Att våga vara tråkig

I dag skriver DN-krönikören Hanna Fahl om fenomenet "dance your PhD", där disputerade uppmanas att göra en danstolkning av innehållet i sin avhandling för att på så vis nå ut till en bredare publik. Detta anser hon vara något som skulle råda bot på forskarvärldens stängdhet och elitism. Jag vet inte vad jag ska säga.
Länge har jag funderat på det här generella fenomenet, inte minst när jag ser SVT:s Babel och försöker komma underfund med vad jag egentligen känner inför tendensen att göra allting så förbannat tokroligt. Kan inte saker och ting bara få vara intressant? är min vanliga reaktion. Det är för övrigt ett misstag att tro att "roligt" och "intressant" är varandras motsatser. För någon månad sen såg jag Horace Engdahl och Stig Larsson i Babel-soffan: två rätt så roliga personer - faktiskt betydligt mer roliga, charmiga och underhållande än de juvenila putslustigheter och förenklingar mot bättre vetande som Daniel Sjölin och (jag anar påtryckningar uppifrån) SVT (fast stryk "mot bättre vetande" här) tror att de måste komma med.
Man måste också fråga sig vilken bild man gör sig av det "folk" man vill nå ut till. Själv hyser jag - det kanske är en yrkessjukdom - övertygelsen att de flesta människor kan och kanske skulle vilja lära sig saker och ting, men av olika anledningar inte kommit dithän. Jag har också den grundläggande inställningen att man bör närma sig både människor och kunskap med respekt. Man måste visa varför ämnet är viktigt, och också tala till personen som någon som faktiskt har ett intresse av och förmåga att ta till sig det man säger. Att komponera en fridans baserad p å min avhandling må (högst tillfälligt) bryta ner vissa sociala barriärer, men det har ingenting överhuvudtaget med kunskap att göra.
De här reflektionerna har mycket att göra med vad jag själv upplevt som student och när jag sedan själv undervisat. Av föreläsare begärde jag engagemang, kunskap, vältalighet. Om de sedan var genuint roliga var det en bonus. Det fanns också lärare som hade gått in för att vara någon slags underhållare eller till varje pris försökte närma sig studenternas livsvärld (eller snarare deras klichébild av hur studenternas livsvärld såg ut), istället för att förutsätta att studenten var villig att ändra sig. Det såg man igenom och blev besviken.
I klassrummet kan man inte hålla på och förlöjliga de saker som man själv haft förmånen att få syssla med. Studenterna blir besvikna, och det elitistiska försvinner inte alls genom sådana manövrar. Studenterna ser fortfarande någon som har någonting som de själva inte har - enda skillnaden är att denne låtsas att det han har inte är värt någonting, trots att han eller hon lagt ner åtskilligt arbete på att få det. Det ger lite samma intryck som när rika människor säger att pengar inte gör en lycklig.
Vad sedan gäller öppenhet mot omvärlden håller jag med. Sådant var också betydligt vanligare förr, då folkbildningstanken var levande. Fler forskare borde skriva pedagogiskt och journalistiskt, hålla öppna föreläsningar och dylikt. Om inte annat skulle deras stil må bra av det. Men det är inte samma sak som att säga att "vi bör uppmuntra mer trams i forskarvärlden" - den är tillräckligt tramsig redan, tro mig.
Snarare bör vi slå vakt om ett av de få utrymmen i samhället där man tar saker och ting på allvar, och där man utgår från att människor inte bara är på jakt efter underhållning. Skrattet kommer att komma av sig själv.

Allmän adiafora XIV

1/10 kl. 15.00: Den nye akademiledamoten Tomas Riad vet jag inte särskilt mycket om, men tycker att det känns helt rätt med en språkvetare snarare än en till författare/litteraturvetare. Dels för att akademiens uppgift inte bara är att utse Nobelprisvinnare, utan att arbeta med svenska språket, men också för att det blivit lite väl homogent om t ex Aris Fioretos blivit invald. Ett märkligt sammanträffande är att jag fick höra namnet Riad för första gången i somras, då jag på en poesifestival i Slovenien vågade mig fram för att prata med Jacques Roubaud. Han sade sig ha närvarat vid Riads utläggningar om metrik i Paris och höjde honom till skyarna. Jag hade aldrig hört (det inte särdeles svenskklingande) namnet innan och misstänkte faktiskt att Roubaud hade blandat ihop någonting. Icke sa Nicke. Det var jag som hade fått något om bakfoten.

4/10 kl. 13.00: Jag hittade en kul intervju med Maurice Sendak, som har författat den bok som lämnade djupast intryck på mig som barn, dvs. när jag var sa pass liten att jag inte kunde läsa själv. Han är ju känd nuförtiden: sa som ordet "hipster" används idag skulle det inte förvåna mig alls om han blev utnämnd till alla hipsters barnboksförfattare. Desto mer uppfriskande att läsa en intervju med en barnboksförfattare som är så frispråkig, vild och bitter. Och det är naturligtvis bara möjligt att respektera en sådan om de har hans inställning: "I refuse to lie to children. I refuse to cater to the bullshit of innocence." Några valda personangrepp: "Salman Rushdie: "That flaccid fuckhead. He was detestable. I called up the Ayatollah, nobody knows that." Roald Dahl: "The cruelty in his books is off-putting. Scary guy. I know he's very popular but what's nice about this guy? He's dead, that's what's nice about him."

6/10 kl. 12.55: Jag bad att få lämna latinföreläsningen fem minuter tidigare under förevändning att jag inte bara gillade antik litteratur utan även moderna grejer, och inte ville missa nobelpriset i litteratur. Vi har läst Catullus de senaste veckorna och det ar naturligt att i det sammanhanget fundera över begrepp som "tidlös", "klassiker", historicitet och mänsklig natur. Några minuter senare satt jag i rummet som litteraturvetenskapen hade ordnat for ändamålet och såg tillkännagivandet av Tomas Tranströmers pris. Var det inte Tranströmer som i sin minnesbok lyfte fram minnena av att läsa Horatius i gymnasiet, och hur han upplevde honom som en samtida till surrealismen och Rene Char? Det klassiska är det moderna, tvingas jag konstatera.

