iMuowp4TcJaPsSFBE2hAjP3sdh7s-WEvGa_XGlb0/s400/jag+paris.jpg" width="298" /></a><br />
Lite gamla nyheter tills vidare. Jag har haft fullt upp med annat.<br />
<br />
12/5 kl. 08.50: Jag funderar mycket (kanske för mycket, borde kanske istället passa på att släppa det) på Sverige under min utlandsvistelse. Till råga på allt tänker jag på det svenskaste som finns: SVT. Daniel <a href="http://www.svd.se/kultur/skavlanismen-gor-kultur-tv-till-snabbmat_8163688.svd">Sandström</a> skriver bra om SVT:s kulturprogram i SvD, och jag känner mig föranledd att damma av en tidigare anteckning om samma sak som jag drog mig för att publicera. Anledningen var medieprofessor Kent Asps <a href="http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=478&grupp=12933&artikel=5506779">genomgång</a> som visar att skillnaden mellan SVT och reklamkanalerna växer. Samtidigt är det lite oklart hur man ska tolka siffrorna. Den ökade sändningstiden och tendensen att flytta program till dagtid kan, som Asp påpekar, bli ett alibi. Det är också frågan vad som ska räknas som "kulturprogram". Är Skavlan ett kulturprogram? Blir det ett kulturprogram för att de inbjudna gästerna ofta är kulturutövare i en eller annan form? Inte nödvändigtvis.<br />
<br />
Det är lätt att få för sig att allt var bättre förr, men det känns märkligt att därför utesluta möjligheten att vissa saker faktiskt, ja, var bättre förr. Låt oss se efter! Jag hittade en tidning som kom ut den dag då jag är född, år 1982. På bästa sändningstid (20.00) en timslång diskussion mellan Lars Ahlin och Ulf Linde om realismen i konsten. Skulle SVT idag på motsvarande tid sända en timmes debatt med, säg, Sara Stridsberg? Det har jag mycket svårt att tro. Jag vet inte hur de skulle argumentera för att inte göra det (och det är märkligt att en viss "progressiv" falang, livrädd för att säga att allt var bättre förr, ofta ansluter sig till en minst lika idiotisk uppfattning, nämligen att vi lever i den bästa av världar). Själv har jag aldrig förstått varför SVT ska sända program som - åtminstone enligt de här siffrorna - skulle klara sig utmärkt utan statligt stöd, när det finns betalkanaler som inte har några hämningar alls. Man hör ofta att detta skulle vara någonting demokratiskt, ett sätt att nå ut till andra grupper. Ibland undrar jag hur det förhåller sig med det egentligen, och det skulle vara intressant att ta del av lite tittarsociologi kring valet av TV-kanal. Om jag tillåts komma med "anekdotiska" bevis från mina tidigare arbetsplatser måste jag erkänna att mitt intryck är att arbetarklassen nästan aldrig tycks titta på SVT:s underhållningsprogram. Ska det ses som ett försök att nå ut tror jag att det är ganska misslyckat; snarare tycks den typiske SVT-konsumenten vara en medelklassperson som vill äta upp kakan och ha den kvar, dvs. i stort sett som TV4:s tänkta konsument.<br />
<br />
Om kultur är oviktigt - ja, tänk om? - borde det i alla fall förskräcka då samma inställsamhet gör sig påmind i nyhetsrapporteringen. Sam Sundbergs <a href="http://www.svd.se/kultur/svt-har-glomt-sitt-uppdrag_8111644.svd">iakttagelse</a>, att SVT glömmer sitt uppdrag då de väljer att sända från ett "Starbuckstätt Boston" men helt glömmer nyheter om terrordåd i Pakistan, ligger i linje med detta. Det handlar visserligen inte, som vissa felaktigt tycks tro, om att räkna människoliv för att bestämma vad som ska ges störst utrymme. Det är fler faktorer som måste vägas samman för att avgöra det utrymme en nyhet ska få. Fler dog i explosionen i Waco, Texas vilken ägde rum samtidigt som bomberna i Boston. Det gör det inte till en större nyhet. Men som Sundberg påpekar måste väl "säkerhetsläget i en instabil kärnvapenstat härjad av talibaner och multinationella terrorfalanger [vara] av intresse för hela världen."<span style="font-family: georgia, serif;"><span style="font-size: 15px; line-height: 19px;"> </span></span>Det må vara att den typiske SVT-tittaren upplever en större närhet till USA, men det är faktiskt SVT:s uppgift att informera oss även om sådant som vi inte visste att vi behövde veta. Och på ett analogt sätt kan man hävda att SVT:s kulturprogram inte bör ge folk det de vill ha, utan det de ännu inte vet att de vill ha.<br />
<br />
10/5 kl. 17.00: <i>Deutsch-Französische Freundschaft?</i>. Sent omsider gick jag till Louvren och såg den tillfälliga utställningen <i>De l'Allemagne 1800-1939</i>, en utställning om tysk konsthistoria som väckt visst rabalder och surat till det mellan Tyskland och Frankrike. Detta dessutom i en fas då Europasamarbetet gnisslar och de politiska relationerna mellan Hollande och Merkel blivit sämre. Tyska kulturskribenter har reagerat mot vad man uppfattat som en teleologisk kultursyn, där katastrofen är inskriven i det tyska romantiska projeket från början. Nyklassicismen och naturromantiken blir ödesdigra <i>figura </i>för vad som komma skall.<br />
Jag minns när en av mina tidigare lärare på litteraturvetenskapen avfärdade tysk romantik som "pre-fascism". Och allt hänger just på detta prefix, "pre-", som om det tas bokstavligt som "före", knappast kan förbluffa någon, men om det fattas i en lite starkare mening genast blir problematisk om än inte intuitivt orimlig. Naturligtvis fungerar inte historien enligt ödets logik, utan det handlar om hur man använder kulturgods - den stora spänningen mellan tolkningarna av antiken, som kunnat inspirera såväl demokratiska som fascistiska revolutioner, är kanske det bästa exemplet. Snarare är väl problemet att "ödesretoriken" var så populär i Tyskland att det tycktes utesluta ett mer sansat och sekulariserat förhållande till historien. Det leder till ett problem för historiker - ska man reproducera tanken på en tysk specificitet eller försöka förstå fascismen som ett fenomen typiskt för den moderna staten på en viss utvecklingsnivå? De stora politiska likheterna, men de stora kulturella skillnaderna, mellan Italien och Tyskland, illustrerar förhållandet. Men det är ett problem också för utställningen, som i viss mån ger den tyska kulturen en slutenhet och reproducerar idén om en tysk <i>Sonderweg</i>.<br />
Idén var väl kanske snarare att framhäva att det faktiskt fanns ett tyskt måleri. Den allmänna uppfattningen i Frankrike torde ligga i linje med Adornos påpekande att "under 1800-talet målade fransmännen spenat och det såg ut som en dröm. Tyskarna målade sina drömmar och det såg ut som spenat." Det finns en hel del sådan oaptitlig spenat här, men också många intressanta och vackra tavlor som sällan får särskilt mycket uppmärksamhet. Jag gladde mig åt att se Carl Gustav Carus "geologiska" målningar. Utställningens struktur är också givande, med upplägget att låta den kronologiska indelningen delas upp i tre tematiska block. Effekten blir visserligen i vilket fall som helst att man går från de tyska "nazarenernas" madonnakitsch till Max Beckmanns bilder av helvetet. Det förvånar inte heller att man i slutet av rundturen kommer ut i ett rum täckt helt av Anselm Kiefers väggmålningar. Något av hans form av traumabearbetning och förhållande till den tyska kulturen vilar över föreställningen i stort.<br />
Man kan irritera sig på fransmännens självgodhet, när det är så uppenbart att de inte har gjort upp med sitt förflutna. Tyskarna har blivit en projektionsyta för saker som var högst närvarande i fransk kultur. En av världens främsta forskare om fascismen, Zeev Sternhell, har tydligt visat att fascismens som politiskt tänkande har sina rötter i Frankrike. Går man igenom franska akademins rullor från 1900-talet finner man många skönskrivande och inte alls särskilt ångerfulla fascister. Jag tänkte på detta när jag gick och handlade böcker och hos boquinisterna hittade en hel del av och om den litterära fascismen i Frankrike, vilken knappast var någon marginell företeelse. Om det visserligen är förbjudet att sälja Célines pamflett <i>Bagatelles pour un massacre</i> kan man istället köpa Lucien Rebatets <i>Les décombres, </i>som på samma sätt uppmanar till pogromer<i>. </i><br />
<br />
<br />Affehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3051805363882728832.post-23320355021227659452013-03-31T03:56:00.002-07:002013-03-31T08:42:15.980-07:00Allmän adiafora XVI<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEie1yLNtGrTmyOJBPnB5Vsr6RdqaWxQZ7dfYx9SSSMgUMjFJ3jHGCRBdRUvGP621ePGA18JHYiTKPjRUFoXKN0YdQZiGsa5s99lGCAnlnavNwnIinDZ-QFkcBLFU4UN76zBap_ym12BHJM/s1600/cam%C3%A9_medusa2.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="244" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEie1yLNtGrTmyOJBPnB5Vsr6RdqaWxQZ7dfYx9SSSMgUMjFJ3jHGCRBdRUvGP621ePGA18JHYiTKPjRUFoXKN0YdQZiGsa5s99lGCAnlnavNwnIinDZ-QFkcBLFU4UN76zBap_ym12BHJM/s320/cam%C3%A9_medusa2.JPG" width="320" /></a></div>
<div style="text-indent: 15px;">
<span style="font-family: Arial, Helvetica, Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 15px; line-height: 18px;">31/3 kl. 12.00: Anteckningar om gamla och nya franska böcker:</span></span></div>
<div style="text-indent: 15px;">
<br /></div>
<div style="text-indent: 15px;">
