Två halvor II

Hörde idag bitar av programmet Publicerat på P1. Där diskuterades Mark Bauerleins bok "America's dumbest generation", en i den nu tydligen ganska långa raden av kulturkritiska jeremiader över internets effekt på ungdomen. Jag har svårt att sympatisera helhjärtat med den här typen av publikationer, framför allt eftersom jag tror att den överdrivna gnälligheten och ensidigheten kan täcka över det eventuella fröet av relevans. Det gör å andra sidan inte saken bättre att tesens motståndare (den här gången Elza Dunkels, medieforskare vid Umeå universitet) inte höjer sig över banala resonemang (t ex klassikern: "folk har alltid förutspått undergången och den har inte inträffat") och slag under bältet (Bauerlein, 49 år, måste enligt Dunkels helt enkelt vara avundsjuk på ungdomen. Jag håller med om en del av hans kritiska synpunkter och är en man i mina bästa år, dvs. 26). Hon menade vidare att man måste skilja mellan två typer av kunskap: å ena sidan sådan som är av omedelbar nytta för en, och som man måste ha "programmerad", å andra sidan sådan som "man kan kolla upp när det behövs". Dagens supersmarta generation behöver inte slösa tid på att programmera sig själva med kanske meningslösa fakta när de vid behov klan läsa om det på Wikipedia. Man måste säga att Dunkels har en väldigt intressant syn på bildning. Franska revolutionen, Upplysningen, antikens Grekland, Darwin etc - allt detta är rimligtvis inte något jag kan kolla upp "vid behov" (inför ett prov?), utan någonting som det är väsentligt för mig att känna till, för att min reaktion på denna kunskap formar mig som människa. Kunskap i sig, ren information, kan betraktas som en förlängning av armen och kan lika gärna finnas på internet. Men när jag interioriserar den här kunskapen blir den förhoppningsvis någonting annat än bara data. Framför allt, skulle jag vilja hävda, stärker det vår självständighet gentemot det omedelbara livssammanhanget, den grupp vi genom födsel eller andra slumpmässiga faktorer råkar tillhöra. Och här rör vi delvis vid vad det hela egentligen handlar om: ensamhet och gemenskap. På Bauerleins kritik att kommunikationsteknologin "överlämnar de unga åt det enda de har: varandra" genmäler Dunkels att "det vore väl underbart". Hur man nu ställer sig till det, tycks det mig att detta pekar mot att den egentliga konflikten kanske inte så mycket gäller mediet som dess användningsområden och dess funktion i en komplicerad väv av sociala former, kulturella ideal osv. Många av nackdelar Bauerlein påpekar måste vi kunna motarbeta genom att handskas med teknologin på ett annorlunda sätt, och troligtvis kommer skolan och universitetet att spela en viktig roll. Men man löser absolut ingenting genom konservativ pessimism. Å andra sidan måste man åtminstone erkänna riskerna, men det är människor som Dunkels för "progressiva" för.