En grav åt Edgar

Jag läser på Pierre Assoulines blog att ett bråk uppstått gällande var Edgar Allan Poes kvarlevor egentligen hör hemma. Ska de förbli i Baltimore, staden där han dog? Eller flyttas till Philadelphia, staden där han skrev (och rimligtvis inspirerades till) några av hans mest kända berättelser (Huset Ushers fall", "Morden på Rue Morgue", "Den svarta katten", m fl.)? Tidigare förslag har gällt Brooklyn, där han skrev "The Raven"? Även Richmond, Virginia, och Sullivanön i South Carolina har varit på tal. Men den aktuella striden gäller en akademiker från Philadelphia, Edward Pettit, vilken startat en kampanj för att repatriera Poes kvarlevor. Jeff Jerome, ansvarig för Poes grav i Baltimore, har varnat honom att inte försöka sig på något och hävdat att ett civilgarde på ett femtiotal huvuden står i beredskap att ingripa om det behövs. Skulle gravplundrarna vägra att ge sig av tomhänta, skulle de möjligen kunna få med sig liket av John Wilkes Booth(!).
Förutom det uppenbart makabra (men passande) i det hela, väcks en mängd intressanta frågor av det här grälet. För det första: frågan om verket, förstått som livsverk, oeuvre. Ett sådant livsverks avslutande är ju nödvändigtvis godtyckligt, abrupt - den sista boken behöver inte vara ett krönande monument över livsgärningen utan kan lika gärna i allt väsentligt vara en mellanbok. Det råkar bara vara den sista. På samma sätt råkar en person dö på en plats, utan att den nödvändigtvis är intimt förbunden med verket. Vilken betydelse ska man tillmäta det som råkar komma sist? Ska det ges speciell status av "det sista" utan att det verkar summerande, utan att det har drag av fullkomlig mognad, det totala utarbetandet av allt som i de tidigare verken bara varit på väg? Och ska vi läsa (livs-)verket retroaktivt utifrån den bok som råkade bli den sista? Vi kan överföra denna problematik på författarens val av uppehållsort. Om en djupare relation finns mellan ett verk och en stad, ska författarens kvarlevor återföras till denna plats? Det finns ju fall där det är betydligt enklare att se förbindelserna mellan geografisk ort och livsverk. Den landsflyktige Dante är begraven i Ravenna, men hans verk tillhör otvivelaktigt det Florens han så grundligt hämnades på. Att låta honom begravas i Florens skulle kanske vara en triumf, även om man anar att han skulle vrida sig en smula i sin (nya) grav. Men det här är naturligtvis frågor för den ytligaste sortens biografiska kritik, och man tänker spontant att alla gravar är bra, så länge de skyddar sin gäst. Det var också den slutsats Mallarmé drog, efter att först ha förfasats över hur fulheten hos Poes gravsten. Hans dikt "Tombeau pour Edgar Poe" mynnar ut, efter att ha beskrivit det missförstånd och den förföljelse som drabbade Poe redan under livstiden, i följande förtröstan:

Calme bloc ici-bas chu d'un désastre obscur
Que ce granit du moins montre à jamais sa borne
Aux noirs vols du Blasphème épars dans le futur.

(ungefär: "Lugna block som fallit ner hit ur en dunkel katastrof,
må åtminstone denna granit för alltid hålla upp en gräns
för hädelsens svarta svärmar spridda i framtiden.")

Kanske måste det revideras. Men det är klart, han skrev också att "la mort triomphait dans cette voix étrange".