<span style="font-family: Arial, Helvetica, Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 15px; line-height: 18px;">Marcel Schwob - <i>Vies imaginaires</i>. Korta (tre sidor ca) och perfekta biografier över personer vars levnadslopp är okänt eller mytiskt. Schwob var en stor inspirationskälla för Borges, och det är troligtvis på den vägen jag först stött på namnet. En enorm täthet, skapad av ellipser och valet av vilka detaljer som ska framhävas, gör att dessa liv inte så mycket formar en berättelse som ett mönster av symboler, inte så mycket noveller som prosadikter. </span></span><span style="font-family: Arial, Helvetica, Verdana, Geneva, sans-serif; font-size: 15px; line-height: 18px;">De är inte "biografier" i den psykologiska meningen. Nej, e</span><span style="font-family: Arial, Helvetica, Verdana, Geneva, sans-serif; font-size: 15px; line-height: 18px;">steticismen dras till sin spets - liven reser sig ur sin miljö, som tillfälliga variationer eller mutationer hos en värld bortom gott och ont vilken i bästa fall yttrar sig som konstverk. Jag har svårt för det symbolistiska grymheten (dyrkan av den barbariska antiken, etc.) men bokens tonfall är raka motsatsen till effektsökeri. Snarare påminner texterna om små miniatyrsmycken där konstnärens omsorgen är självändamål och inte tycks gjord för att synas, knappt ens på nära håll. </span></div>
<div style="text-indent: 15px;">
<span style="font-family: Arial, Helvetica, Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 15px; line-height: 18px;"><br /></span></span></div>
<div style="text-indent: 15px;">
<span style="font-family: Arial, Helvetica, Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 15px; line-height: 18px;">Paul Claudel <i>Cinq grandes odes</i>: av olika anledningar fick jag för mig att jag skulle läsa den här samlingen. Kom fram till att den kanske mest är intressant ur ett verstekniskt-evolutionärt perspektiv: försöket att åstadkomma en sorts bibelpoesi i likhet med Saint-John Perse. Visionära, bitvis väldigt vackra partier, visst. Problemet är bara att han predikar för de redan frälsta, såväl på det religiösa som på det poetiska planet. Det är "pindarismens", den poetiska entusiasmens problem: om du vill att jag ska vara hänryckt måste du visa varför du är hänryckt, inte bara <i>att</i> du är det. Ungefär samma kritik kunde riktas mot den här samlingen som Kellgrens riktade mot Thorilds <i>Passionerna</i> (vilken förutom tjafset om orimmad vers jag alltid uppfattat som i det stora hela rättvis): "kalla utrop". </span></span></div>
<div style="text-indent: 15px;">
<span style="font-family: Arial, Helvetica, Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 15px; line-height: 18px;"><br /></span></span></div>
<div style="text-indent: 15px;">
<span style="font-family: Arial, Helvetica, Verdana, Geneva, sans-serif; font-size: 15px; line-height: 18px;">Mme de Staël <i>De la littérature, considerée dans ses rapports avec...</i> : uppenbarligen viktig bok, och nödvändig för alla som vill känna till litteraturstudiets historia. Samtidigt är den inte alls fascinerande, och bara bitvis glimmar det till av insikter. Hon ska givetvis ha en eloge för att ha fört fram så många viktiga tankar - litteraturhistorians och komparativismens grundtankar, och inte minst den viktiga roll hon tillskriver förhållandet till kvinnan som kulturhistoriskt kausal faktor - men jag skulle ljuga om jag sade att den här boken inte tråkade ut mig. Problemet med många klassiska fackböcker är att deras innehåll lika gärna kan summeras eftersom varken detaljerna eller stilen gör något speciellt med oss. Jag tror att den här boken tillhör dem. </span></div>
<div style="text-indent: 15px;">
<span style="font-family: Arial, Helvetica, Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 15px; line-height: 18px;"><br /></span></span><span style="font-family: Arial, Helvetica, Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 15px; line-height: 18px;">Jacques Roubaud - <i>Ode à la ligne 29 des autobus parisiens</i>: Roubaud på Oulipo-humör skriver ett ode på rimmad, bunden vers (alexandriner, bien sûr) om sina färder på buss 29 i Paris. Han har underkastat sig vissa regler och tillåtit sig vissa modifikationer av versen. Det öppnas ständigt parentser inuti parenteser - diktjaget reagerar på intryck och börjar fundera - och här skiftar typografin färg enligt någon sorts regnbågsskala. Stavningen följer ljudet:</span></span></div>
<div style="text-indent: 15px;">
<span style="font-family: Arial, Helvetica, Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 15px; line-height: 18px;"><br /></span></span></div>
<div style="text-indent: 15px;">
<span style="font-family: Arial, Helvetica, Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 15px; line-height: 18px;">Je me détourne ayant horreur de cette scène</span></span></div>
<div style="text-indent: 15px;">
<span style="font-family: Arial, Helvetica, Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 15px; line-height: 18px;">Sans justification sur les bords de la <i>sceine</i></span></span></div>
<div style="text-indent: 15px;">
<span style="font-family: Arial, Helvetica, Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 15px; line-height: 18px;"><br /></span></span></div>
<div style="text-indent: 15px;">
<span style="font-family: Arial, Helvetica, Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 15px; line-height: 18px;"> Det senare hänger samman med den i samlinens paratexter klart uttryckta uppmaningen att läsa dikten högt, och det har jag också (mestadels) gjort. Det är också på det sättet man har någon behållning av dikten - den är underhålalnde om man gillar poesi som verkligen arbetar med ljud, men i de flesta andra avseenden är den inte mer än en bagatell, och försöker nog inte vara det heller.</span></span></div>
<div style="text-indent: 15px;">
<div class="MsoNormal">
<br />
28/3 kl. 10.20: Jag håller till stor del med Anders Johanssons <a href="http://www.aftonbladet.se/kultur/article16498584.ab">sågning</a> av "Fråga medieeliten", och hans reflektioner över "elitism" och "populism". En sorts blandning av elitism och populism är egentligen inte alls så främmande för vår tid som man skulle kunna tro. Populärkulturen är populär bara till innehållet, socialt sett innebär den fortfarande en avgrundsdjup skillnad mellan de som syns och de som inte gör det, oavsett hur lite de som syns "förtjänar" att göra det eller inte. Man kan analysera skillnaden på olika sätt; möjligen skulle man ur ett marxistiskt perspektiv liknande Johanssons kunna hävda att det som försvunnit är den typiskt borgerliga inställningen att beundra skickligheten och uthålligheten i arbetet. Numera räcker det att vara känd, men samtidigt finns det en fetischism kring auran av kändisskap vilken knappast försvinner enbart för att de som är kända egentligen är "likadana, eller sämre än oss" (som Aristoteles skulle ha sagt). Därför bör knappast fenomenet förvåna: dyrkan av den framstående individen är fullt kapabel att överleva de krav som tidigare ställdes (det var åtminstone så arrangemanget såg ut, naturligtvis beundrades även då författare av folk som aldrig läste deras böcker). Och av samma anledning kan vi hamna i situationen där vi har en social elitism (rester av genidyrkan) samtidigt som denna intellektuella och konstnärliga elit, som Johansson skriver, "när de väl hamnar i rampljuset, [får] besvara enkäter på facebook-nivå".<br />
Om populism och elitism finns mycket att säga. Själv är jag benägen att se elitism som mer eller mindre ofrånkomligt. Det beror lite på hur långt man vill gå i spekulation; under nuvarande förhållanden tycks mig dock anti-elitism mest ha negativa konsekvenser genom att förstöra andningshål för kritiskt tänkande utan att ersätta dem med något bättre eller för den delen överhuvudtaget leda till någon form av frigörelse. Det fanns en viss etik kring det formalistiska postulatet om "texten, inte författaren" och så vidare, och det är just i sådana här situationer vitsen med ett sådant synsätt blir som mest synlig. Det som försvinner i dagens anti-elitism är det enda som hade kunnat rättfärdiga en uppdelning mellan elit och populas överhuvudtaget - själva verken eller tankarna - medan den rent abstrakta uppdelningen mycket väl kan fortsätta finnas: om inte mellan intellektuella och folket, så mellan "kändisar" och alla andra.<br />
<br />
26/3 kl. 17.15: Men jag längtar efter att läsa något nytt
svenskt. Jag måste få tag på Per Wästbergs bok om Gustaf Adolf Lysholm, och
naturligtvis läsa något av själva föremålet också. Även om jag varit medveten
om författarskapet ett tag (genom Carl-Johan Malmbergs essäer) har jag inte
läst en enda av hans böcker. Devisen
"min fiendes fiende är min vän" bevisar i allmänhet bara hur
fraktionsbildningar fördunklar vårt omdöme. Själv håller jag mig till den mer se-människan-humanistiska "min väns fiende kan mycket väl vara min vän"
eller den mer paranoida "min väns vän kan mycket väl vara min fiende"
- det är åtminstone två situationer som känns någorlunda bekanta. Men om det nu
för en gångs skull kan få förhålla sig så, att min fiendes fiende är min vän,
är Lysholm någon jag genast måste fördjupa vänskapen med. Lyssna bara på listan
över allt hans antipatier:<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
"Modärna
restauranger, skönhetstävlingar, hattparader, Gala-Petrar, expressfotografer,
cocktailparties, högvaktsvrål, televisionsapparater [redan 1953!], sopnedkast,
tredimensionell film [rean då!], mannekänguppvisningar, 100-årsjubiléer,
Kid-krönikor [Kid Severin i Expressen], kulturredaktörer med flåspatos
[Lagercrantz], poeter som höjer varandra till skyarna, rasförföljelser,
plastikoperationer, bolagsdirektörer som arbetar tjugo timmar per dygn,
socialdemokratiska pampar, jakter på homosexuella och andra minoriteter,
statligt förtryck, sovsäckar, tunnelbanor, pietetslösa rivningar av gamla hus
(Sergelhuset),, kontrollörer av allsköns slag, flyguppvisningar,
grönköpingsmässiga efterapningar av allt amerikanskt, existentialister,
mjölkbarer, lamellhus, punkthus, radhus, elefanthus, Bo Strömstedts
lyrikrecensioner i Expressen, crazy-revyer, samvetslösa politiker, hyckleri,
pöbelvälde, etc."<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Som Magnus Ringgren (vars recension jag saxat citatet ur)
påpekar kan listan med några få uppdateringar appliceras på dagens samhälle.
