tillägg till näst senaste inlägget

Jag hade missat att Gustaf Almkvist apropå humanioradebatten skrivit mycket klokt på SvD:s ledarblogg. Det är väsentligen samma slutsatser som jag själv drog apropå Svenskt näringslivs förslag: att det är mer intressant att se det som ett symptom, och fråga sig vilka problem vi har i grunden. Han är även inne på de tankar om specialiseringens nackdelar som jag var inne på. Jag finner även en lågmält sympatisk plädering för humanioras värde bortom den tröttsamma höger- eller vänsterpolitiseringen:

"För att få nytt liv måste humanioran börja tro på sig själv som någonting annat än en genomgripande samhällskritik med teoretisk ram. Ämnena måste stå upp för hur viktiga de faktiskt är för att vi av andras erfarenheter ska formas, mogna och förstå det mänskliga äventyret. Humanistisk undervisning och forskning bör förvisso inte vara det okritiska studiet av döda västerländska mäns ord och dåd, men får inte heller innebära ett bortträngande av dessa. Humaniora måste få handla om att med framtiden för blicken hämta lärdom från det som redan sagts och skett. Då skulle den återfinna mycket av sin självaktning, och många av kvalitetsproblemen skulle upplösa sig själva."

Nytt tillägg (dvs. tillägg till tillägget till näst senaste inlägget): Jag tar tillfället i akt att citera ur William Marx' lika viktiga som bitvis roliga och genuint rörande essäbok Vie du lettré, som jag lånat om idag. Skulle någon vilja ge ut den på svenska och ge mig tjänstledigt för att fixa översättningen, skulle jag genast skrida till verket. (jag skulle då, hoppas jag, göra ett bättre jobb med Marx' valéryska idiom än i det följande; det här är ju pro bono):

"De bildade utgör på en gång civilisationens sockel, då de garanterar dess sammanhang genom tiden, och en instans som förstör densamma. De är både ett stöd och ett hot: genom dem blir det möjligt för en ordning att inrätta sig, men de deltar också i dess ifrågasättande. Ty kraften hos det förflutnas texter ligger just i att ha varit, dvs. att inte vara (längre); och om revolutionen består i att ersätta det existerande med det icke-existerande, då är ingenting mer revolutionärt än det förflutna. Det som uppstår ur det närvarande förstärker det närvarande: det är helt enkelt dess utveckling. Men det onaturliga kvardröjandet hos det som hör till det förflutna och inte längre borde finnas, ändrar historiens normala gång. I det att det återkommer förstör det förflutna det närvarande som det hjälpt till att skapa - och just därför att det har skapat det.
Det är humanioras ("la pratique et l'enseignement des lettres") verkliga roll idag: att hålla vid liv litteraturens dubbla fordran, förstådd på en och samma gång som uttryck för verkligheten och som förmågan att undslippa den. Det är förmågan att låta sig kullkastas av de texter som skapat vår värld, texterna som är en del av oss, och på samma gång inte är det - eller lika gärna förmågan att kullkasta dessa texter, det går på ett ut. Det måste finnas en dörr öppen för negationen i den här världen. Det är precis där som skillnaden mellan kultur och underhållning (entertainment) är att söka."