6/10 kl. 19.00: Efter en dag med mycket springande och väldigt små marginaler fick jag pusta ut en liten stund på flygplatsen innan nästa etapp skulle klaras av. Av en slump fick jag syn på en skyl med texten "silent lounge". Eftersom jag inte vet någonting bättre än tysta avdelningar - på tåget till Kastrup hade jag offrat mig för laget och sagt åt två finskor som småpratade alltför högljutt i den tysta vagnen - gick jag genast in. Jag var helt slut och kände mig helt förstörd, det gjorde jag faktiskt. Jag tror jag inte varit ledig under hela veckan mer än när jag åt och någon halvtimme om kvällarna innan jag slöt ögonen. Jag kom in och när jag hade satt mig i en skön soffa i det nedtonat belysta rummet fick jag syn på en informationsskylt. Det stod att rummet främst var avsedd för bön eller meditation och att lokalen videoövervakades för att se till att den inte missbrukas. Jag blev genast lite ställd, en känsla som växte när en muslim kom in i rummet och började be. Är det OK att läsa? undrade jag för mig själv. Eller borde jag be? Frågan vändes in mot mig själv: vill jag be? Varför hade jag sökt upp stillheten, känt mig förstörd och i behov av reparation (det hade jag faktiskt)? Är bönen en handling som sker av sig själv, en naturligare handling än talet, som jag har för mig att Cioran skriver någonstans. Men hur gör man i så fall? Alla trosriktningar är välkomna, hade skylten upplyst mig om. Men det ger mig ingen vägledning för hur mina händer ska placeras, vilka rörelser min kropp ska utföra. Knäppta händer? Knäböj? Handflatorna mot varandra, som i en icke-konfessionell men fjärranösterninfluerad mediation?

12/10 kl. 20.00: Jag får ett mått på min egen fantasis begränsningar när jag inser att jag omöjligen, trots upprepade försök, kan leva mig in i (även om jag måste räkna med det som en möjlighet) att någon, oavsett ålder, någonsin kommer att säga: "vintern 2011-2012 i Malmö, det var tider det!"

Tideräkning

Här en lite sammanfattning åt alla er som undrar var Alfred blivit av, varför han som ständigt är ute i svängen helt plötsligt fått för sig att stanna hemma, flera dagar i sträck! Den sociala fjärilen har förpuppats. Någonting saknas på partybilderna, som en misshaglig politiker som retuscherats bort ur kommunismens historia. Jag förstår att ni alla famlar efter förklaringsmodeller från läkare, präster, psykologer.
Skämt åsido, allt är ungefär som vanligt, förutom att jag varit sjuk, vilket borde ge mig ett alibi för att göra precis samma saker som jag gör annars men som naturligtvis har motsatt effekt.

Sommaren är det inte mycket att orda om - en rätt trist historia, om jag ska vara ärlig.
Förutom två resor - en vecka i Berlin och en vecka i Slovenien - har jag suttit hemma och förbannat det dåliga vädret, och om det händelsevis varit bra, förbannat det bra vädret som hindrar mig från att förbanna det dåliga, dra för gardinerna och ägna mig åt det jag vill/måste göra (märk svävningen - de här kategorierna har sedan länge upphört att vara entydiga). Vad är det då jag "viste"/"måll" göra? Först och främst, latinet. Ingen kan på fullt allvar säga att han vill sitta med grammatikböcker och svårforcerade passager ur De bello gallico hela dagarna. Vid närmare eftertanke är det kanske inte heller så att någon kan säga att han måste. Men jag har "velat/måstat" det, och har ägnat en stor del av sommaren och terminen hittills åt att reparera mitt försummade gymnasielatin. Det fungerar faktiskt, kan jag nu konstatera, även om jag knappast höjt mig över nivån att jag förstår vad jag gör för fel. Varför har jag ägnat mig åt detta? Jobbet, naturligtvis, denna smältdegel för viljanden och måstanden. Men mer specifikt? Jag klarar nog att skriva avhandlingen utan att ta hänsyn till texter på latin. Jag tror att mitt val har att göra med kategorin "det centrala", varom mer i ett inlägg snart.

3:e "Messidor", kl. 12: Halvmesyrer. Jag märker att jag stör mig lite på förkortningen e.v.t. (efter vår tideräkning) som, antar jag, ska ersätta den etnocentriskt belastade "efter Kristus". Varför irriterar jag mig? Knappast av några särskilda religiösa skäl. Jag tror inte att man tänker särskilt mycket på Jesus när man skriver "e.kr". Det som stör mig är nog att det är symptomatiskt för vår tids tendens att vilja ha kvar kakan och ändå gotta sig, våra halvmesyrer, våra lingvistiska kompensationer. Skillnaden mellan vår tids "revolutionärer" och forna tiders framstår tydligt när man ser på hur den Franska revolutionens män behandlade frågan. De jämnade verkligen det gamla med marken: förutom att ersätta den traderade religionen med böner till förnuftet skapade de en ny tideräkning, började bokstavligen om från år 0, liksom de ändrade namn på månaderna ("pluviose", "brumaire" etc.). (Det ger mig fortfarande en lätt chock att se böcker tryckta år V, år VIII, osv, som om de kom från en annan planet). Man kan i efterhand avfärda den republikanska kalendern som en komisk parentes, men det var åtminstone del av ett genomtänkt och med yttersta konsekvens genomfört socialt program, till skillnad från "e.v.t." som bara bygger på ängslighet och saknar en klar idé om vad man skulle vilja ersätta det gamla med.

25/9 kl. 20.00: Jag tänker mig ibland att de två uppgifter man har att fylla - mot sig själv och mot andra - inte borde utesluta varandra, att man kunde vara expert på båda. Och kanske är det inte så att en brist i det ena avseendet inte behöver bero på den överdrivna hängivenheten åt den andra uppgiften. Valéry berättar om Mallarmé (i Degas danse dessin) att

"han hade transformerat, rekonstruerat hela sitt yttre liv och sin attityd till andra och till omständigheterna med sikte på att bevara och befästa denna väsentliga, rena och upphöjda idé, som han mätte alla andra värden efter. Det är troligt att människorna och verken, enligt hans sätt att se, värderades och klasserades efter det mer eller mindre klara intryck av sanning som han fann hos dem. Det vill säga att han var tvungen att mentalt upphäva och i anden giljotinera en mängd individer..."

Så långt är alla med, inga konstigheter, åtminstone inte för en "konstig" människa så att säga. En fanatiker på jakt efter de vises sten, en som väljer ensamheten och det omöjliga arbetet framför det sociala. Men det kommer en oväntad vändning:

"...vilket fick honom att visa sig för alla med ett verkligt utsökt behag, tålamod och artighet, fick honom att öppna sin dörr för vem det vara månde, att svara på alla brev i de mest eleganta ordalag och i ständigt förnyade vändningar...han förvånade genom denna oerhörda och raffinerade hövlighet och detta system av allmän hänsyn, men av vilket han hade skapat sig en ogenomtränglig skyddssfär, där hans högmods underverk förblev helt och hållet hans och helt intakt, en skattkammare för intimiteten mellan denna människa och det som var främmande i honom."

Vilket vackert arrangemang! Jag tänker mig att jag själv och de flesta andra jämfört med monsieur bara går halvvägs i båda avseendena. Om man hade en absolut dröm - och inte bara diffusa sådana - skulle man kanske vara i motsvarande grad absolut vänlig mot andra människor.

En sirad ödemark

31/8 kl. 16.30: Min doktorandkollega Jimmie Svensson hörde av sig och undrade om jag visste vem som låg bakom frasen den suggestiva frasen "en sirad ödemark". Kanske hade han tänkt använda den i någon av de dikter han pysslar med på sin fritid, och ville försäkra sig om att den inte var tagen från någon annan, och om den var det, från vem. Allusioner kan inte utveckla sin resonans om man inte vet vem som är upphovsman - och resultatet kan också i värsta fall bli lite genant. Jag satsade omedelbart på Stagnelius, skrev tillbaka och försöka komma på ett system för att eliminera de dikter som inte kunde komma på tal. "en sirad ödemark" har ju ett jambiskt mönster, om det inte var så att han mindes fel kring artikeln "en" och det då kanske kunde röra sig om de första orden i ett elegiskt distikons andra rad. Han svarade att han kollat igenom alla Stagnelius dikter, att detta var en process som pågått länge och att han höll på att bli galen över att inte få rätt på upphovsmannen. Det visade sig sedan att frasen hörstammar från ingen annan än mitt forskningsobjekt, Johan Gabriel Oxenstierna. Den återfinns i Skördarnes åttonde sång, och lyder så här:

Att med en instängd mur befästande vår park
För menskor gömma bort en sirad ödemark

Kontexten är Oxenstiernas propaganda för det engelska trädgårdsidealet, eller mer precist en slags ferme ornée, en park som bryter ner skillnaden mellan det omgivande landskapet och trädgården, där man arbetar med naturens former snarare än att följa geometriska mönster (som i den franska parken, måltavlan för Oxenstiernas polemik), och där nöje och nytta på ett för 1700-talet typiskt sätt låter sig kombineras. Hos Oxenstierna har det även filantropiska motiv: parken ska vara öppen för allmänheten och vara en del av den levande landsbygden. Den praktfulla men sterila franska trädgården, stängd mot det omgivande landskapet, är i motsats till detta en "sirad ödemark".
Det intressanta i sammanhanget är naturligtvis med vilken säkerhet vi båda tog för givet att upphovsmannen var Stagnelius. Om uttrycket hade varit hans, hade det naturligtvis betytt något annat. "Sirad ödemark" hade fungerat bra i någon av Stagnelius' mer asketiska dikter, och utgör i sig en figur som inte är ovanlig i hela hans diktning: kontrasten mellan två poler av verklighet, drömmens övergång i desillusion, det sinnligas övergång i tomhet. "I en sirad ödemark jag vandrar" låter som en naturlig utsaga av det stagnelianska diktjaget. Men i så fall hade uttrycket varit på en högre figurativ nivå än Oxenstiernas förvisso redan metaforiska men ändå rent referentiella utsaga, och det var självklart för oss att uttrycket syftade på andliga snarare än materiella realiteter. Hos Oxenstierna syftar det helt enkelt på en park, inte på själens slitning mellan sinnliga substitut och mer djupgående existentiella längtan, eller något åt det hållet.
I sig innebär detta uttryck, och allt som redan gick att fantisera ihop kring det, en koncis sammanfattning av utvecklingen inom svensk poesi vid övergången mellan "upplysning" och "romantik". Det har ofta påpekats att den svenska diktningen i högre grad än t ex tysk och engelsk romantik håller kvar vid ett klassicistiskt uttryckssätt. Det som sker är att de bästa delarna av den gustavianska diktionen hänger kvar men riktas in på nya ämnen och nya funktioner. Ett typiskt grepp som perifrasen är inte längre en vacker ersättning av en mindre gångbar direkt referens utan utnyttjar de båda konstitutiva tecknens möjliga utbyte. Men den lite malmaktiga klangen är ofta likartad: hos Tegnér, naturligtvis, men även hos Stagnelius (Många av dessa sammanhang finns utredda i Sten Malmströms storslagna Studier över stilen i Stagnelius lyrik). "Sirad ödemark": två ord som fungerar som litteraturhistoria i mikroformat.

tillägg till näst senaste inlägget

Jag hade missat att Gustaf Almkvist apropå humanioradebatten skrivit mycket klokt på SvD:s ledarblogg. Det är väsentligen samma slutsatser som jag själv drog apropå Svenskt näringslivs förslag: att det är mer intressant att se det som ett symptom, och fråga sig vilka problem vi har i grunden. Han är även inne på de tankar om specialiseringens nackdelar som jag var inne på. Jag finner även en lågmält sympatisk plädering för humanioras värde bortom den tröttsamma höger- eller vänsterpolitiseringen:

"För att få nytt liv måste humanioran börja tro på sig själv som någonting annat än en genomgripande samhällskritik med teoretisk ram. Ämnena måste stå upp för hur viktiga de faktiskt är för att vi av andras erfarenheter ska formas, mogna och förstå det mänskliga äventyret. Humanistisk undervisning och forskning bör förvisso inte vara det okritiska studiet av döda västerländska mäns ord och dåd, men får inte heller innebära ett bortträngande av dessa. Humaniora måste få handla om att med framtiden för blicken hämta lärdom från det som redan sagts och skett. Då skulle den återfinna mycket av sin självaktning, och många av kvalitetsproblemen skulle upplösa sig själva."