Ibland krävs det väl en viss analogisk fantasi, men i vissa fall handlar det
nog om rena generationsskiften. <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
20/3 kl. 15.00: Det <a href="http://www.svd.se/kultur/ar-dagens-musik-felstamd_8022944.svd">här</a> måste vara den mest vrickade
kulturartikel jag läst på mycket, mycket länge. Det är sällan man får två så
förbluffande nyheter som det faktum att dagens musik är felstämd, och att
konspirationsteoretiker inspirerade av en tidigare amerikansk presidentkandidat
skyller det på ett världsomspännande nätverk involverande Olof Palme,
den empiristiska filosofin och nazisterna. <span style="font-family: Arial, Helvetica, Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 15px; line-height: 18px;"> </span></span></div>
<span style="background-color: white; font-family: Arial, Helvetica, Verdana, Geneva, sans-serif; text-indent: 15px;"></span><br />
<div style="text-indent: 15px;">
<span style="font-family: Arial, Helvetica, Verdana, Geneva, sans-serif;"><span style="font-size: 15px; line-height: 18px;"><br /></span></span></div>
Affehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3051805363882728832.post-24259280821939783092013-03-16T02:29:00.000-07:002013-03-16T02:29:04.511-07:00Diverse anteckningar<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<br /></div>
16/3 kl. 09.00. <i>Ur den högre utbildningens historia</i>. "It is neither uninteresting nor uninstructive to see men imitating on a small scale the warfare of the great world and striving to attain their petty ambitions with as much fury ans as little scruple as if contending for empires." D.A. Winstanley, <i>The University of Cambridge in the Eighteenth Century</i> (Cambridge, 1958). Notera förlagsorten.<br />
<br />
15/3 kl. 20.00: Jag märker att jag ofta har en lite gammaldags inställning till hur yngre bör bete sig mot äldre, och jag frågar mig vad det beror på. Jag tror att anledningen att jag ogillar de yngres brist på respekt inte består i att den upphäver skillnaden, utan att den inrättar den. Vi vet att skillnaden mellan "vuxna" och "unga", eller i vissa fall rentav "barn", till stor del är ideologi. Mognad är ingen medalj man tilldelas för att ha klarat sig till 30, utan en sorts regulativ idé som bara förverkligas här och där, i enstaka handlingar. Åtminstone får man medge att man inte behöver blicka särskilt långt för att få bevis på det motsatta scenariot, dvs. "vuxna" som reagerar som barn. Och troligtvis är det - det har i alla fall åldringar försökt förklara för mig - fullt möjligt att känna sig identisk med den man var som 20-åring men stirra ut ur en 70-årings glanslösa ögon. Det märkliga ur det perspektivet är att det alltså främst är ungdomar som egentligen <i>tror</i> på kategorierna "vuxna" och "unga", medan de som själva varit unga och nu är gamla i bästa fall fått en lite ironisk inställning till det hela. Det motsatta misstaget existerar naturligtvis också: den missriktade pedagogiska inställning som istället för att tala till de unga som någon som är i grunden likadan som en själv, bara lite mindre utrustad, arbetar med en klichébild av hur de unga - denna mystiska, kvalitativt skilda människoras - tänker. Båda sidor skulle tjäna på mindre förutfattade meningar.<br />
<br />
13/3 kl. 13. Jag läste idag i <a href="http://www.lefigaro.fr/culture/2013/03/12/03004-20130312ARTFIG00379-dante-et-botticelli-sur-ipad.php">Le Figaro</a> om en elektronisk utgåva av Dantes Komedi med Botticellis bilder. Lyxutgåvan beställdes av Pier Francesco di Medici på 1480-talet och tänktes överträffa alla de tidigare illustrerade utgåvorna av verket. Originalboken existerar inte i dess helhet längre, och de 92 bilder som återstår finns dels i Vatikanens bibliotek, dels i Kupferstichkabinett i Berlin. De har nu getts ut som en maffig Coffee table-bok, men också - och detta är det spännande - i digital form, som "ett dynamiskt samspel av bild, video och text". Även om jag tycker att det är både fånigt och potentiellt farligt att tillmäta såna saker alltför stor vikt - teknologin är aldrig dummare än de utopiska förväntningar vi investerar i den - gläds jag åt de pedagogiska möjligheter som öppnas upp genom digitaliseringen av äldre material. Vi får en möjlighet att kombinera de traditionella läsningarna - som bygger på en slags "ideell" text - med editionsfilologiska och materiella aspekter. Hur såg böckerna ut? Vilket typsnitt? För vilken läsekrets var den ena eller andra utgåvan tänkt? Många intressanta frågor uppstår i glappet mellan ett verk och dess olika utgåvor. Personligen måste jag också erkänna att jag har betydligt lättare att gå igång på mitt 1700-talsmaterial då jag sitter i läsesal med originalen och kan njuta av frontespiserna och vinjetterna, vilka ofta utgör en integrerad del av boken som en helhet av olika tecken. [Om slutet på föregående mening blev lite klumpigt är det för att jag försöker undvika uttrycket "semiotisk totalitet". Jag hoppas att fördelarna med bytet överväger]. <br />
<br />
13/3 kl. 09.00: Märklig dröm inatt. Jag har sällan mardrömmar av det slaget där man blir jagad och liknande. Däremot har jag emellanåt en annan obehaglig dröm: skulddrömmen, där jag plötsligt inser att jag utan att jag riktigt förstår hur, har orsakat någon annans död och nu ska ställas inför rätta. I det här fallet hade jag av någon outgrundlig anledning vält en soffa genom att hoppa på dess ryggstöd utan att tänka på att en person låg och sov på den. Kraften i mitt hopp hade fått soffan att svänga om och kastat den sovande rakt ut genom fönstret; kroppen återfanns aldrig. Släktingar och mystiska rättstjänare anklagade mig och det började gå upp för mig vad jag ställt till med.<br />
Det intressanta med mardrömmar är ögonblicket då man börjar ana att det är möjligt att vakna upp från dem, att helt enkelt fly, men då man fortfarande tvekar, som om en förlust av drömmens verklighetsplan skulle innebära en förlust av livet, eller som om man är rädd att den alternativa värld man vaknar till möjligen är värre än den hemska men åtminstone skenbart välbekanta som man befinner sig i. Om man kom åt anledningen till denna tvekan skulle man förstå vad som ligger bakom många idiotiska mänskliga val. <br />
<br />
4/3 kl. 12.50: Kan det finnas bättre och sämre pastoraler? På en nivå är svaret självklart ja: vi kan peka på varför den ena eller andra dikten är bättre genom att vara mer välskriven, möjligen intressantare psykologisk insikt, och så vidare, och det är inte svårt att ur den tidigmoderna kulturens skräpkammare dra fram alster som inte ger en nutida läsare någonting alls och där man till och med tvivlar på om de ens gjorde något för sina samtida. Ändå har jag känslan att detta kvalitetskriterium antingen drar in aspekter som egentligen är främmande för genren - t ex om man tycker att Miltons <i>Lysidas</i> är den bästa herdedikten - och således inte bedömer den som pastoral utan som dikt överhuvudtaget, eller blandar ihop den absoluta och kvalitativa skillnaden mellan de dikter som når upp till genrens minimum och de som inte gör det med den relativa skillnad som finns på en öppen, kvantitativ skala. Den sista observationen för mig fram till huvudpunkten. Om det är så, som Fontenelle menade, att pastoralens väsen är psykologiskt, och att dess uppgift är att för stadsmänniskan erbjuda en bild av vila och enkel kärlek, kan man hävda att de pastoraler är bra som uppnår denna effekt och de dåliga som av en eller annan anledning misslyckas med det. Utöver detta finns det märkligt lite att göra: handlingen är ytterst blygsam, det mänskliga intresset knappast egentligen engagerande, utan de smådrag som tillkommer är snarare byggstenar som tjänar till det fortsatta uppgåendet i en grundläggande känsla - en sorts <i>charm</i> i ordets etymologiska mening - som antingen finns eller inte finns. <br />
<br />
10/3 kl. 21.30: Om ord och uttryck:<br />
<br />
1) "Anställa förödelse". Vilket fantastiskt uttryck, vilken spänning mellan själva ordet och vad det betecknar! Om någonting ett bevis på att ordet förintar verkligheten det ska beskriva.<br />
<br />
2) Jag kanske bläddrade igenom nätets nyhetssidor lite hastigt, men jag tror mig ha stött på ordet "Sultankonflikt". Kan det stämma?<br />
<br />
3A) Betyder "Heja blå laget!" <i>egentligen</i> 1) "Jag hoppas att blå laget vinner." eller 2) "Jobba hårdare, blå laget." Detta har jag alltid undrat över. Länge trodde jag på alternativ 1, men nu är jag osäker. Det irriterar mig att jag troligtvis aldrig kommer att få klarhet i detta.Affehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3051805363882728832.post-79818360054946010712013-02-24T00:52:00.001-08:002013-02-24T00:59:54.494-08:00Adiaphore générale<br />
24/2: Kanske får det tillskrivas de preventiva operationerna hos ett känsligt psyke, dess sätt att parera chocker, men jag överraskas över att det är så trevligt här. Jag har inte varit i Paris sen jag var femton, så jag kan inte säga att jag hade en särskilt klar bild av staden, och, viktigast: jag förutsätter alltid blint att jag ska bli besviken, att de stora städernas rykte grundlades för några århundraden sen och att det hela reduceras till slitna teaterkulisser där sjaskiga cirkusarbetare söker en födkrok medan staffagefigurerna utgörs av horor och knarkare. <br />
<br />
<br />
24/2 kl. 09.10: Jag gläder mig mycket åt att Lena Andersson får Björn Nilsson-priset (intervju <a href="http://www.expressen.se/kultur/sanningen-framst/">här</a>), eller snarare: jag gläder mig åt att hon skriver, för hon behövs verkligen. Som jag ser det förkroppsligar hon det bästa i den socialdemokratiska andan - progressiv rationalitet - samtidigt som hon undviker dess värsta sidor: missriktad välvilja och konflikträdsla. Hon bevisar också att den verkliga oräddheten kommer av att ha tänkt igenom argument ordentligt och lagt känslotänkande åt sidan: en läxa för såväl kultursidornas opinionsmakare som undervegetationen av hatiska missnöjesbloggare. <br />
<br />
<img src="http://www.edupics.com/coloring-page-daedalus-and-icarus-dm18616.jpg" /><br />
<br />
02/20 kl. 20.30: <i>Dédale, Cerbère</i>.<br />
<br />
Jag har upptäckt en ny typ av favoritord på franska: mytologiska referenser som trillat ner till det vardagliga (eller kanske inte så vardagliga) språket. De låter också bra för örat, och behåller en viss exotisk klang även om de i likhet med alla andra grekiska och latinska lånord våldsamt assimilerats till fransk ljudlära. Speciellt två ord har kommit min väg, och i något speciella sammanhang, vilket också tillåter mig några observationer rörande fransk mentalitet. Båda har med Sorbonne att göra.<br />
<br />
<i>Dédale </i>(fr. grek. Daidalos)<i>: </i>(m) irrgång,<i> </i>labyrint. Synonym: <i>labyrinthe</i> (m)<br />
<br />
Referens: Daidalos byggde labyrinten på Kreta, där Minotauren stängdes in. För att hindra att Daidalos skulle sprida kunskapen om hur labyrinten var konstruerad, stängde hans uppdargsgivare kung Minos in honom i ett torn. Mästerteknikern byggde då vingar åt sig själv och sin son Ikaros, och instruerade honom noggrant att inte flyga för nära solen. Ikaros glömde det kloka rådet, och vaxet som höll samman hans vingar smälte. Ikaros störtade i havet och drunknade.<br />
<br />
Vid min ankomst skrev jag till professorn. Han hade inte riktigt tid att träffas den här veckan men tyckte ändå att jag skulle dyka upp i anslutning till någon föreläsning han skulle närvara vid. Han gav mig en mycket märklig vägbeskrivning (typ "säg till vakten att vi har avtalat möte, fast vi inte avtalar ett förrän nästa vecka, gå fram till trappa G, men gå inte upp för den. Fortsätt sidledes, och håll till höger. Du kommer då ut på en spångbro som förbinder byggnad G och I, där ska du gå uppför en ståltrappa, svänga vänster, sen höger och sedan kommer salen att vara alldeles framför dig"). Professorn kallade själv vägen för en "dédale du serail" - en "seraljlabyrint" (tänkte han, 1700-talsforskaren, på Mozarts <i>Enleveringen ur seraljen</i> eller Montesquieus <i>Persiska brev</i>?). I vilket fall som helst måste "dédale" vara ett av de vackraste franska orden, och format på ett något unikt sätt. Ordet "labyrinthe" finns också, och det var ju en sådan som Daidalos byggde för att spärra in Minotauren i. Sedan har hans namn fått beteckna det han skapade.<br />
Hursomhelst dök jag upp där idag i god tid, och naturligtvis lyckades jag inte hitta salen. Det verkade inte de andra som skulle dit ha gjort heller, och det visade sig att jag hamnade mitt i korselden mellan två professorer som bokat samma sal. Sådant händer ju som vi vet ganska ofta, även i rationella Sverige, men fransmännen (eller sorbonnarderna i varje fall) verkar ha ett eget sätt att lösa den här typen av konflikter, en metod som skiljer sig på många sätt från den svenska. De blir helt enkelt rasande och skäller på varandra. Min professor anklagade den kvinnliga lärare som lagt beslag på salen för att inte kunna räkna och vara dum i huvudet, och hon skrek tillbaka att han skulle ge mig fan i att behandla henne som om hon vore hans tjänstefolk ("comme si j'étais votre bonne ou votre servante"). Jag hade fortfarande inte fått ett grepp om situationen (vad jag hade där att göra, vad jag skulle säga, om det var meningen att jag skulle följa med in på föreläsningen eller om jag skulle försöka haffa professorn före eller efter, etc), så jag stod helt enkelt där och betraktade ordväxlingen mellan två agiterade nunor av tilltagande rödfärg. Hade jag ens kommit rätt?<br />
<br />
<i>Cerbère </i>(fr. grek. Kerberos):<i> </i>(m) sträng portvakt. Synonym: <i>garde, portier </i>(m)<br />
<br />
Referens: Kerberos var en trehövdad hund som vaktade underjorden: enligt den traditionella synen hindrade han de själar som gått över floden Styx från att återvända till jordelivet, men enligt vissa varianter vaktade han även över ingången till Hades.<br />
<br />
Efter att mitt möte skjutits upp ett antal gånger fick jag en ny tid då jag skulle träffa professorn och förberedde mig på att en gång till ge mig in i labyrinten. Som vanligt var jag tvungen att ta mig förbi Sorbonnes portvakt. Det är nämligen så att man måste ha studentkort för att överhuvudtaget ta sig in i bygget, liksom för att besöka biblioteket. Min status är en aning speciell då jag inte är inskriven på någon kurs och således inte är utestängd från många av dessa saker - och fransmännen är inte lite formalistiska (paradoxalt nog är det mycket lätt att kringgå allt detta om man känner någon viktig person). Före mig hade kön hunnit bli lång, och jag hade hunnit bli nervös att min ursäkt för att ta mig in inte skulle gälla och att jag skulle vara tvungen att utnyttja min ännu något outvecklade formella franska retorik. Det visade sig att en tant i kön vägrades tillträde och hade börjat käfta med vakten, hävdade att det rörde sig om en offentlig byggnad och att hon inte skulle vägras tillträde av någon "Cerbère". Först var jag osäker, som jag aldrig hade hört ordet tidigare - det var först när jag kom hem och slog upp ordet som jag kunde bekräfta att jag hört rätt. Jag uppgav att jag hade rendez-vous med professor så och så och blev insläppt. En Kerberos som vakt åt Daidalos' labyrint? Jag väntade bara på att minotauren skulle dyka upp. <br />
<br />
<br />
<br />
<br />
02/21: <i>Kontinental frukost.</i> Jag skriver det här medan jag sitter och mumsar på en croissant. Ja, ni hörde rätt. Jag har fallit till föga. I det längsta spjärnade jag emot, och ville upprätthålla mina nordiska vanor. Den kontinentala frukosten är enligt mitt synsätt god men onyttig och svarar inte mot det energi- och fiberbehov jag byggt upp under en lång tid av havregrynsgröt och osötad müsli. Jag trodde till sist att jag hittat lösningen då jag till min lycka fann någon sorts bio-osötad müsli och köpte hem, och alldeles för sent upptäckte jag att jag blivit blåst. Det rörde sig inte om någon falsk varudeklaration eller dylikt, men när jag åt frukost och i vanlig ordning (den tidiga morgonens informationshunger) började läsa på paktetet lade jag märke till något underligt. Vad i helvete heter müslin? Den heter "Bjorg" - ett ord som vad jag vet saknar betydelse på något språk (även om det kvinnliga namnet "Björg" tycks existera på isländska).Kanske kan det lättast förklaras som en kontamination: Björn + Borg = Bjorg. Det har som sagt ingen mening alls på det denotativa planet, däremot på det konnotativa, där det uppenbarligen ska signalera någonting nordiskt, ungefär som Häagen-Dasz (stavning? normal tysk ortografi är inte till någon hjälp) ska signalera någonting schweiziskt. Vi kan lämna det lingvistiska åt sidan: huvudsaken är att jag känner mig reducerad till en kliché över den nordiske mannen, och nu sitter jag här med en espresso och en croissant - förlusten av värdighet tycks mig en aning mindre på det sättet: "Ja, bra, då blir jag väl tjock då!" (mums, mums) "hellre det" (mums, mums) "än att låta de jävlarna ta mig!" <br />
