Sunday, September 11, 2011

Tideräkning


Här en lite sammanfattning åt alla er som undrar var Alfred blivit av, varför han som ständigt är ute i svängen helt plötsligt fått för sig att stanna hemma, flera dagar i sträck! Den sociala fjärilen har förpuppats. Någonting saknas på partybilderna, som en misshaglig politiker som retuscherats bort ur kommunismens historia. Jag förstår att ni alla famlar efter förklaringsmodeller från läkare, präster, psykologer.
Skämt åsido, allt är ungefär som vanligt, förutom att jag varit sjuk, vilket borde ge mig ett alibi för att göra precis samma saker som jag gör annars men som naturligtvis har motsatt effekt.

Sommaren är det inte mycket att orda om - en rätt trist historia, om jag ska vara ärlig.
Förutom två resor - en vecka i Berlin och en vecka i Slovenien - har jag suttit hemma och förbannat det dåliga vädret, och om det händelsevis varit bra, förbannat det bra vädret som hindrar mig från att förbanna det dåliga, dra för gardinerna och ägna mig åt det jag vill/måste göra (märk svävningen - de här kategorierna har sedan länge upphört att vara entydiga). Vad är det då jag "viste"/"måll" göra? Först och främst, latinet. Ingen kan på fullt allvar säga att han vill sitta med grammatikböcker och svårforcerade passager ur De bello gallico hela dagarna. Vid närmare eftertanke är det kanske inte heller så att någon kan säga att han måste. Men jag har "velat/måstat" det, och har ägnat en stor del av sommaren och terminen hittills åt att reparera mitt försummade gymnasielatin. Det fungerar faktiskt, kan jag nu konstatera, även om jag knappast höjt mig över nivån att jag förstår vad jag gör för fel. Varför har jag ägnat mig åt detta? Jobbet, naturligtvis, denna smältdegel för viljanden och måstanden. Men mer specifikt? Jag klarar nog att skriva avhandlingen utan att ta hänsyn till texter på latin. Jag tror att mitt val har att göra med kategorin "det centrala", varom mer i ett inlägg snart.

3:e "Messidor", kl. 12: Halvmesyrer. Jag märker att jag stör mig lite på förkortningen e.v.t. (efter vår tideräkning) som, antar jag, ska ersätta den etnocentriskt belastade "efter Kristus". Varför irriterar jag mig? Knappast av några särskilda religiösa skäl. Jag tror inte att man tänker särskilt mycket på Jesus när man skriver "e.kr". Det som stör mig är nog att det är symptomatiskt för vår tids tendens att vilja ha kvar kakan och ändå gotta sig, våra halvmesyrer, våra lingvistiska kompensationer. Skillnaden mellan vår tids "revolutionärer" och forna tiders framstår tydligt när man ser på hur den Franska revolutionens män behandlade frågan. De jämnade verkligen det gamla med marken: förutom att ersätta den traderade religionen med böner till förnuftet skapade de en ny tideräkning, började bokstavligen om från år 0, liksom de ändrade namn på månaderna ("pluviose", "brumaire" etc.). (Det ger mig fortfarande en lätt chock att se böcker tryckta år V, år VIII, osv, som om de kom från en annan planet). Man kan i efterhand avfärda den republikanska kalendern som en komisk parentes, men det var åtminstone del av ett genomtänkt och med yttersta konsekvens genomfört socialt program, till skillnad från "e.v.t." som bara bygger på ängslighet och saknar en klar idé om vad man skulle vilja ersätta det gamla med.

25/9 kl. 20.00: Jag tänker mig ibland att de två uppgifter man har att fylla - mot sig själv och mot andra - inte borde utesluta varandra, att man kunde vara expert på båda. Och kanske är det inte så att en brist i det ena avseendet inte behöver bero på den överdrivna hängivenheten åt den andra uppgiften. Valéry berättar om Mallarmé (i Degas danse dessin) att

"han hade transformerat, rekonstruerat hela sitt yttre liv och sin attityd till andra och till omständigheterna med sikte på att bevara och befästa denna väsentliga, rena och upphöjda idé, som han mätte alla andra värden efter. Det är troligt att människorna och verken, enligt hans sätt att se, värderades och klasserades efter det mer eller mindre klara intryck av sanning som han fann hos dem. Det vill säga att han var tvungen att mentalt upphäva och i anden giljotinera en mängd individer..."

Så långt är alla med, inga konstigheter, åtminstone inte för en "konstig" människa så att säga. En fanatiker på jakt efter de vises sten, en som väljer ensamheten och det omöjliga arbetet framför det sociala. Men det kommer en oväntad vändning:

"...vilket fick honom att visa sig för alla med ett verkligt utsökt behag, tålamod och artighet, fick honom att öppna sin dörr för vem det vara månde, att svara på alla brev i de mest eleganta ordalag och i ständigt förnyade vändningar...han förvånade genom denna oerhörda och raffinerade hövlighet och detta system av allmän hänsyn, men av vilket han hade skapat sig en ogenomtränglig skyddssfär, där hans högmods underverk förblev helt och hållet hans och helt intakt, en skattkammare för intimiteten mellan denna människa och det som var främmande i honom."

Vilket vackert arrangemang! Jag tänker mig att jag själv och de flesta andra jämfört med monsieur bara går halvvägs i båda avseendena. Om man hade en absolut dröm - och inte bara diffusa sådana - skulle man kanske vara i motsvarande grad absolut vänlig mot andra människor.

No comments: