Archie Pillager eller Penny N. Zoola?

Så var det gjort: jag lämnade från mig ett kapitel på avhandlingen och kan nu ägna mig åt annat, t ex en långhelg i Stockholms skärgård, framlevd i sybaritisk lättja och välbehag. Om inte batteriet i min kamera lagt av skulle det här inlägget vara fullt av (er) komprometterande bilder på en blekfet, rödvinspimplande nordeuropé i en solstol. Var glada för det. Jag lyckades också få lite tid i Stockholm och träffade min gamla kompis Elin, som nu, likt alla jämnåriga kvinnor jag känner, fastnat för flugan "graviditet". Skämt åsido får det mig faktiskt att fundera. För mig tycks ingenting naturligt, inte ens den biologiska naturens blinda och obevekliga kretslopp av födelse och död. När det blir dags kommer jag nog att tycka att åldrande är en trend som inte riktigt berör mig. Jag kommer att blicka ut från mitt mentala utkikstorn och dra slutsatsen att jag har viktigare saker att sysselsätta mig med.

Till exempel att skriva klart den lilla artikel jag haft puttrande under terminen. Under tiden har ett skelett vuxit fram som det bara är att fylla ut - jag har känslan av att allt är enkelt och att texten skriver sig själv. Ibland undrar jag om min erfarenhet är universell eller om det är jag som är lat. Tycker forskare om utmaningar? I en enkel mening är svaret naturligtvis ja: ingen startar ett projekt som kommer att ta flera år utan att eggas av utmaningen i det hela. Men rimligtvis tycker ingen om när saker och ting är svårt: man vill ha insikter som kommer av sig självt, utan prövande ögonblick av kris, eller beslut man tvingas till på grund av tidspress eller oro. Jag vill i alla fall att texten ska skriva sig själv, som den gör nu. Men vad innebär det egentligen? Ska jag formulera om frågan så här: "tycker forskare om att tänka?" och besvara den nekande? Helt bortom eventuell kokett ödmjukhet måste jag erkänna att jag nog egentligen inte tycker om att tänka, naturligtvis beroende på hur man definierar den förmågan. Jag känner igen det på ett rent fysiskt besvär när jag tvingas till det, och att man annars inte tänker på att man tänker utan ägnar sig åt en typ av mental aktivitet som ur den passiva aspekten är mer besläktad med konsten, till sin aktiva mer med det praktiska handlaget, än någonsin det matematiska problemet.

För att fortsätta på temat "inte tänka" har jag passande nog på sistone ägnat mig (om det är rätt verb) åt Byrons Don Juan (andra skulle kanske se det som en fortsättning på Napoleontemat från förra inlägget). Boken är helt omöjlig att släppa när man väl plockat upp den, trots att det är svårt att säga varför den är så bra - dess kvaliteter är liksom inte möjliga att lokalisera till något särskilt ställe, vilket däremot är fallet med de svaga ställena, som man överraskar sig själv med att ha så stort överseende med. Eliot skrev en gång att den byronska diktens väsen var dess "bulk", vilket kanske stämmer; Auden skrev i sitt "Letter to Lord Byron":

I think a serious critic ought to mention
That one verse style was really your invention
A style whose meaning does not need a spanner,
You are the master of the airy manner.

Vilket, förtydligar han, inte alls är en back-handed compliment.

Se där, ännu lite mer av mentala strövtåg och den verbala motsvarigheten till att titta sig i spegeln och se till att håret ligger rätt.