<br />
<br />
02/16 kl. 21.30: <i>Semiautonomi</i>. Ni tänker säkert att jag ska berätta intressanta saker om staden jag har flyttat till. Då misstar ni er förbannat. Risken är nämligen att en sådan reseberättelse till större delen skulle handla om annat än platsen jag befinner mig på. Kan man tänka sig en reseberättelse, där det som är intressant att berätta inte alls har att göra med vad man gjort eller sett utan vad man kommit att tänka på? Tänk er en rapport om en resa utmed gula floden, skriven inifrån en kajuta utan fönster (åtminstone inte utan förvrängande smutsfläckar) men med en del böcker och annat, och i bästa fall dessutom några tankar, att hålla mig sysselsatt. På något sätt tar jag med mig mitt skal vart jag än går, som en snigel, och betraktar världen ungefär som Kapten Nemo. Roland Barthes gjorde en gång en jämförelse mellan Jules Vernes hjälte och Rimbauds "Den druckna båten" och kom fram till att Nemo var ett förkroppsligande av den borgerliga individen, med dess hårda skal mot omvärlden, mån om jagets gränser, medan Rimbauds jag upplöstes i kontakt med omvärlden. Liknande synpunkter på den regressive Nemo hördes när <i>En världsomsegling under havet</i> kom i nyöversättning härom året. Jag tänker inte argumentera för det ena eller andra synsättet, men tvingas erkänna att jag har betydligt mer gemensamt med Nemo än med Rimbaud. <br />
Jag lyckas heller nästan aldrig uppnå en överensstämmelse mellan mina intellektuella intressen och platsen jag befinner mig på. De senaste dagarna har jag lyssnat på Cole Porter-sånger, sett filmen <i>Lincoln</i>, och intresserat mig för amerikansk historia, nästan till den grad att jag börjat tänka: "New York, där skulle man vara". Kanske var det till och med lättare för mig att intressera mig för fransk historia och kultur när jag var hemma i Sverige än vad det är nu. Ibland tycks det som om tänkandets främsta uppgift är att förinta det faktiska, i dess tidsliga såväl som dess rumsliga aspekt. Samtidigt måste jag erkänna att i den mån jag lyckas förmedla något av mig själv, så är ju detta som jag förmedlar inte <i>absolut</i>, utan bara <i>relativt</i>, oberoende av min kropp och dess rumsliga förflyttningar.<br />
<br />
<br />
<br />
12/2 kl. 21.15: <i>Okunnighet korrigerad.</i> Av någon outgrundlig anledning läser jag lite i Viktor Rydbergs dikter och stöter i "Den flygande holländaren" på följande strof:<br />
<br />
Där isberg stjälpa under brak<br />
sin norrskenskrönta kam,<br />
såg eskimån i sin kajak<br />
det seglet stryka fram<br />
med skräck malajen seglet såg,<br />
där under speglad skog<br />
i lä av palmerna han låg<br />
<i>på lur med sin pirog</i>. (????)<br />
<br />
Varför ligger malajen och lurar med en pirog? Är han rädd att någon ska sno hans godbit om han visar den allt för tydligt? Jag hade en vag aning om att ordet pirog hade åtminstone två betydelser, men var inte helt säker, och som vanlig använde jag internet som rättesnöre och gjorde en sökning där. Men internet har den nackdelen (ur vissa synvinklar möjligen en fördel) att där råder en slags informationens darwinism. Den mindre populära varianten av homonyma ord tenderar att försvinna, i det här fallet "pirog", som också kan betyda "liten båt" - antalet träffar som sammanföll med den betydelse jag sökte måste varit astronomiskt litet jämfört med alla träffar som hade med maträtten att göra. Jag hittar till slut denna förklaring i Nordisk familjebok (var annars?).<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEig86LDRzN52keWrO8ZuvSXimhXuVLljR-clJlfMMTcE1n4mcPA3tZh8UKh4Td-8W3PoOQ5IAojPsk6-CmVyaOJcvdCS6Gt_R-fh_t1xEt20PxwtZ58HaaIDDhIWq8P4GfhgksoKo4i1oY/s1600/pirog.PNG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEig86LDRzN52keWrO8ZuvSXimhXuVLljR-clJlfMMTcE1n4mcPA3tZh8UKh4Td-8W3PoOQ5IAojPsk6-CmVyaOJcvdCS6Gt_R-fh_t1xEt20PxwtZ58HaaIDDhIWq8P4GfhgksoKo4i1oY/s320/pirog.PNG" width="272" /></a></div>
<br />
Affehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3051805363882728832.post-43997115415233872062012-07-02T10:49:00.001-07:002012-07-02T10:52:36.269-07:00They also serve who only stand and waitAffehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3051805363882728832.post-74971175764349394302012-02-22T23:09:00.008-08:002013-03-16T02:36:38.410-07:00Allmän adiafora XV<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhVmuRTVmlD7RGvF906F2GOZuSKJHD4vxYtJCu3WzVe2HZcjzVAco0-QydnG1sI0cFJXVZeKnclo4Mh3HpaPr7oAraXYijsE7luN2XEkcc1E4fWaQ6GRA_fwFHtXl6PGrD1XDmxFKygWf4/s1600/PICT1619.JPG"><img alt="" border="0" id="BLOGGER_PHOTO_ID_5729509619711372386" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhVmuRTVmlD7RGvF906F2GOZuSKJHD4vxYtJCu3WzVe2HZcjzVAco0-QydnG1sI0cFJXVZeKnclo4Mh3HpaPr7oAraXYijsE7luN2XEkcc1E4fWaQ6GRA_fwFHtXl6PGrD1XDmxFKygWf4/s320/PICT1619.JPG" style="cursor: hand; cursor: pointer; display: block; height: 240px; margin: 0px auto 10px; text-align: center; width: 320px;" /></a><br />
16/1 kl. 14.30:<span style="font-style: italic;"> Om betoningen av "korv stroganoff" och vad det kan lära oss om många andra saker, till exempel och framför allt poesi</span>: En tidig, i viss mån traumatisk situation, upplyste mig om skillnaden mellan vad jag ser som en form av intelligens och en av de många skepnader dess motsats kan anta - den förstnämnda egenskapen tillskriver jag naturligtvis, i det här fallet åtminstone, mig själv. I Ludvika kunde man få, som svar på frågan vad skolbespisningen serverade, svaret: "Kórv stroganoff", med stark accent på första stavelsen. Jag opponerade mig mot detta; hemma hos oss hade man alltid sagt "korv stróganóff", med betoning på första stavelsen och ordet i sin helhet formande två lätt melodiska jamber. Detta har naturligtvis än så länge ingenting med intelligens att göra, utan bara med social bakgrund. Nej, intelligensen tillkommer genom att jag kunde argumentera för min uppfattning om den korrekta betoningen, inte för att "det bara är bönder som säger så" (vilket jag själv fick höra när jag uttalade "kaviar" som "kavjar" och inte som "ka-vi-ar"). Resonemanget gick ungefär som följer: om man uttalar ordet "kórv stroganoff" framstår en "stroganoff" som en rätt (eller snarare en "form" i stil med "pudding", "gratäng" och andra sådana beteckningar för <i>matgenrer</i> snarare än enskilda recept) som kan vara gjord på korv (men också på biff, t ex). Resultatet är att egennamnet förvandlas till ett substantiv genom att betoningen framhäver materialet, när det är tillagningssättet som ska framhävas, och dess uppfinnare, eller åtminstone personen som gett namn åt rätten. I sig är detta en förståelig omvandling: man kan t ex tänka sig en restaurangbesökare som beställer en "stroganoff", förutsatt att menyn inte innehåller både biff- och korvvarianten, vill säga. Men faktum kvarstår att ordets logik inte är densamma som den bakom t ex "korvgryta" - där det ter sig helt logiskt att betona den avgörande ingrediensen. Nej, den logik som spökar bakom ordet och som bara märks genom betoningen motsvarar "korv (tillagad à la) Stroganoff". Så det så. <br />
<div style="font-style: normal;">
<br /></div>
<div>
<span style="font-size: 100%; font-style: normal;">20/2 kl. 19.00: Det fenomen som kallas ödets ironi är troligtvis inte ett resultat av illvilliga makters inblandning, utan en konsekvens av en alltför </span><span style="font-size: 100%; font-style: italic;">tydlig karaktär</span><span style="font-size: 100%;"> - ironin blir synlig först mot den bakgrunden, men använder sig inte av andra verktyg än dem som ödet kan ha i beredskap för vem som helst. Och ändå: om man vill uppnå ett liv som kan kallas kanske inte "lyckligt" men "lyckat", som en komposition kan vara det, är det något man måste akta sig för, genom att hålla sig till en sund sakernas mitt där ingenting kan ge upphov till en alltför stor diskrepans mellan vilja och realitet. Den klassiska komedin visdom handlar för det mesta om det här: komedins huvudperson är en <i>karaktär -</i> dvs. på något sätt extrem -<i> </i>, de andra - särskilt det slätstrukna paret som bör få varandra på slutet - representerar mitten. </span></div>
<div style="font-style: normal;">
<br />
