Allmän adiafora XIV

1/10 kl. 15.00: Den nye akademiledamoten Tomas Riad vet jag inte särskilt mycket om, men tycker att det känns helt rätt med en språkvetare snarare än en till författare/litteraturvetare. Dels för att akademiens uppgift inte bara är att utse Nobelprisvinnare, utan att arbeta med svenska språket, men också för att det blivit lite väl homogent om t ex Aris Fioretos blivit invald. Ett märkligt sammanträffande är att jag fick höra namnet Riad för första gången i somras, då jag på en poesifestival i Slovenien vågade mig fram för att prata med Jacques Roubaud. Han sade sig ha närvarat vid Riads utläggningar om metrik i Paris och höjde honom till skyarna. Jag hade aldrig hört (det inte särdeles svenskklingande) namnet innan och misstänkte faktiskt att Roubaud hade blandat ihop någonting. Icke sa Nicke. Det var jag som hade fått något om bakfoten.

4/10 kl. 13.00: Jag hittade en kul intervju med Maurice Sendak, som har författat den bok som lämnade djupast intryck på mig som barn, dvs. när jag var sa pass liten att jag inte kunde läsa själv. Han är ju känd nuförtiden: sa som ordet "hipster" används idag skulle det inte förvåna mig alls om han blev utnämnd till alla hipsters barnboksförfattare. Desto mer uppfriskande att läsa en intervju med en barnboksförfattare som är så frispråkig, vild och bitter. Och det är naturligtvis bara möjligt att respektera en sådan om de har hans inställning: "I refuse to lie to children. I refuse to cater to the bullshit of innocence." Några valda personangrepp: "Salman Rushdie: "That flaccid fuckhead. He was detestable. I called up the Ayatollah, nobody knows that." Roald Dahl: "The cruelty in his books is off-putting. Scary guy. I know he's very popular but what's nice about this guy? He's dead, that's what's nice about him."

6/10 kl. 12.55: Jag bad att få lämna latinföreläsningen fem minuter tidigare under förevändning att jag inte bara gillade antik litteratur utan även moderna grejer, och inte ville missa nobelpriset i litteratur. Vi har läst Catullus de senaste veckorna och det ar naturligt att i det sammanhanget fundera över begrepp som "tidlös", "klassiker", historicitet och mänsklig natur. Några minuter senare satt jag i rummet som litteraturvetenskapen hade ordnat for ändamålet och såg tillkännagivandet av Tomas Tranströmers pris. Var det inte Tranströmer som i sin minnesbok lyfte fram minnena av att läsa Horatius i gymnasiet, och hur han upplevde honom som en samtida till surrealismen och Rene Char? Det klassiska är det moderna, tvingas jag konstatera.

6/10 kl. 19.00: Efter en dag med mycket springande och väldigt små marginaler fick jag pusta ut en liten stund på flygplatsen innan nästa etapp skulle klaras av. Av en slump fick jag syn på en skyl med texten "silent lounge". Eftersom jag inte vet någonting bättre än tysta avdelningar - på tåget till Kastrup hade jag offrat mig för laget och sagt åt två finskor som småpratade alltför högljutt i den tysta vagnen - gick jag genast in. Jag var helt slut och kände mig helt förstörd, det gjorde jag faktiskt. Jag tror jag inte varit ledig under hela veckan mer än när jag åt och någon halvtimme om kvällarna innan jag slöt ögonen. Jag kom in och när jag hade satt mig i en skön soffa i det nedtonat belysta rummet fick jag syn på en informationsskylt. Det stod att rummet främst var avsedd för bön eller meditation och att lokalen videoövervakades för att se till att den inte missbrukas. Jag blev genast lite ställd, en känsla som växte när en muslim kom in i rummet och började be. Är det OK att läsa? undrade jag för mig själv. Eller borde jag be? Frågan vändes in mot mig själv: vill jag be? Varför hade jag sökt upp stillheten, känt mig förstörd och i behov av reparation (det hade jag faktiskt)? Är bönen en handling som sker av sig själv, en naturligare handling än talet, som jag har för mig att Cioran skriver någonstans. Men hur gör man i så fall? Alla trosriktningar är välkomna, hade skylten upplyst mig om. Men det ger mig ingen vägledning för hur mina händer ska placeras, vilka rörelser min kropp ska utföra. Knäppta händer? Knäböj? Handflatorna mot varandra, som i en icke-konfessionell men fjärranösterninfluerad mediation?

12/10 kl. 20.00: Jag får ett mått på min egen fantasis begränsningar när jag inser att jag omöjligen, trots upprepade försök, kan leva mig in i (även om jag måste räkna med det som en möjlighet) att någon, oavsett ålder, någonsin kommer att säga: "vintern 2011-2012 i Malmö, det var tider det!"