Nytt tillägg (dvs. tillägg till tillägget till näst senaste inlägget): Jag tar tillfället i akt att citera ur William Marx' lika viktiga som bitvis roliga och genuint rörande essäbok Vie du lettré, som jag lånat om idag. Skulle någon vilja ge ut den på svenska och ge mig tjänstledigt för att fixa översättningen, skulle jag genast skrida till verket. (jag skulle då, hoppas jag, göra ett bättre jobb med Marx' valéryska idiom än i det följande; det här är ju pro bono):

"De bildade utgör på en gång civilisationens sockel, då de garanterar dess sammanhang genom tiden, och en instans som förstör densamma. De är både ett stöd och ett hot: genom dem blir det möjligt för en ordning att inrätta sig, men de deltar också i dess ifrågasättande. Ty kraften hos det förflutnas texter ligger just i att ha varit, dvs. att inte vara (längre); och om revolutionen består i att ersätta det existerande med det icke-existerande, då är ingenting mer revolutionärt än det förflutna. Det som uppstår ur det närvarande förstärker det närvarande: det är helt enkelt dess utveckling. Men det onaturliga kvardröjandet hos det som hör till det förflutna och inte längre borde finnas, ändrar historiens normala gång. I det att det återkommer förstör det förflutna det närvarande som det hjälpt till att skapa - och just därför att det har skapat det.
Det är humanioras ("la pratique et l'enseignement des lettres") verkliga roll idag: att hålla vid liv litteraturens dubbla fordran, förstådd på en och samma gång som uttryck för verkligheten och som förmågan att undslippa den. Det är förmågan att låta sig kullkastas av de texter som skapat vår värld, texterna som är en del av oss, och på samma gång inte är det - eller lika gärna förmågan att kullkasta dessa texter, det går på ett ut. Det måste finnas en dörr öppen för negationen i den här världen. Det är precis där som skillnaden mellan kultur och underhållning (entertainment) är att söka."

Diverse europeiskt skräp

Jag har nu definitivt gått på semester och lämnat avhandlingsarbetet bakom mig ett tag. Till en början känner jag mig lite rådvill men kommer genast på saker som kan hålla mig sysselsatt. Läsning - inte av plikt, men av nöje - fungerar på ett lite speciellt sätt för mig. Jag har en lång accelerationssträcka, men sen går det av bara farten. Den första boken visar sig bara vara en liten aptitretare som väcker ett stort hål inom mig. Förklaringen till litteraturstudiets paradox - att det lämnar så lite tid till läsning - har, i alla fall för mig, inte bara att göra med att man har mindre tid. När jag jobbade heltid som vårdbiträde och det kändes som om jag var på jobbet precis hela tiden, hade jag likväl tid till att lustläsa tre gånger så mycket som nu (jag har siffror på det). Nej, till stor del har det att göra med att det finns så mycket småsaker som måste ordnas hela tiden, och att man aldrig känner sig riktigt ledig. Man hinner aldrig komma in i ett ordentligt lunk med sin läsning. Att komma igång med en roman kräver en hel kväll av tystnad med plikterna bakom mig. Men när jag väl kommer in i det förvandlas jag snabbt till en gourmand, och ungefär som för en Don Juan eller en Casanova kvinnosläktets mångfald - det finns stora, små, smala, kurviga, blonda, brunetter, gamla, unga - utgör den individuella erövringens retande horisont, gläder jag mig åt litteraturens mångfald och hoppar mellan de mest väsensskilda böcker.
Men jag ägnar mig också åt en typ av läsning som delvis har tycke av plikt, nämligen att ta igen sådant jag tvingats försaka. En av de böcker som jag haft tid att läsa under sommaren är Ulf Peter Hallbergs Europeiskt skräp, som jag sneglade lystet på i bokhandeln när den kom ut. Det är berättelsen, eller kanske snarare essän, om författarens pappa, och om traderandet av en världsåskådning, eller åtminstone en viss vana vid tingen, mellan generationerna. Fadern, Ulf Hallberg Sr., lämnade efter sig en mängd anteckningar, tidningsurklipp och liknande som sonen nu träder i kontakt med, i en dialog mellan bokens brödtext och dess marginaler. Fadern blir inkarnationen av Walter Benjamins samlare, en typ Benjamin och Hallberg är angelägna att skilja från kunden. Samlaren är någon som ger tingen - även de monetärt värdelösa - ett liv och räddar dem från förgängelsen. Samlaren som gestalt visar på ett sätt att leva som gör människans värld till hennes egen, där hon själv, blir källa till värde, i det unika och outbytbara. Detta är utgångspunkten för Hallbergs reflektioner, som skiftar mellan essä, biografi, fiktiva berättelser (Baudelaire uppväckt från de döda och inkallad som specialagent vid tiden för elfte september-attackerna, ett kvasiallegoriskt möte på Island med en kvinna förföljd av ryska maffian, t ex) och annat, men som envetet håller kvar vissa grundtankar.
Det är naturligtvis en kulturkritisk bok. Vem är inte kulturkritiker idag? Undrar jag ibland. Finns det någon som bryr sig det minsta om kultur som inte samtidigt har en känsla av den här tiden som en nedgångsperiod? Det här är inte en retorisk fråga, utan ett konstaterande att man allt oftare hör sådana påståenden utkastade i förbifarten. En viss "postmodernistisk" relativism, och absurda förhoppningar om populärkulturens frälsande kraft, tycks ha gett vika för en känsla av förlust och en återgång till en mer modernistisk inställning. Kanske är min generation - den omedelbart efter den s k generation X - en direkt del av denna förändring. Eller så har de som brytt sig alltid tänkt ungefär likadant. Det senare framstår utan tvekan som en möjlighet, inte minst när man som en samlare står inför kulturhistorien och försöker vaska fram det värdefulla, allt det som även om det kan ha hyllats alltid trängts undan och sett sina förhoppningar svikna.
Hallberg är en seriös kulturkritiker som dock sällan förfaller till surhet, och som inte i sin ambition att kritisera det onda i tillvaron glömmer bort att visa det som inte får smutsas ned. Grundtonen kunde kanske beskrivas som en sekulär vördnad för människan och hennes värld, öppen för dess många framträdelseformer men samtidigt raka motsatsen till relativism. Kulturbegreppet är på en gång generöst och uppfordrande: Hallberg kan lika mycket om Hollywoods historia som om sekelskiftets Wien, och vet att med precision skilja mellan det som upphöjer och det som förnedrar människan. Han är en kosmopolitisk flanör men också en kritiker av den moderna storstaden där allt är utbytbart. Han ser det unika i en viss filmstjärnas aura men förblir en kritiker av kulturindustrin och av personlighetens degradering.
I sina bästa stunder ger han intryck av att befinna sig på en gräns där han tar in så mycket som möjligt av världen som den är, men samtidigt bevarar förmågan att peka ut var det värdefulla befinner sig, vad som förtjänar att bevaras. Samtidigt tycker jag att Hallberg emellanåt blir lite tråkig, någonting som väl bara delvis har med hans allvar att göra - kanske mer med stilen, som är "bra" men också högtidlig och ibland nästan akademisk. Men allt som allt är det här väsentlig läsning och en övertygande påminnelse om att ett annat liv är möjligt, med en vettigare konstellation av arbete, passion och pengar.