9/4 kl. 22.30: Per Adam Wallmarks <i>Handen </i>(1803, 1807) har ända sedan romantikerna räknats som det mest misslyckade och skrattretande exemplet på gustaviansk lärodiktning, och efter dem har i stort sett ingen läst dikten. Den har på sitt sätt en kitschig charm, men som fallet inte sällan är med den här typen av litteraturhistorisk marginalia är förordet intressantare än själva dikten. Det är framför allt intressant att lyssna på hur Wallmark funderar över sitt val av ämne. Han har valt att skriva en dikt om den mänskliga handen, eller snarare om de underverk den kan utföra: konst, arkitektur, tekniska uppfinningar osv. Helt apropå vecklar han in sig i konstiga resonemang och föregriper invändingar som nog bara funnits i hans eget huvud: "jag trodde mig även böra utesluta känslans föremål, dels emedan handen dervid endast spelar en mechanisk rôle, dels, och i synnerhet, emedan hvarenda allusion på handen, som verktyg åt känslan, oundvikligen väckt andra, som skadat den allvarsamma verkan jag eftersträvade. Det är sant, att handen länar sin tjenst åt de ädlaste sinnesrörelser: åt välgörandet, i den skärf den räcker åt nöden: åt vänskapen och kärleken, i deras högtidliga handslag. Men det är äfven lika sant, att Handen länar sig åt de mest förnedrande brott."</div>
<div>
<br />
<br /></div>
Affehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3051805363882728832.post-67955186104678972872012-01-15T06:49:00.000-08:002013-02-24T01:00:22.640-08:00Något om språk och politikI Frankrike äger en<a href="http://www.lemonde.fr/societe/article/2012/01/14/genre-le-desaccord_1629145_3224.html"> debatt</a> rum om hur adjektiven ska böjas, då man har velat revidera den gamla (nåja, från 1600-talet) regeln som säger att när flera substantiv ska ges en adjektivisk bestämning, kommer förekomsten av ett maskulint substantiv att övertrumfa den feminina. Exempel: "Les garcons et les filles sont blancs" - "pojkarna och flickorna är vita". Här kommer ordet "flickorna" närmast adjektivet men ges ändå en maskulin bestämning. Alternativet som presenteras är den regel som gäller för latin och grekiska och som för den delen tycks varit mest i bruk i fornfranskan, nämligen att pluraladjektivets genus ska följa det substantiv som ligger närmast. I det fallet skulle meningen se ut som följer: "Les garcons et les filles sont blanches". Det finns väl inte särskilt mycket att invända mot denna nya regel, som ju tycks mer lätthanterlig än den andra. Reformförslaget motiveras givetvis politiskt. Naturligtvis har regelns införande något att göra med synen på mäns och kvinnors relativa status. När de första akademisterna bestämde sig för regeln motiverades det uttryckligen med mannens överlägsenhet, som borde återspeglas i språket. Det är såklart irriterande.<br />
<br />
Vad jag ställer mig mer frågande till är det eventuella resultatet av en ändring. Leder en regel som "maskulinum vinner över femininum", som i miniatyrform representerar underordningens fundament, nödvändigtvis till att samma relationer cementeras? Det är en annan fråga, och för att komma underfund med hur det ligger till krävs en annan typ av undersökning. Det bedrivs en hel del sådan forskning, och av det lilla jag vet verkar man inte ha nått något definitiv slutsats. Varken total universalism eller relativism verkar vara ett alternativ för lingvisterna, som visserligen kan peka på hur vissa saker - t ex kategoriseringen av färger - bestäms av språket, medan annat verkar tämligen oberoende. Ofta blandas symbolfrågan samman med frågan om påverkan på tänkandet i en sorts urvattnad strukturalism som tas för given och aldrig riktigt undersöks, och som därför är ännu mer absolut. Att "man" säger "man" när man menar folk i största allmänhet är möjligen en symbol på något, men jag tror att det är fullt möjligt att behandla alla lika även med ett sådant språk. Jag tror att det tillhör den mänskliga hjärnan att kunna reflektera över språket, distansera sig från det, använda dess koder på ett kreativt sätt. I litteraturen om inte i största allmänhet.<br />
<br />
Jag tänkte på de här frågorna nyligen då jag läste George Orwells essä "Politics and the English language". När det gäller relationen mellan språk och värld är det naturligtvis inte så enkelt att man kan förändra världen bara genom att ändra sättet vi talar om den, men det är väl heller inte så att alternativet är total uppgivenhet inför språkvanor som ska få växa fram spontant. Jag tycker att Orwells synsätt är rimligt: att dåligt språk hindrar en från att tänka, och att detta naturligtvis har politiska implikationer. Det verkar också vara så att de sakerna som är lättast att påverka - och möjligen de som påverkar oss mest, t ex genom media - inte riktigt har att göra med språket som abstrakt system <span style="font-style: italic;"></span> utan hur vi använder det<span style="font-style: italic;"></span>. Kriget mot klichéer, döda metaforer, ideologiskt nyspråk ("svenskfientlighet") eller ord som förlorar allt konkret innehåll för att bara symbolisera det goda eller det onda ("demokrati", "fascism") - där är det lätt att se ens ansvar som språkanvändare. Det är också något som är varje medborgare förfogar över som talande, lyssnande, skrivande och läsande varelse, och inte de reglerande akademierna.<br />
<br />Affehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3051805363882728832.post-36722693173862773132011-12-03T01:31:00.000-08:002011-12-03T02:36:19.337-08:00Att våga vara tråkigI dag <a href="http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/hanna-fahl-utmana-elitismen-i-den-slutna-forskarvarlden-med-ett-par-danssteg">skriver</a> DN-krönikören Hanna Fahl om fenomenet "dance your PhD", där disputerade uppmanas att göra en danstolkning av innehållet i sin avhandling för att på så vis nå ut till en bredare publik. Detta anser hon vara något som skulle råda bot på forskarvärldens stängdhet och elitism. Jag vet inte vad jag ska säga.<br /> Länge har jag funderat på det här generella fenomenet, inte minst när jag ser SVT:s Babel och försöker komma underfund med vad jag egentligen känner inför tendensen att göra allting så förbannat tokroligt. <span style="font-style: italic;">Kan inte saker och ting bara få vara intressant?</span> är min vanliga reaktion. Det är för övrigt ett misstag att tro att "roligt" och "intressant" är varandras motsatser. För någon månad sen såg jag Horace Engdahl och Stig Larsson i Babel-soffan: två rätt så roliga personer - faktiskt betydligt mer roliga, charmiga och underhållande än de juvenila putslustigheter och förenklingar mot bättre vetande som Daniel Sjölin och (jag anar påtryckningar uppifrån) SVT (fast stryk "mot bättre vetande" här) tror att de måste komma med. <br /> Man måste också fråga sig vilken bild man gör sig av det "folk" man vill nå ut till. Själv hyser jag - det kanske är en yrkessjukdom - övertygelsen att de flesta människor kan och kanske skulle vilja lära sig saker och ting, men av olika anledningar inte kommit dithän. Jag har också den grundläggande inställningen att man bör närma sig både människor och kunskap med respekt. Man måste visa varför ämnet är viktigt, och också tala till personen som någon som faktiskt har ett intresse av och förmåga att ta till sig det man säger. Att komponera en fridans baserad p å min avhandling må (högst tillfälligt) bryta ner vissa sociala barriärer, men det har ingenting överhuvudtaget med kunskap att göra.<br /> De här reflektionerna har mycket att göra med vad jag själv upplevt som student och när jag sedan själv undervisat. Av föreläsare begärde jag engagemang, kunskap, vältalighet. Om de sedan var genuint roliga var det en bonus. Det fanns också lärare som hade gått in för att vara någon slags underhållare eller till varje pris försökte närma sig studenternas livsvärld (eller snarare deras klichébild av hur studenternas livsvärld såg ut), istället för att förutsätta att studenten var villig att ändra sig. Det såg man igenom och blev besviken.<br /> I klassrummet kan man inte hålla på och förlöjliga de saker som man själv haft förmånen att få syssla med. Studenterna blir besvikna, och det elitistiska försvinner inte alls genom sådana manövrar. Studenterna ser fortfarande någon som har någonting som de själva inte har - enda skillnaden är att denne låtsas att det han har inte är värt någonting, trots att han eller hon lagt ner åtskilligt arbete på att få det. Det ger lite samma intryck som när rika människor säger att pengar inte gör en lycklig.