episoder, transitioner, digressioner, divagationer m.m.

Må 2/5 kl. 09.30: Hade jag varit lite yngre hade jag döpt detta inlägg till HATA MÖLLAN (alternativt titel: En yuppies dagbok). Uppjagad över hundra småsaker att göra och en gigantisk sak jag aldrig tycks få tid till (forskning) gick jag från mitt tillfälliga boende ut på Bergsgatan för att ta antingen bussen eller tåget: bussen om jag inte ser den komma, då jag i så fall inte hinner ner till Spångatan och alltså lika gärna kan ta tåget vid triangeln. Nu såg jag bussen komma men den stod still framför ett övergångsställe. Jag dividerade med mig själv någon sekund, gjorde bedömningen att jag nog skulle hinna, och började sedan springa. Det såg ut som om jag skulle hinna i god tid när en tjock hippie materialiserade sig framför mig, som han tydligen utsett till symbol för det moderna, stressiga samhället han uppenbarligen tagit avstånd ifrån. "Varför springer du? Du kommer att hinna i tid, ta det lugnt!" gapade han med ett dumt flin och viftade med armarna som om han inte redan blockerade trottoaren. Jag kom runt hindret och fortsatte springa. Bussen lämnade hållplatsen precis när jag nådde fram. Jag hade fan i mig hunnit om det inte vore för honom. Utan tvekan dagens ris.

3-7/5 resa till Gent, för att knyta kontakter med deras skandinaviska institution. Det vore överdrivet att kalla det en jobbresa (även om sådana väl lämpligtvis definieras genom frågan "vem pungar ut?"): mest mat och öl och lite seminarieverksamhet på dagarna. Jag hittade en ölstuga av en sort som inte längre finns, med ett rikt förråd av trappistöler och - man fick röka inomhus. Hade det varit möjligt, hade jag bott kvar där, i ölstugan vill säga.
Av någon anledning tycker jag alltid att det är inspirerande att möta forskare utifrån som intresserar sig för svensk litteratur. Jag antar att det är en kombination av att jag för ett ögonblick kan se på den svenska vitterheten utifrån, och att en viss tävlingsinstinkt väcks inom mig. Även om det kanske för med sig en viss nationell stolthet att se att svensk litteratur intresserar andra, handlar det om att ges möjligheten att se den som främmande snarare än att brösta sig över det bekanta. Tävlingsinstinkten har att göra med känslan av att man har ett försprång, och att vi svenskar utnyttjar det väldigt dåligt. Det skulle inte förvåna mig om det snart kom en "Cambridge companion to Strindberg" eller dylikt, medan svenska litteraturvetare och förlag bara fokuserat på den inhemska publiken. Det finns en hel del skandinavister internationellt sett.
En av deltagarna frågade min kollega vad jag hette, och förklarade vem hon menade med beskrivningen "han som ser ut som Napoleon". Detta tyckte mina medresenärer var mycket roligt (vi får se vem som skrattar sist när jag omdanat Europa!). Komplimanger och fördelaktiga jämförelser kan naturligtvis boosta ens ego och möjligen leda till storhetsvansinne, men det är frågan om det här inte tar priset.