I(ge)nkännande

I dagens DN kan man se Nina Björk fortsätta sitt korståg mot "formen", för en igenkännande läsart. Att säga "Jag är Hedda Gabler", vad betyder det? Enligt Björk: "Litteraturvetare brukar veta vad det betyder att säga så: någon har läst en fiktiv text på ett igenkännande och identifikatoriskt vis. Någon har mist distansen, någon har suddat ut skillnaden mellan text och värld, påhittad karaktär och levt jag. Någon har hoppat över estetiken och gått rakt in i narcissismen. Någon har varit naiv." Förutom att det sällan låter så här, har jag en del problem med Björks enkla dikotomi mellan form och innehåll. För det första tror jag inte att i(ge)nkännandet är bannlyst från någon läsning överhuvudtaget. Undantagen är givetvis strängt formalistiska studier av berättarteknik och liknande, men jag tror att identifikationen i dessa fall sätts åt sidan enbart för tillfället, för att få en klarare blick för de strukturer som ska undersökas. Men på ett motsvarande sätt sätter vi oss själva åt sidan det ögonblick vi läser och försöker leva oss in i något annat (det som kan hända oss, det som kunnat hända oss om vi vore någon annan - t ex en kvinna).
Samtidigt som det är lätt att hålla med Björk om kritiken mot snäv formalism inom litteraturstudiet, kan man konstatera att det finns en besvärande identitetspolitisk grund till hennes resonemang. Igenkännandet tar större plats än inkännandet. Utan förmedling av den av Björk så förkättrade "formen" hamnar vi i en motsvarighet till konsumtionslogiken, där produkter skräddarsys för att passa just mig, så som jag verkar vara, utifrån de minimala fakta en rent extern synvinkel ger vid handen. Att läsa för att bekräfta sin identitet är en av de svagaste formerna av läsning, påpekade Pia Tafdrup för ett tag sedan.
Form är nämligen inte (vilket vissa tyvärr tror och som leder till den förenklade klyvning där Björks ståndpunkt tar parti för den ena halvan) ett självändamål utan helt enkelt det som låter innehållet träda fram, aktualiseras i en läsning. Och om formen är misstänkt neutral, universell, i sig a-politisk, så är det också det bästa försvaret för den.
Jag vet att vi talar om lite olika saker: Björk kritiserar kanske främst forskningsinriktningen på litteraturvetenskapliga institutioner. Jag har dock svårt att tro att någon läsare, professionell eller "vanlig", läser för formen. Och att om de gjorde det, verkligen kunde undgå att påverkas av innehållet. Jag är heller inte övertygad om att igenkännande läsarter skulle ha en större politisk potential än inkännande. Resultatet kan lika gärna bli litteraturens uppspaltning i en mängd innehållsligt bestämda subgenrer av den typ Björk kritiserar mot slutet av sin krönika. Utifrån genrens logik är det ingen skillnad mellan dessa romaner (där "det vi ska känna igen är den redan etablerade berättelsen om oss själva") och dess mer feministiskt radikala variant. De är lika anpassade till en bestämd publik, lika förtingligade. En innehållsligt bestämd genre är mycket lättare att slippa ta på allvar, medan en bok som genom "formen" får status av "litteratur" antas i princip kunna tala till alla. Hur många läste inte Elfriede Jelineks romaner efter hennes Nobelpris, trots att de inte "kände igen sig" i hennes böcker? Så här löd motiveringen: ”för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”. Om de formmässiga kriterierna ("musikalisk[t] flöde", "språklig lidelse") här tar större plats än de politiska ("blottar de sociala klichéernas absurditet och tingande makt") - låt det vara priset man får betala för att vinna andra läsare än de redan konverterade.