F**k sh** up!

Jag läser att Svenskt Näringsliv kommer med ett förslag om att sänka studiebidraget för humaniorastudenter. Rapporten, "Konsten att strula till sitt liv", menar att den osäkra relationen mellan humaniorastudier och arbetsmarknad också ska märkas i lägre studiestöd - "där får man en signal om vad som lönar sig". Suck. Den rent ekonomiska diskussionen om nyttan med humaniora överlåter jag åt Emma Stenström, själv känner jag att jag saknar underlag för att diskutera frågan ur den synvinkeln. För oss som faktiskt på allvar tror att utbildning ska handla om hela människan, inte bara om att rent tekniskt skolas in i ett yrke, är SN:s förslag naturligtvis vansinne. Men jag misstänker att Svenskt näringsliv inte skulle vara en särskilt bra dialogpartner ur den synvinkeln.Troligtvis skulle värderingar och fakta för mig blandas ihop och jag skulle vara hänvisad till välmenande klichéer. Det enda jag kan komma med här är några spekulationer om hur det skulle påverka kvaliteten på studier och undervisningen i humaniora.
Förslaget är naturligtvis absurt i sin nästan totalitära ekonomism, men jag ska genast tillägga att jag håller med om aspekter av den situation de beskriver, om än från andra utgångspunkter. För det första ska jag erkänna att jag också tycker att det är problematiskt att så många drömmer om att bli konstnär, troligtvis därför att de inbillar sig att det är en "fri" bohemisk livsstil. Det är ungefär som någon nyligen konstaterade rörande fattiga och marginaliserade grupper: de ser en popstjärna eller en fotbollspelare och tänker: "det där kunde vara jag", men de ser inte en civilingenjör och tänker detsamma, trots att det senare är en betydligt rimligare föreställning.
För det andra så tror jag faktiskt att den situation som målas upp av studenter som läser humaniora därför att de inte vill jobba till viss del stämmer. Detta kan låta som en trist form av moraliserande men har tyvärr verklighetsbakgrund. Jag har träffat folk som läst 10 A-kurser för att hålla sig flytande, vilket måste vara den mest systematiska, långsamma och minst njutbara form av att "strula till sitt liv" som tänkas kan.
Jag har också studerat med människor som mer eller mindre öppet vidgått att de läste bara för att kunna få studiemedel. När jag nu undervisar är det här ett problem jag måste anstränga mig för att tänka bort, för att inte döma ut människor som ointresserade latmaskar utan tro på att de faktiskt tycker att det är intressant och vill lära sig. Men det vore helt enkelt ohederligt av mig att hävda att det inte åtminstone delvis förhåller sig på det här sättet.
Man behöver dock inte göra dessa studenter till ett slags cyniska bidragsfifflare; ur en synvinkel är de lika mycket offer. Jag har länge varit irriterad på att universitetet och CSN lurar människor att låna pengar och läsa kurser de egentligen inte är så intresserade av - allt naturligtvis mot bakgrund av det hägrande löftet att få flytta från ett ställe i landsorten och få ta del av studentlivet. Jag tycker att det liknar en form av falsk marknadsföring. Samtidigt är vi ju beroende av att så många som möjligt söker till våra kurser för att gå runt ekonomiskt. Så ser den negativa ekonomiska spiralen ut - och för att bryta den krävs en smärre revolution av svenskt högskoleväsende.
Allt detta är minst sagt problematiskt, och torde vara välbekant för alla som pluggat eller jobbat på någon av universitets humanistiska utbildningar. Det är lyckligtvis inte hela sanningen. Ett förslag som det SN för fram skulle slå över hela linjen: både slackers och de faktiskt hårt arbetande studenter (som också finns) skulle få sitt bidrag sänkt.
Andra invändningar mot svenskt näringslivs förslag är lätta att komma på. På det allra mest övergripande planet kan man naturligtvis ifrågasätta huruvida Sverige verkligen är så pressat ekonomiskt att vi inte till viss del skulle ha råd med utbildning för (ut)bildningens egen skull, för att ge sina medborgare ett rikare liv. Man skulle kunna invända att sådant ska tillhandahållas av gymnasieskolan, men så är ju uppenbarligen inte fallet.
Konsekvenserna för våra utbildningar av ett förslag som NS:s är enkla att se. Det skulle definitivt minska inslaget av en studentkategori som det redan finns alltför lite av - studenter som läser en kurs eller två inom humaniora innan de tar en examen inom ett annat kvalificerat område där de kommer att ha inflytande över andra människor, och där kunskaper i humaniora inte är fy skam (psykologi, juridik, medicin, mm). Ur min synvinkel är det här någonting lovvärt som ska belönas snarare än straffas. Ungefär som språkstudier skulle ge fler gymnasiepoäng tycker jag att universitetet borde uppmuntra studenter att skaffa sig en allsidig bildning. Det skulle dessutom kanske bidra till att riva ner den olyckliga föreställningen om "två kulturer". Som ett exempel på en sådan satsning som lyckats bra hänvisar jag till den kurs i humaniora för läkare som Anders Palm hållit vid Lunds universitet.
Svenskt näringslivs förslag skulle vidare skrämma bort talanger: studenter med goda förutsättningar och bra gymnasiebetyg skulle nog - om de någonsin tvekade - definitivt välja den tekniska eller juridiska utbildningen om kursen i litteraturvetenskap innebar sämre ekonomi. Det skulle definitivt förstärka föreställningen om humaniora som ett slags akademiskt ghetto.

