I brist på verkliga problem

Följande språkliga fel irriterar mig så mycket att jag måste berätta om det:

Först och främst, när människor säger "spirituell" och menar andlig. "Spirituell" betyder "kvick, skämtsam" och har mycket lite med religion att göra. Jag möter det även hos människor som har ett visst ansvar för hur de uttrycker sig. I min översättning av Jeanette Wintersons Det finns andra frukter än apelsiner berättas det om pingstvänner som sjunger "spirituella" sånger. Det måste rimligtvis vara en direktöversättning från engelskans "spiritual", och det är naturligtvis det engelska ordet som är boven i dramat. Problemet är att vi översatte samma från latinet avledda ord på 1700-talet, men då från franskans "spirituel" och med kulturepokens speciella konnotationer av salongskultur och mondänitet. Jag har inom mig en mycket klar bild av när det skulle vara på sin plats att använda ordet spirituell, och denna betydelsenyans finns inte hos de svagare synonymer man skulle tvingas tillgripa om ordet plötsligt betydde "andlig". Senast hörde jag någon i P1:s program "Människor och tro" använda det i denna senare mening. På nätet såg jag ett erbjudande om "spirituella" böcker. Snart har det troligtvis trängt ut den riktiga betydelsen. Synd, för då köper vi en onödig synonym till priset av en förlorad betydelsenyans.

Generellt stör jag mig naturligtvis på sammanblandningen av skrift- och talspråk. Men det är oändligt mycket enklare att ha överseende med människor som "skriver som det låter", än de som stavar missuppfattade ord rätt. Det bästa exemplet är när "att" blir "och", som i: "se till och tryck på knappen", "kom ihåg och ta med dig pengar" etc. Det här är fullständigt felaktigt, och jag ser det allt oftare. Det uttalas "å", men stavas "att". Hade de skrivit "kom ihåg å ta med dig pengar" hade det varit betydligt enklare att försonas med än den dubbla felaktighet som är resultatet. I o f s upplever jag det nog så, eftersom detta fall uppenbarligen är ett övergångstillstånd. Om det skrivna och det talade avlägsnat sig så långt från varandra som "att" och "å" är det väl bara en tidsfråga innan folk börjar skriva annorlunda. Så det är väl OK egentligen. Ändå stör jag mig på den attityd man kan utläsa: att stava missuppfattade ord rätt ter sig som en slags missriktad välvilja, en slags inkompetent vilja till duktighet.