Pastoralt

Två pastorala diktverk har märkligt nog kommit i nyutgåva på sistone. Den ena var mycket oväntad. Den andra var, om inte väntad, så åtminstone så pass efterlängtad och behövlig att det kändes som det självklaraste sak i världen, och att en bekräftande nickning snarare än ett jubel vore den rätta responsen.
Det rör sig om Torquato Tassos Aminta. Ett herdedrama (övers. Ingvar Björkeson, Natur och kultur) och Gustaf Filip Creutz' Dikter och brev (Atlantis, svenska akademins klassikerserie). Jag såg den första anmäld i SvD av Lars Lönnroth som hyste tvivel om det berättigade i att ge ut en herdedikt idag (ett lite märkligt resonemang av en litteraturhistoriker):

"Visst finns här också drag som pekar fram mot Bellman och Taube och vår egen tids utopiska hippiedrömmar om ett vällustigt liv i naturens sköte med gudabenådat sex och ekologiskt odlade grönsaker. Men flertalet pastoraler är så präglade av förnäm hovkultur, att en modern grönavågare knappast känner sig hemmastadd bland Arkadiens sockersöta invånare med namn som Atis, Camilla, Amaryllis eller Damon."

Om de vore dumma nog att vänta sig den ekologiska typen av "äkthet" eller "naturlighet", vill säga. Då föredrar jag nog Horace Engdahls synsätt, då han i förordet till Creutz-utgåvan vill hjälpa nya läsare till pastoralen genom att framställa det som en fiktiv värld, analog med andra sådana som t ex Vilda västern. Och det är en rimligare hållning att inte söka verkligheten bakom herdemasken, för då blir man besviken. Theokritos dikter var inte "sanna", även om romantikerna såg honom som en äkta, "naiv" bukoliker. De är skrivna av och för stadsmänniskor. Ur detta följer många humoristiska och ironiska poänger som går oss förbi - kanske är hela idén om oskuldsfulla och kärlekskranka herdar menat som ett ironiskt skämt, där typiskt stadsbeteende förläggs till landet? Pastoralen förkroppsligar distansen, drömmen om någonting annat utanför stadens murar, och liksom alla drömmar är det osäkert huruvida man vill att den ska besannas eller inte. Men nog om detta.

Böckerna då? Creutz tänker jag inte tala om här annat än att upprepa det uppenbara, att Atis och Camilla är det enda längre diktverk ur det svenska 1700-talet som fortfarande går (någonsin gått?) att läsa med behållning, kanske främst p g a dess konstnärliga ekonomi. Creutz' talanger hade inte räckt till så mycket mer, men hade vi bara haft de andra dikterna hade han varit en bortglömd författare till små fulländade dikter, vilka tagna tillsammans ändå inte vore nog att utgöra ett verk, ungefär som Samuel Olof Tilas. Att dikterna nu ges ut i sin helhet, tillsammans med ett urval brev, svarar mot en lucka i utgivningen av svenska klassiker - Creutz känns mer självklar än många av de tidigare utgåvorna, och har faktiskt inte funnits i tryck (annat än i antologier) sedan Vitterhetsarbeten (1762). Mot utgåvan, försedd med ett inspirerat och inspirerande förord av Horace Engdahl, kan bara anmärkas det vanliga: den låga kvaliteten på själva boken, med dess lätt söndertrasade omslag.

Om Tasso-utgåvan finns kanske mer att säga, då både verket och dess författare trots en gammal klassikerstatus är tämligen olästa i dag. Lite orättvist, för Aminta är faktiskt ett mästerverk. Hade den kommit ut i tid, hade jag gärna satt upp den på listan för vårterminens undervisning i Renässanslitteratur. Många som läst Shakespeares As you like it eller The Winter's Tale har nog aldrig läst den här boken, som så att säga utgör den norm mot vilken dessa pjäsers konstfulla avvikelse utspelar sig. Jag var tills för några timmar sedan sådan, och läste alltså pjäsen med en blandning av igenkännande och häpnad. Trots den intill idioti enkla intrigen (vars bärande element och struktur lånades av Creutz) lyckas Tasso mejsla fram verser som inte bara är formfulländade utan bär med sig en intertextuell resonans. Aminta är i högsta grad medveten om sig själv som dikt, och om romantikerna kunde uppskatta den trots dess egenskap av pastoral, beror det på detta "ironiska" drag. Tendensen att låta herdar i allegorisk form diskutera stadsangelägenheter dras till sin spets hos herden Tirsis, Tassos alter ego, vars metapoetiska reflektion över kärleken och dess relation till plikten blir en meditation över författarens karriär. Blinkningarna till uruppförandets publik är många, en medveten artificialitet som gör att Lönnroths kritik missar målet.
De av oss som kan lite italienska men inte tillräckligt mycket för att utan möda läsa originalet, gläder sig också åt att utgåvan låter originaltexten löpa parallellt med översättningen. Om Björkesons arbete finns inte mycket att anmärka: som vanligt är det därigenom han lyckas - att hans svenska känns så ledig och normal att den nästan utplånar sig själv som text. Eller, jo, förresten, det finns något att anmärka, en liten struntdetalj à la 1700-talskritik: när Tasso skriver

insieme movea pietate e riso/
ne le vezzose ninfe e ne' pastori

blir Björkesons översättning ofrivilligt komisk:

väckte både medkänsla och löje/
hos traktens söta bondflickor och herdar (s. 45)

det upprepade "ne" (hos) i Tassos rad skiljer adjektivet "söta" som hörande till "bondflickor", inte nödvändigtvis till "herdar". Björkeson offrar upprepningen av prepositionen som eftergift åt versen, en i detta fall inte helt lyckad avvägning. Men detta är ett undantag.