Dagens ord: svärmare/svärmisk

Dagens ord är svärmare, möjligen adjektivet svärmisk (även om jag tycker det är olyckligt att det fått det sliskiga suffixet -isk. "Svärmsk" hade varit bättre). Ordet "svärmare" och dess ställning i nutiden får mig att tänka på Robert Musils funderingar kring ordet "förlösa":

"Hur många ord som än uttalas varje ögonblick i en storstad för att uttrycka invånarnas personliga önskningar, så finns det ett som aldrig förekommer bland dem: ordet 'förlösa'. Man kan räkna med att alla andra, de mest lidelsefulla ord och uttryck för de mest invecklade, ja till och med som undantag tydligt betecknade relationer, på en gång skrikes och viskas i en mångfald repliker, som till exempel: 'Ni är den störste kanalje jag någonsin träffat på', eller 'Ingen kvinna i världen är så överväldigande skön som ni', så att dessa högst personliga upplevelser rent av läte sig framställas i vackra statistiska kurvor som uppvisade deras talrika utbredning över staden. Men aldrig säger en levande människa till en annan: 'Du kan förlösa mig!' eller 'Bli min förlossare!'" (Mannen utan egenskaper, del 2, s. 256f.)

Något liknande gäller väl ordet "svärmare", som tycks ha haft sin heyday under romantiken och sedan försvunnit. "Svärmare" torde nästan aldrig användas nuförtiden, annat än i smått ironisk mening. Jag tror mig aldrig ha hört orden: "Ah, Ni är en svärmare". Ändå tror jag att ordet betecknar en viktig mänsklig egenskap som de mer moderna synonymerna inte riktigt kan ringa in. Den figur ur nutidens typgalleri som kommer närmast svärmaren är kanske ändå nörden, även om de två orden betecknar väldigt skilda saker. Det tycks som om ett intensivt intresse, en allt uppslukande hobby med asociala konsekvenser, inte vore tillräckligt för att kvalificera någon som svärmare. En utopiskt drömmande läggning tycks dessutom vara nödvändig, vilket tydligt visar ordets förbindelser till romantiken och historicismen. Svärmaren präglas av idealism, fantasteri, en känsla av att den egna upptäckten kommer att frälsa världen. En viss måttlöshet tycks vara resultatet. Kanske är jag själv, åtminstone ibland, en svärmare. Då jag varit full och hållt låda med ett överdriven retorik och patos, märker jag att min svada inte gått hem riktigt. Folk har inte vetat hur de ska hantera det. Ett sätt hade varit att helt enkelt säga: "Ah, Ni är en svärmare." Det hade jag kunnat ta.