<br /> Vad sedan gäller öppenhet mot omvärlden håller jag med. Sådant var också betydligt vanligare förr, då folkbildningstanken var levande. Fler forskare borde skriva pedagogiskt och journalistiskt, hålla öppna föreläsningar och dylikt. Om inte annat skulle deras stil må bra av det. Men det är inte samma sak som att säga att "vi bör uppmuntra mer trams i forskarvärlden" - den är tillräckligt tramsig redan, tro mig.<br />Snarare bör vi slå vakt om ett av de få utrymmen i samhället där man tar saker och ting på allvar, och där man utgår från att människor inte bara är på jakt efter underhållning. Skrattet kommer att komma av sig själv.Affehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3051805363882728832.post-28477414607052468762011-10-01T14:29:00.000-07:002011-10-12T13:27:46.601-07:00Allmän adiafora XIV1/10 kl. 15.00: Den nye akademiledamoten Tomas Riad vet jag inte särskilt mycket om, men tycker att det känns helt rätt med en språkvetare snarare än en till författare/litteraturvetare. Dels för att akademiens uppgift inte bara är att utse Nobelprisvinnare, utan att arbeta med svenska språket, men också för att det blivit lite väl homogent om t ex Aris Fioretos blivit invald. Ett märkligt sammanträffande är att jag fick höra namnet Riad för första gången i somras, då jag på en poesifestival i Slovenien vågade mig fram för att prata med Jacques Roubaud. Han sade sig ha närvarat vid Riads utläggningar om metrik i Paris och höjde honom till skyarna. Jag hade aldrig hört (det inte särdeles svenskklingande) namnet innan och misstänkte faktiskt att Roubaud hade blandat ihop någonting. Icke sa Nicke. Det var jag som hade fått något om bakfoten.<br /><br /><div style="text-align: left;">4/10 kl. 13.00: Jag hittade en <a href="http://www.guardian.co.uk/books/2011/oct/02/maurice-sendak-interview">kul intervju</a> med Maurice Sendak, som har författat den bok som lämnade djupast intryck på mig som barn, dvs. när jag var sa pass liten att jag inte kunde läsa själv. Han är ju känd nuförtiden: sa som ordet "hipster" används idag skulle det inte förvåna mig alls om han blev utnämnd till alla hipsters barnboksförfattare. Desto mer uppfriskande att läsa en intervju med en barnboksförfattare som är så frispråkig, vild och bitter. Och det är naturligtvis bara möjligt att respektera en sådan om de har hans inställning: "I refuse to lie to children. I refuse to cater to the bullshit of innocence." Några valda personangrepp: "Salman Rushdie: "That flaccid fuckhead. He was detestable. I called up the Ayatollah, nobody knows that." Roald Dahl: "The cruelty in his books is off-putting. Scary guy. I know he's very popular but what's nice about this guy? He's dead, that's what's nice about him."<br /><br /></div>6/10 kl. 12.55: Jag bad att få lämna latinföreläsningen fem minuter tidigare under förevändning att jag inte bara gillade antik litteratur utan även moderna grejer, och inte ville missa nobelpriset i litteratur. Vi har läst Catullus de senaste veckorna och det ar naturligt att i det sammanhanget fundera över begrepp som "tidlös", "klassiker", historicitet och mänsklig natur. Några minuter senare satt jag i rummet som litteraturvetenskapen hade ordnat for ändamålet och såg tillkännagivandet av Tomas Tranströmers pris. Var det inte Tranströmer som i sin minnesbok lyfte fram minnena av att läsa Horatius i gymnasiet, och hur han upplevde honom som en samtida till surrealismen och Rene Char? Det klassiska är det moderna, tvingas jag konstatera.<br /><br />6/10 kl. 19.00: Efter en dag med mycket springande och väldigt små marginaler fick jag pusta ut en liten stund på flygplatsen innan nästa etapp skulle klaras av. Av en slump fick jag syn på en skyl med texten "silent lounge". Eftersom jag inte vet någonting bättre än tysta avdelningar - på tåget till Kastrup hade jag offrat mig för laget och sagt åt två finskor som småpratade alltför högljutt i den tysta vagnen - gick jag genast in. Jag var helt slut och kände mig helt <span style="font-style: italic;">förstörd</span>, det gjorde jag faktiskt. Jag tror jag inte varit ledig under hela veckan mer än när jag åt och någon halvtimme om kvällarna innan jag slöt ögonen. Jag kom in och när jag hade satt mig i en skön soffa i det nedtonat belysta rummet fick jag syn på en informationsskylt. Det stod att rummet främst var avsedd för bön eller meditation och att lokalen videoövervakades för att se till att den inte missbrukas. Jag blev genast lite ställd, en känsla som växte när en muslim kom in i rummet och började be. Är det OK att läsa? undrade jag för mig själv. Eller borde jag be? Frågan vändes in mot mig själv: vill jag be? Varför hade jag sökt upp stillheten, känt mig <span style="font-style: italic;">förstörd</span> och i behov av reparation (det hade jag faktiskt)? Är bönen en handling som sker av sig själv, en naturligare handling än talet, som jag har för mig att Cioran skriver någonstans. Men hur gör man i så fall? Alla trosriktningar är välkomna, hade skylten upplyst mig om. Men det ger mig ingen vägledning för hur mina händer ska placeras, vilka rörelser min kropp ska utföra. Knäppta händer? Knäböj? Handflatorna mot varandra, som i en icke-konfessionell men fjärranösterninfluerad mediation?<br /><br />12/10 kl. 20.00: Jag får ett mått på min egen fantasis begränsningar när jag inser att jag omöjligen, trots upprepade försök, kan<span style="font-style: italic;"> leva mig in i</span> (även om jag måste räkna med det som en möjlighet) att någon, oavsett ålder, någonsin kommer att säga: "vintern 2011-2012 i Malmö, det var tider det!"Affehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3051805363882728832.post-59181679906369991312011-09-11T01:23:00.000-07:002011-10-02T14:30:12.402-07:00Tideräkning<a onblur="try {parent.deselectBloggerImageGracefully();} catch(e) {}" href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiELhZBixtdRUZnTHLa26EWV_6dO2tPqjS182bCOgjQhrKi2c4RhAjxr5Cim5WWVUh2Cw6ckON4kotOc0S2VhH3DqdD0klN43_v55lLg-4uWBHYyI23sf6TMUGeRH5jbNTIXf0HSa1zPuY/s1600/Calendrier-republicain-debucourt2.jpg"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 346px; height: 400px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiELhZBixtdRUZnTHLa26EWV_6dO2tPqjS182bCOgjQhrKi2c4RhAjxr5Cim5WWVUh2Cw6ckON4kotOc0S2VhH3DqdD0klN43_v55lLg-4uWBHYyI23sf6TMUGeRH5jbNTIXf0HSa1zPuY/s400/Calendrier-republicain-debucourt2.jpg" alt="" id="BLOGGER_PHOTO_ID_5657085304158467682" border="0" /></a><br />Här en lite sammanfattning åt alla er som undrar var Alfred blivit av, varför han som ständigt är ute i svängen helt plötsligt fått för sig att stanna hemma, flera dagar i sträck! Den sociala fjärilen har förpuppats. Någonting saknas på partybilderna, som en misshaglig politiker som retuscherats bort ur kommunismens historia. Jag förstår att ni alla famlar efter förklaringsmodeller från läkare, präster, psykologer.<br />Skämt åsido, allt är ungefär som vanligt, förutom att jag varit sjuk, vilket borde ge mig ett alibi för att göra precis samma saker som jag gör annars men som naturligtvis har motsatt effekt.<br /><br />Sommaren är det inte mycket att orda om - en rätt trist historia, om jag ska vara ärlig.<br />Förutom två resor - en vecka i Berlin och en vecka i Slovenien - har jag suttit hemma och förbannat det dåliga vädret, och om det händelsevis varit bra, förbannat det bra vädret som hindrar mig från att förbanna det dåliga, dra för gardinerna och ägna mig åt det jag vill/måste göra (märk svävningen - de här kategorierna har sedan länge upphört att vara entydiga). Vad är det då jag "viste"/"måll" göra? Först och främst, latinet. Ingen kan på fullt allvar säga att han <span style="font-style: italic;">vill</span> sitta med grammatikböcker och svårforcerade passager ur <span style="font-style: italic;">De bello gallico</span> hela dagarna. Vid närmare eftertanke är det kanske inte heller så att någon kan säga att han<span style="font-style: italic;"> måste</span>. Men jag har "velat/måstat" det, och har ägnat en stor del av sommaren och terminen hittills åt att reparera mitt försummade gymnasielatin. Det fungerar faktiskt, kan jag nu konstatera, även om jag knappast höjt mig över nivån att jag förstår vad jag gör för fel. Varför har jag ägnat mig åt detta? Jobbet, naturligtvis, denna smältdegel för viljanden och måstanden. Men mer specifikt? Jag klarar nog att skriva avhandlingen utan att ta hänsyn till texter på latin. Jag tror att mitt val har att göra med kategorin "det centrala", varom mer i ett inlägg snart.