Archie Pillager eller Penny N. Zoola?

Så var det gjort: jag lämnade från mig ett kapitel på avhandlingen och kan nu ägna mig åt annat, t ex en långhelg i Stockholms skärgård, framlevd i sybaritisk lättja och välbehag. Om inte batteriet i min kamera lagt av skulle det här inlägget vara fullt av (er) komprometterande bilder på en blekfet, rödvinspimplande nordeuropé i en solstol. Var glada för det. Jag lyckades också få lite tid i Stockholm och träffade min gamla kompis Elin, som nu, likt alla jämnåriga kvinnor jag känner, fastnat för flugan "graviditet". Skämt åsido får det mig faktiskt att fundera. För mig tycks ingenting naturligt, inte ens den biologiska naturens blinda och obevekliga kretslopp av födelse och död. När det blir dags kommer jag nog att tycka att åldrande är en trend som inte riktigt berör mig. Jag kommer att blicka ut från mitt mentala utkikstorn och dra slutsatsen att jag har viktigare saker att sysselsätta mig med.

Till exempel att skriva klart den lilla artikel jag haft puttrande under terminen. Under tiden har ett skelett vuxit fram som det bara är att fylla ut - jag har känslan av att allt är enkelt och att texten skriver sig själv. Ibland undrar jag om min erfarenhet är universell eller om det är jag som är lat. Tycker forskare om utmaningar? I en enkel mening är svaret naturligtvis ja: ingen startar ett projekt som kommer att ta flera år utan att eggas av utmaningen i det hela. Men rimligtvis tycker ingen om när saker och ting är svårt: man vill ha insikter som kommer av sig självt, utan prövande ögonblick av kris, eller beslut man tvingas till på grund av tidspress eller oro. Jag vill i alla fall att texten ska skriva sig själv, som den gör nu. Men vad innebär det egentligen? Ska jag formulera om frågan så här: "tycker forskare om att tänka?" och besvara den nekande? Helt bortom eventuell kokett ödmjukhet måste jag erkänna att jag nog egentligen inte tycker om att tänka, naturligtvis beroende på hur man definierar den förmågan. Jag känner igen det på ett rent fysiskt besvär när jag tvingas till det, och att man annars inte tänker på att man tänker utan ägnar sig åt en typ av mental aktivitet som ur den passiva aspekten är mer besläktad med konsten, till sin aktiva mer med det praktiska handlaget, än någonsin det matematiska problemet.

För att fortsätta på temat "inte tänka" har jag passande nog på sistone ägnat mig (om det är rätt verb) åt Byrons Don Juan (andra skulle kanske se det som en fortsättning på Napoleontemat från förra inlägget). Boken är helt omöjlig att släppa när man väl plockat upp den, trots att det är svårt att säga varför den är så bra - dess kvaliteter är liksom inte möjliga att lokalisera till något särskilt ställe, vilket däremot är fallet med de svaga ställena, som man överraskar sig själv med att ha så stort överseende med. Eliot skrev en gång att den byronska diktens väsen var dess "bulk", vilket kanske stämmer; Auden skrev i sitt "Letter to Lord Byron":

I think a serious critic ought to mention
That one verse style was really your invention
A style whose meaning does not need a spanner,
You are the master of the airy manner.

Vilket, förtydligar han, inte alls är en back-handed compliment.

Se där, ännu lite mer av mentala strövtåg och den verbala motsvarigheten till att titta sig i spegeln och se till att håret ligger rätt.

episoder, transitioner, digressioner, divagationer m.m.

Må 2/5 kl. 09.30: Hade jag varit lite yngre hade jag döpt detta inlägg till HATA MÖLLAN (alternativt titel: En yuppies dagbok). Uppjagad över hundra småsaker att göra och en gigantisk sak jag aldrig tycks få tid till (forskning) gick jag från mitt tillfälliga boende ut på Bergsgatan för att ta antingen bussen eller tåget: bussen om jag inte ser den komma, då jag i så fall inte hinner ner till Spångatan och alltså lika gärna kan ta tåget vid triangeln. Nu såg jag bussen komma men den stod still framför ett övergångsställe. Jag dividerade med mig själv någon sekund, gjorde bedömningen att jag nog skulle hinna, och började sedan springa. Det såg ut som om jag skulle hinna i god tid när en tjock hippie materialiserade sig framför mig, som han tydligen utsett till symbol för det moderna, stressiga samhället han uppenbarligen tagit avstånd ifrån. "Varför springer du? Du kommer att hinna i tid, ta det lugnt!" gapade han med ett dumt flin och viftade med armarna som om han inte redan blockerade trottoaren. Jag kom runt hindret och fortsatte springa. Bussen lämnade hållplatsen precis när jag nådde fram. Jag hade fan i mig hunnit om det inte vore för honom. Utan tvekan dagens ris.

3-7/5 resa till Gent, för att knyta kontakter med deras skandinaviska institution. Det vore överdrivet att kalla det en jobbresa (även om sådana väl lämpligtvis definieras genom frågan "vem pungar ut?"): mest mat och öl och lite seminarieverksamhet på dagarna. Jag hittade en ölstuga av en sort som inte längre finns, med ett rikt förråd av trappistöler och - man fick röka inomhus. Hade det varit möjligt, hade jag bott kvar där, i ölstugan vill säga.
Av någon anledning tycker jag alltid att det är inspirerande att möta forskare utifrån som intresserar sig för svensk litteratur. Jag antar att det är en kombination av att jag för ett ögonblick kan se på den svenska vitterheten utifrån, och att en viss tävlingsinstinkt väcks inom mig. Även om det kanske för med sig en viss nationell stolthet att se att svensk litteratur intresserar andra, handlar det om att ges möjligheten att se den som främmande snarare än att brösta sig över det bekanta. Tävlingsinstinkten har att göra med känslan av att man har ett försprång, och att vi svenskar utnyttjar det väldigt dåligt. Det skulle inte förvåna mig om det snart kom en "Cambridge companion to Strindberg" eller dylikt, medan svenska litteraturvetare och förlag bara fokuserat på den inhemska publiken. Det finns en hel del skandinavister internationellt sett.
En av deltagarna frågade min kollega vad jag hette, och förklarade vem hon menade med beskrivningen "han som ser ut som Napoleon". Detta tyckte mina medresenärer var mycket roligt (vi får se vem som skrattar sist när jag omdanat Europa!). Komplimanger och fördelaktiga jämförelser kan naturligtvis boosta ens ego och möjligen leda till storhetsvansinne, men det är frågan om det här inte tar priset.

nya idéer

Jag läser här att Akademibokhandeln, en institution som länge varit död för mig, sent omsider tycks ha fattat galoppen och gått tillbaka till det enda som ger en sådan butik dess existensberättigande. Länge har det varit sorgligt att besöka dess glesnande hyllor, där vetenskapliga böcker fått maka på sig för 4 för 3-pocket och kulörta anteckningsböcker. "Mer än bara en bokhandel", visst, men vad är poängen om man i processen gör sig till mindre än en bokhandel? När jag har frågat efter udda böcker har jag hänvisats till Bokus (de har samma ägare).
Ibland blir man glad därför att statistiken står på ens sida, samtidigt som man blir förbannad över att den samhälleliga verkligheten inte gör detsamma. Som när undersökningar visar att det som säljer böcker är kunnig och engagerad personal (jag läste om en barnboksavdelning i England med goda försäljningssiffror, där böckerna stod med ryggarna utåt!), liksom när det visar sig att det enda som hjälper elever att lära sig är kunniga och engagerade lärare. Är det här "en låda vi måste tänka utanför"?

Allmän adiafora XIII

Må 17/1 kl. 21.00: Vad gör en homebody utan ett hem? I april måste jag lämna den här lägenheten, där jag ändå trivts så bra. Jobbigt, dels för att jag verkligen gillar det här stället, men framför allt därför att jag känner mig reducerad till naturtillståndets utsatthet. En grundläggande hållning jag har, och som ligger till grund för min aversion mot resor, är att de mer raffinerade behoven kan tas om hand först när de basala tillgodosetts. Om allt det tråkiga och materiella i livet, saker som bostad, mat, toalett, osv. fungerar som det ska, kan tillvaron glömmas bort och man kan läsa böcker, lyssna på musik, drömma och diskutera, ägna sig åt allt som markerar skillnaden mellan ren biologisk överlevnad och ett liv med ett innehåll. Resor tenderar att dra en tillbaka till de mest elementära behoven och sänka ens grad av oberoende. Kanske är det just därför vissa gillar att resa på det "romantiska" sättet (interrail etc.), att vi då kan återuppleva våra förfäders dagliga kamp som någonting lattjo. Fredlös för en dag, liksom. Hur som helst, där är jag nu, beroende inte bara i den meningen att jag inte längre står över det materiella utan i högsta grad beroende av hjälp från familj och vänner (luffarna vi ser allt fler av på gatorna är medelklassmänniskor från Småland utan kontaktnät, många av dem med en examen från Malmö högskola). Och några tillfälliga lösningar börjar redan presentera sig. Jag är evigt tacksam.

Ti 18/1 kl. 07.30: typisk avhandlingsdröm, inser jag så fort jag vaknar. Den här genren börjar bli bekant. Dess innehåll: jag jobbar som någon sorts allt-i-allo på ett hotell vid en badort, och har fått till uppgift att ordna registret över tidigare besökare, vilka var och en har en egen, tjock dossier som jag på något sätt måste begripa mig på för att kunna katalogisera rätt. Och mapparna är mycket gamla - en av dem tillhör Gustav den tredje! I min rådvillhet vänder jag mig till min närmaste överordnade och ber om hjälp. Hans kommentar: "Jag råder dig att äta en lätt lunch, till exempel fisk."

22/1 kl. 11.26. Anglicismer som stört mig på sistone: 1) varför använder alla "narrativ" som substantiv? Heter det ett eller en narrativ? Ligger betoningen på första eller sista stavelsen? Vad är det för fel på "berättelse"? 2) ur DN lördag 22/1, översättning av intervju med författaren Mavis Gallant: "Jag blev vansinnig. Ignorant, eller hur?". "Ignorant" är tricksigt. Att "ignorer" någonting betyder på franska att vara okunnig om det. Engelskan saknar denna form av verbet men har kvar betydelsen i "ignorant" (okunnig). Att ignorera någonting är att aktivt välja/låtsas vara okunnig om det, men det är någonting annat. Vad är det för fel på "okunnig"?

Som vanligt framstår man som sur och elitistisk när man anmärker på sådant här. Sur må vara, men elitiststämpeln värjer jag mig mot. De flesta som begår sådana här fel är inte vanliga människor som säger "ejenkligen", "pogram" eller "situationstecken". Det är tvärtom välutbildade filurer som tror att de snitsat till det och sagt något klyftigt: journalister, akademiker, osv. Vad som stör mig är inte så mycket själva felet utan den bakomliggande attityd man anar, baserad på missuppfattningen att ord med latinsk eller grekisk grund är mer precisa och ger ett seriösare intryck. Precision är en fråga om rätt ord på rätt plats, och då är alla språkets resurser lika viktiga. Den här typen av uttryck hör snarare till precisionens eviga fiende: jargongen.

