De välvilliga av Jonathan Littell

Visst är den i mångt och mycket en variation på temat Den banala ondskan, vilket känns om inte passé så åtminstone uttjatat. Hur kunde lägervakterna spela Chopin på kvällarna och dränka offrens skrik? De gjorde naturligtvis bara sitt jobb, de löd order. Hannah Arendts teser har för övrigt bestridits av historiker, bl a i boken Hitler's willing executioners, där Daniel Goldhagen hävdade att den slutgiltiga lösningen inte hade gått att genomföra utan hjälp av frivilliga arbetare som gladeligen pinade ihjäl judarna. Och båda typerna finns representerade i De välvilliga: de brutala sadisterna, men också de egentligen intellektuella och känsliga, vars "humanitet" står sig slätt mot historiens tryck. Hos Maximilian Aue, bokens huvudperson, har det masochistiska förhållandet till överheten en psykologisk parallell i hans egen livshistoria, där ett incestuöst förhållande med en tvillingsyster gett vika för en passiv homosexualitet. Han avundas kvinnorna som får underkasta sig männens tyngd, som slipper bära deras börda. På ett ställe spekulerar han i att männen givits två ting för att kompensera det faktum att de inte är kvinnor: krig, och prostatans närhet till anus.

Den tråkiga stilen, ett halvting mellan dokumentär exakthet och blomsterspråk som aldrig riktigt finner sin identitet, liksom de klumpiga sammanträffandena med en Dickens grad av sannolikhet, och i synnerhet den valhänt hanterade dialogen lämnar en hel del att önska. Ändå har boken ett väldigt sug. Delvis är väl denna attraktion en effekt av temat: andra världskriget och nazismens brott utövar fortfarande en ibland något tvivelaktig dragningskraft. Det kluriga är att Littell verkar vara medveten om detta. De skildrade hemskheterna både äcklar och fascinerar - och läsaren delar för en stund Aues belägenhet.

Mycket i romanen är alltså ganska oskickligt hanterat - kom ihåg att det är en debutantbok - men den är lyckad i det avseende som spelar störst roll för den här typen av böcker: huvudpersonens karaktär. Hans psykosexuella karaktär bildar en allegori, inte över fascismens mentalitet men den passive medlöparens. Men det vore fel att säga att det rör sig om likgiltighet från Aues sida. Han försöker faktiskt att inom systemets ramar förbättra villkoren i arbetslägren, och man leds att tänka att han trots allt "har hjärtat på rätt ställe". Ändå är hans enda verkligt aktiva handling mordet på modern och styvfadern - ett mord han inte har något minne av, inte är medveten om att ha genomfört. Endast då, då han befinner sig utom sig själv, kan han gå bortom lagen. I övrigt är hans handlande styrt av inre och yttre krav på anpassning till ett regelverk. Men lagen är inte bara begränsande, den uppmanar till excesser som bara en annan lag kunnat reglera. När makt är rätt och folk står mot folk blir moral samma sak som det som gagnar det egna folkets överlevnad. Vad många kritiker - t ex Jan aghed i Sydsvenskan och Ola Larsmo i DN - kritiserat som ett konstnärligt misslyckande, nämligen de utdragna pornografiska drömmerierna mot slutet av boken, är ur denna synvinkel nödvändiga. Då Aue flytt från Berlin till systerns stuga för han en absurd tillvaro där han på alla möjliga och omöjliga sätt knullar med en inbillad syster, en nästan femtiosidig digression som verkar skriven för att utmana läsarens tålamod. Till slut fantiserar han om strypsex med systern, men då händer något: över denna drömbild exponeras en annan, bilden av en hängd flicka i Charkov:

"en flicka som min syster på något vis, hon hade kanske varit någons syster precis som jag var någons bror, en sådan grymhet hade inget namn, hur nödvändig den än var rent objektivt förstörde den allt, för om man kunde göra så, hänga en flicka på det viset, då kunde man göra vad som helst, då fanns det inga garantier längre och min syster kunde en dag glatt pissa på en toalett och nästa dag tömma sig medan hon hängde från ett rep, det saknade rim och reson, och det var därför jag grät, jag förstod ingenting längre, och jag ville vara ensam för att aldrig någonsin behöva förstå." (s. 844)

Det är också efter denna episod som Aues tidigare inåtvända psykiska svårigheter leder till agerande. Tillbaka i ett Berlin där alla inser det ståndande nederlaget blir han mer och mer sin egen lagggivare. Han flippar ut, mördar en rumänsk homosexuell diplomat och biter till sist Adolf Hitler i näsan (!), en näsa han avslöjat som zigensk, icke-tysk. Berlin brinner, och i en effektfull slutscen mördar han sin vän, stjäl hans franska identitetspapper och står beredd att ge sig iväg tillsammans med strutsar och ozeloter som sluppit ut ur ett sönderbombat Tiergarten.

Ja, jag vet fortfarande inte vad jag tycker. Det här är en roman som skulle vara oerhört svår att ge ett sifferbetyg, annat än det 3 av 5 möjliga som uttrycker obeslutsamhet. När man har tagit sig igenom en roman på 900 sidor måste man fråga sig: var det värt det? Var alla delar nödvändiga? Behöll författaren kontrollen över sin skapelse? Just nu, med suddiga ögon och värkande revben (boken är som objekt väldigt tung), lutar jag åt ett nej. Konflikten mellan ett dokumentärt och ett psykologiskt problematiserande stråk finner inte riktigt sin lösning, och därför är det svårt att under läsningen svara på frågan: "Varför ska jag fortsätta läsa?"