Om teori

Jag har nu börjat det nya mastersprogrammet, vilket öppnar med en kurs i "Literary theory". Det tvingar mig att tänka över vad jag egentligen anser om teorins roll i litteraturstudiet. Sedan en tid har jag varit allergisk mot "Theory" - på amerikanskt vis med stor begynnelsebokstav, liksom symboliserande de grandiosa anspråken. Å andra sidan tenderar den anti-teoretiska hållningen att falla tillbaka i ganska osofistikerad och ogenomtänkta attityder till läsning. Det är också utgångspunkten för en bok ur vår kurslitteratur, Antoine Compagnons Le démon de la théorie, vad det tycks (jag har bara kommit halvvägs) en ganska sansad plädering för vårt behov av litteraturteori. De flesta vedertagna metoder har enligt Compagnon en gång varit teorier, subversiva, oppositionella. Det är särskilt tydligt om man tittar på den amerikanska nykritikens close reading: en gång i tiden revolutionerande, nu det normala pedagogiska greppet. Så är onekligen ofta fallet.
Så, vad tänker jag själv, rent spontant (jag antar att jag under kursens gång tvingas tänka djupare kring de här frågorna)?
Jag tror på en teori som föds i mötet med texten och som åtminstone till hälften baseras på läsarens reaktion. De tillgängliga teorierna är enligt detta synsätt att betrakta som en sorts verktyg för att hjälpa en att få fram eller formulera det man hade på känn. Om man vill vara en ansvarsfull läsare - dvs. en som svarar an på det rop som utgår från texten - måste man ständigt hålla i minnet teoriernas farligt textgenererande funktion. Text + teori = ny text (tolkning). I princip går det att på detta mekaniska sätt få fram en uppsats, om än inte av högsta kvalitet (både det mekaniska i förfarandet och den ofta låga kvaliteten på resultatet har jag sett många bevis på under tidigare kurser). Teori borde - och det är Compagnons poäng - få oss att tänka över vad vi egentligen anser om litteraturvetenskapens grundfrågor (textens relation till författaren, läsaren, språket, världen osv). Men i praktiken fungerar den ofta tvärtom. Istället för metodologisk och teoretisk reflektion och självständighet får vi underkastelse under olika skolor, tillhörigheten till vilka inte sällan tycks motiverad främst av politik. Ytterst sällan hör jag någon säga saker som "jag håller med Riffaterre mot Jakobson och Lévi-Strauss att grammatiska parallellismer som inte spelar in i läsningen är irrelevanta för tolkningen", "Fryes system är otillbörligt reduktivt eftersom det utgår från att allt nytt bara är en variation på det gamla, t ex att Oliver Twist är en variant på berättelsen om Moses" etc. Det här är estetiska frågor och lyckas inte engagera lika mycket som politiska. När det kommer till teorier med en politisk syftning är de enligt dess anhängare alla bra - så länge de är "goda", "rättänkande". Även om det möjligen kan visa prov på ett självständigt politisk ställningstagande är jag inte säker på att det ökar medvetenheten om det litteraturvetenskapliga förfarandet. En beredvillighet till omprövning av teoretiska postulat brukar ju heller inte utmärka vänsterrörelser.

Jag kan bara se en lösning på dilemmat, och det är att den teoretiska och metodologiska reflektionen väcks av en konkret text. Det finns två problem med denna lösning: dels passar vissa texter bättre ihop med vissa teorier, dels innebär det teoretiska perspektivet ofta till en början en "förvrängning" som på sikt kan visa sig förnuftig. Dessa risker måste emellertid tas. Särskilt den senare invändningen pekar på den riskabla balans som måste iakttas vid användandet av teori. Det givande fantasisprånget och det rent mekaniska alstrandet av text ligger nära varandra. Ofta ser jag det senare som en sammanblandning av epistemologi, åtminstone enligt den traditionella uppdelningen av human- och naturvetenskaper. Teorianvändningen av typen text+teori=tolkning liknar i sina utgångspunkter den experimentella metoden inom naturvetenskaperna (men saknar av princip dess stränghet). Resultatens pragmatiska nytta och möjlighet att universaliseras, de krav man kan ställa på naturvetenskapliga experiment, kan ifrågasättas. Det sämsta av två världar, med andra ord.

Den här typen av resonemang brukar till slut mynna ut i konstaterandet att den mystiska egenskapen "estetisk sensibilitet" är den enda viktiga. Och sådan konservativ visdom har förstås på ett plan rätt. Det kan inte enbart bero på mina försök till politisk och moralisk självövervinnelse att jag hellre läser en sensibel tolkning av en "fiende" än en dålig av en "vän". Men denna mystiska kvalitet är lika pragmatiskt igenkännlig som den är omöjlig att nagla fast.
Det finns emellertid bara ett sätt att utveckla såväl den teoretiska medvetenheten som den estetiska sensibiliteten, och det är pedagogik. De få undervisningstimmar som A-studenter bestås tycks lämna de flesta förvirrade och osäkra, och fler lärarledda tolkningsseminarier och diskussioner skulle göra stor skillnad. Teorierna och metoderna skulle då värderas inte enbart som filosofiska system utan knytas samman med den estetiska sensibiliteten. Alltså inte bara "verkar det vara ett rimligt synsätt?", "stämmer det med min syn på samhället och kulturen?" utan också "stämmer det med min upplevelse av texten?", "får det mig verkligen att komma åt kärnan i verket eller se det ur en ny och illuminerande synvinkel?". Det skulle vara ett sätt att öka den teoretiska/metodologiska självständigheten genom en resonerande och prövande hållning till textstudiet.