Pastoralt

Två pastorala diktverk har märkligt nog kommit i nyutgåva på sistone. Den ena var mycket oväntad. Den andra var, om inte väntad, så åtminstone så pass efterlängtad och behövlig att det kändes som det självklaraste sak i världen, och att en bekräftande nickning snarare än ett jubel vore den rätta responsen.
Det rör sig om Torquato Tassos Aminta. Ett herdedrama (övers. Ingvar Björkeson, Natur och kultur) och Gustaf Filip Creutz' Dikter och brev (Atlantis, svenska akademins klassikerserie). Jag såg den första anmäld i SvD av Lars Lönnroth som hyste tvivel om det berättigade i att ge ut en herdedikt idag (ett lite märkligt resonemang av en litteraturhistoriker):

"Visst finns här också drag som pekar fram mot Bellman och Taube och vår egen tids utopiska hippiedrömmar om ett vällustigt liv i naturens sköte med gudabenådat sex och ekologiskt odlade grönsaker. Men flertalet pastoraler är så präglade av förnäm hovkultur, att en modern grönavågare knappast känner sig hemmastadd bland Arkadiens sockersöta invånare med namn som Atis, Camilla, Amaryllis eller Damon."

Om de vore dumma nog att vänta sig den ekologiska typen av "äkthet" eller "naturlighet", vill säga. Då föredrar jag nog Horace Engdahls synsätt, då han i förordet till Creutz-utgåvan vill hjälpa nya läsare till pastoralen genom att framställa det som en fiktiv värld, analog med andra sådana som t ex Vilda västern. Och det är en rimligare hållning att inte söka verkligheten bakom herdemasken, för då blir man besviken. Theokritos dikter var inte "sanna", även om romantikerna såg honom som en äkta, "naiv" bukoliker. De är skrivna av och för stadsmänniskor. Ur detta följer många humoristiska och ironiska poänger som går oss förbi - kanske är hela idén om oskuldsfulla och kärlekskranka herdar menat som ett ironiskt skämt, där typiskt stadsbeteende förläggs till landet? Pastoralen förkroppsligar distansen, drömmen om någonting annat utanför stadens murar, och liksom alla drömmar är det osäkert huruvida man vill att den ska besannas eller inte. Men nog om detta.

Böckerna då? Creutz tänker jag inte tala om här annat än att upprepa det uppenbara, att Atis och Camilla är det enda längre diktverk ur det svenska 1700-talet som fortfarande går (någonsin gått?) att läsa med behållning, kanske främst p g a dess konstnärliga ekonomi. Creutz' talanger hade inte räckt till så mycket mer, men hade vi bara haft de andra dikterna hade han varit en bortglömd författare till små fulländade dikter, vilka tagna tillsammans ändå inte vore nog att utgöra ett verk, ungefär som Samuel Olof Tilas. Att dikterna nu ges ut i sin helhet, tillsammans med ett urval brev, svarar mot en lucka i utgivningen av svenska klassiker - Creutz känns mer självklar än många av de tidigare utgåvorna, och har faktiskt inte funnits i tryck (annat än i antologier) sedan Vitterhetsarbeten (1762). Mot utgåvan, försedd med ett inspirerat och inspirerande förord av Horace Engdahl, kan bara anmärkas det vanliga: den låga kvaliteten på själva boken, med dess lätt söndertrasade omslag.

Om Tasso-utgåvan finns kanske mer att säga, då både verket och dess författare trots en gammal klassikerstatus är tämligen olästa i dag. Lite orättvist, för Aminta är faktiskt ett mästerverk. Hade den kommit ut i tid, hade jag gärna satt upp den på listan för vårterminens undervisning i Renässanslitteratur. Många som läst Shakespeares As you like it eller The Winter's Tale har nog aldrig läst den här boken, som så att säga utgör den norm mot vilken dessa pjäsers konstfulla avvikelse utspelar sig. Jag var tills för några timmar sedan sådan, och läste alltså pjäsen med en blandning av igenkännande och häpnad. Trots den intill idioti enkla intrigen (vars bärande element och struktur lånades av Creutz) lyckas Tasso mejsla fram verser som inte bara är formfulländade utan bär med sig en intertextuell resonans. Aminta är i högsta grad medveten om sig själv som dikt, och om romantikerna kunde uppskatta den trots dess egenskap av pastoral, beror det på detta "ironiska" drag. Tendensen att låta herdar i allegorisk form diskutera stadsangelägenheter dras till sin spets hos herden Tirsis, Tassos alter ego, vars metapoetiska reflektion över kärleken och dess relation till plikten blir en meditation över författarens karriär. Blinkningarna till uruppförandets publik är många, en medveten artificialitet som gör att Lönnroths kritik missar målet.
De av oss som kan lite italienska men inte tillräckligt mycket för att utan möda läsa originalet, gläder sig också åt att utgåvan låter originaltexten löpa parallellt med översättningen. Om Björkesons arbete finns inte mycket att anmärka: som vanligt är det därigenom han lyckas - att hans svenska känns så ledig och normal att den nästan utplånar sig själv som text. Eller, jo, förresten, det finns något att anmärka, en liten struntdetalj à la 1700-talskritik: när Tasso skriver

insieme movea pietate e riso/
ne le vezzose ninfe e ne' pastori

blir Björkesons översättning ofrivilligt komisk:

väckte både medkänsla och löje/
hos traktens söta bondflickor och herdar (s. 45)

det upprepade "ne" (hos) i Tassos rad skiljer adjektivet "söta" som hörande till "bondflickor", inte nödvändigtvis till "herdar". Björkeson offrar upprepningen av prepositionen som eftergift åt versen, en i detta fall inte helt lyckad avvägning. Men detta är ett undantag.