<br /><br />3:e "Messidor", kl. 12: <span style="font-style: italic;">Halvmesyrer</span>. Jag märker att jag stör mig lite på förkortningen e.v.t. (efter vår tideräkning) som, antar jag, ska ersätta den etnocentriskt belastade "efter Kristus". Varför irriterar jag mig? Knappast av några särskilda religiösa skäl. Jag tror inte att man tänker särskilt mycket på Jesus när man skriver "e.kr". Det som stör mig är nog att det är symptomatiskt för vår tids tendens att vilja ha kvar kakan och ändå gotta sig, våra halvmesyrer, våra lingvistiska kompensationer. Skillnaden mellan vår tids "revolutionärer" och forna tiders framstår tydligt när man ser på hur den Franska revolutionens män behandlade frågan. De jämnade verkligen det gamla med marken: förutom att ersätta den traderade religionen med böner till förnuftet skapade de en ny tideräkning, började bokstavligen om från år 0, liksom de ändrade namn på månaderna ("pluviose", "brumaire" etc.). (Det ger mig fortfarande en lätt chock att se böcker tryckta år V, år VIII, osv, som om de kom från en annan planet). Man kan i efterhand avfärda den republikanska kalendern som en komisk parentes, men det var åtminstone del av ett genomtänkt och med yttersta konsekvens genomfört socialt program, till skillnad från "e.v.t." som bara bygger på ängslighet och saknar en klar idé om vad man skulle vilja ersätta det gamla med. <br /><br />25/9 kl. 20.00: Jag tänker mig ibland att de två uppgifter man har att fylla - mot sig själv och mot andra - inte borde utesluta varandra, att man kunde vara expert på båda. Och kanske är det inte så att en brist i det ena avseendet inte behöver bero på den överdrivna hängivenheten åt den andra uppgiften. Valéry berättar om Mallarmé (i <span style="font-style: italic;">Degas danse dessin</span>) att<br /><br />"han hade transformerat, rekonstruerat hela sitt yttre liv och sin attityd till andra och till omständigheterna med sikte på att bevara och befästa denna väsentliga, rena och upphöjda idé, som han mätte alla andra värden efter. Det är troligt att människorna och verken, enligt hans sätt att se, värderades och klasserades efter det mer eller mindre klara intryck av sanning som han fann hos dem. Det vill säga att han var tvungen att mentalt upphäva och i anden giljotinera en mängd individer..."<br /><br />Så långt är alla med, inga konstigheter, åtminstone inte för en "konstig" människa så att säga. En fanatiker på jakt efter de vises sten, en som väljer ensamheten och det omöjliga arbetet framför det sociala. Men det kommer en oväntad vändning:<br /><br />"...vilket fick honom att visa sig för alla med ett verkligt utsökt behag, tålamod och artighet, fick honom att öppna sin dörr för vem det vara månde, att svara på alla brev i de mest eleganta ordalag och i ständigt förnyade vändningar...han förvånade genom denna oerhörda och raffinerade hövlighet och detta system av allmän hänsyn, men av vilket han hade skapat sig en ogenomtränglig <span style="font-style: italic;">skyddssfär</span>, där hans högmods underverk förblev helt och hållet <span style="font-style: italic;">hans</span> och helt intakt, en skattkammare för intimiteten mellan denna människa och det som var främmande i honom." <br /><br />Vilket vackert arrangemang! Jag tänker mig att jag själv och de flesta andra jämfört med monsieur bara går halvvägs i båda avseendena. Om man hade en absolut dröm - och inte bara diffusa sådana - skulle man kanske vara i motsvarande grad absolut vänlig mot andra människor.Affehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3051805363882728832.post-11626517749759388332011-09-03T03:07:00.000-07:002011-09-03T03:15:56.262-07:00En sirad ödemark<a onblur="try {parent.deselectBloggerImageGracefully();} catch(e) {}" href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgpP4YKudJmN2P_pz-r0b4ycNGn5pUHny-01R6mzBCakl-TzGOd9t1WUoUQXNPWEgzyAAnnhxQDcHTRZ4wkIfJBo1Tb58vA-8tFPeIic17hO-kP3HHVk2kw6CeIAP7Jci9YPGgepNQbbTc/s1600/fragonard.jpg"><img style="display:block; margin:0px auto 10px; text-align:center;cursor:pointer; cursor:hand;width: 336px; height: 390px;" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgpP4YKudJmN2P_pz-r0b4ycNGn5pUHny-01R6mzBCakl-TzGOd9t1WUoUQXNPWEgzyAAnnhxQDcHTRZ4wkIfJBo1Tb58vA-8tFPeIic17hO-kP3HHVk2kw6CeIAP7Jci9YPGgepNQbbTc/s400/fragonard.jpg" alt="" id="BLOGGER_PHOTO_ID_5648074886555989106" border="0" /></a>
<br />31/8 kl. 16.30: Min doktorandkollega Jimmie Svensson hörde av sig och undrade om jag visste vem som låg bakom frasen den suggestiva frasen "en sirad ödemark". Kanske hade han tänkt använda den i någon av de dikter han pysslar med på sin fritid, och ville försäkra sig om att den inte var tagen från någon annan, och om den var det, från vem. Allusioner kan inte utveckla sin resonans om man inte vet vem som är upphovsman - och resultatet kan också i värsta fall bli lite genant. Jag satsade omedelbart på Stagnelius, skrev tillbaka och försöka komma på ett system för att eliminera de dikter som inte kunde komma på tal. "en <span style="font-weight: bold;">si</span>rad <span style="font-weight: bold;">öd</span>e<span style="font-weight: bold;">mark</span>" har ju ett jambiskt mönster, om det inte var så att han mindes fel kring artikeln "en" och det då kanske kunde röra sig om de första orden i ett elegiskt distikons andra rad. Han svarade att han kollat igenom alla Stagnelius dikter, att detta var en process som pågått länge och att han höll på att bli galen över att inte få rätt på upphovsmannen. Det visade sig sedan att frasen hörstammar från ingen annan än mitt forskningsobjekt, Johan Gabriel Oxenstierna. Den återfinns i Skördarnes åttonde sång, och lyder så här:
<br />
<br />Att med en instängd mur befästande vår park
<br />För menskor gömma bort en sirad ödemark
<br />
<br />Kontexten är Oxenstiernas propaganda för det engelska trädgårdsidealet, eller mer precist en slags <span style="font-style: italic;">ferme ornée</span>, en park som bryter ner skillnaden mellan det omgivande landskapet och trädgården, där man arbetar med naturens former snarare än att följa geometriska mönster (som i den franska parken, måltavlan för Oxenstiernas polemik), och där nöje och nytta på ett för 1700-talet typiskt sätt låter sig kombineras. Hos Oxenstierna har det även filantropiska motiv: parken ska vara öppen för allmänheten och vara en del av den levande landsbygden. Den praktfulla men sterila franska trädgården, stängd mot det omgivande landskapet, är i motsats till detta en "sirad ödemark".
<br />Det intressanta i sammanhanget är naturligtvis med vilken säkerhet vi båda tog för givet att upphovsmannen var Stagnelius. Om uttrycket hade varit hans, hade det naturligtvis betytt något annat. "Sirad ödemark" hade fungerat bra i någon av Stagnelius' mer asketiska dikter, och utgör i sig en figur som inte är ovanlig i hela hans diktning: kontrasten mellan två poler av verklighet, drömmens övergång i desillusion, det sinnligas övergång i tomhet. "I en sirad ödemark jag vandrar" låter som en naturlig utsaga av det stagnelianska diktjaget. Men i så fall hade uttrycket varit på en högre figurativ nivå än Oxenstiernas förvisso redan metaforiska men ändå rent referentiella utsaga, och det var självklart för oss att uttrycket syftade på andliga snarare än materiella realiteter. Hos Oxenstierna syftar det helt enkelt på en park, inte på själens slitning mellan sinnliga substitut och mer djupgående existentiella längtan, eller något åt det hållet.
<br />I sig innebär detta uttryck, och allt som redan gick att fantisera ihop kring det, en koncis sammanfattning av utvecklingen inom svensk poesi vid övergången mellan "upplysning" och "romantik". Det har ofta påpekats att den svenska diktningen i högre grad än t ex tysk och engelsk romantik håller kvar vid ett klassicistiskt uttryckssätt. Det som sker är att de bästa delarna av den gustavianska diktionen hänger kvar men riktas in på nya ämnen och nya funktioner. Ett typiskt grepp som perifrasen är inte längre en vacker ersättning av en mindre gångbar direkt referens utan utnyttjar de båda konstitutiva tecknens möjliga utbyte. Men den lite malmaktiga klangen är ofta likartad: hos Tegnér, naturligtvis, men även hos Stagnelius (Många av dessa sammanhang finns utredda i Sten Malmströms storslagna<span style="font-style: italic;"> Studier över stilen i Stagnelius lyrik</span>). "Sirad ödemark": två ord som fungerar som litteraturhistoria i mikroformat. <span style="font-style: italic;"> </span>Affehttp://www.blogger.com/profile/10616512514500621626noreply@blogger.com1