Oläst

Eftersom jag spenderat en stor del av sommaren med att täcka en irriterande lucka i min boklärdom är det rätt intressant och - det ska erkännas - betryggande att ta del av videoenkäten "Great unread books" (http://www.telegraph.co.uk/arts/main.jhtml?xml=/arts/2008/07/22/bonever122.xml).
Vad skäms man mest över att inte ha läst? Varför skäms man? Det här är intressanta frågor som säger en hel del om hur bokkulturen fungerar. Vad skäms jag över?
Mest skäms jag nog över att vara så dåligt bevandrad i nyare litteratur, men det är snarare en känsla av att inte vara hipp än att sakna något i mitt bagage inför evigheten.
Ibland är det helt oproblematiskt, och distributionen av litteraturhistoriska luckor kan tyckas harmonisk. Kanske rör det sig ibland om den typ av list som får mördaren att erkänna att han var på brottsplatsen för att sno en cykel - dvs. ett alltför villigt erkännande att inte ha läst en viss bok, en som man känner att man kan avvara, finns där för att täcka över en viktigare bok, graverande i sin olästhet. ("Nej, jag har aldrig läst L'éducation sentimentale. Har inte prioriterat den." (("OK, känns bra. Hoppas nu bara att han inte börjar prata om Paradise Lost"))).
I vissa fall anar jag att jag aldrig kommer att läsa boken, men kanske borde ha gjort det, och då kryddas skammen med ett föregripande av det egna misslyckandet. Det gäller sådana böcker som är nyttiga att ha läst men kanske inte alltid så kul att läsa. Hela bibeln och Platons samlade dialoger är exempel. Jag kommer troligtvis aldrig - åtminstone inte så länge mina intressen behåller sin nuvarande riktning - ha tillräckligt varken av tid eller entusiasm för att ta del av annat än valda stycken.
En annan typ av skam baseras på moralisk-politiska grunder. Jag brukar akta mig för att blanda in en slags distributiv rättviseprincip i hur jag fördelar min uppmärksamhet, men jag kan inte tycka annat än att det är märkligt att ha läst Carlyles Sartor Resartus men inte Eliots Middlemarch. Ibland lutar jag åt att tvinga mig själv till någon slags inkvotering av kvinnliga författare, eftersom jag är sugen på många böcker skrivna av kvinnliga författare, men ändå inte lyckas få tummen ur och få dem lästa. Selma Lagerlöf har jag läst beklämmande lite av. Man kan i sådana fall bli anklagad för en dubbel oupplysthet.
Men allt det här kan man sätta sig över. Rör det sig inte om snobbism rätt och slätt? Den verkliga anklagelsen gäller inte vad och hur mycket man har läst, utan hur pass koncentrerat. Här tror jag att alla kan känna sig skyldiga som med viss otålighet velat bli bevandrade. Musils Mannen utan egenskaper läste jag med så många avbrott och så slö uppmärksamhet att det känns som om jag inte läst den. För att ha någon nytta av att ha läst den - antingen utåtriktat i form av att skriva eller tala om den, eller inåtriktat för att ta till mig någonting - skulle jag behöva läsa om hela skiten (trösten är att man vid en omläsning ofta minns mer än man trodde, och att man ju måste börja någonstans). Kanske vore det mer intressant att se svaren på enkätfrågan "Vilka böcker har du läst slarvigt och utan att egentligen minnas dem?"

Charm som kritisk kategori

Jag har på sistone tänkt en hel del på begreppet charm. Det torde vara rätt svårt att definiera, och ändå spelar det en stor roll för hur man, eller i alla fall jag, bedömer kulturprodukter. Vad är charm, eller snarare, vad menar vi när vi säger att en konstnär eller ett konstverk har charm? Etymologiska undersökningar leder ingen vart. Latinets carmen , vilket blivit franskans charme, betyder antingen (poetisk) sång, (muntligt framförd) dikt eller besvärjelse, trollformel. När vi talar om charm hos personer, att vissa äger förmågan att charma andra, borde det betyda ungefär "förmåga att trollbinda". Det ger en inte särskilt mycket att arbeta med, överfört till konstverk. Vi säger inte nödvändigtvis att en hypnotisk melodi är "charmig", det är inte det vi avser med "charm". Å andra sidan har ju ordet, applicerat på människor, en ganska precis betydelse, även om den är svår att ringa in. En människa kan ha massvis med auktoritet och verkligen ta kontroll över auditoriet utan att nödvändigtvis äga charm. För det krävs kanske subtila spår av ironi, underfundig humor och framförallt en särskild typ av tillmötesgående. Jag antar att vi letar efter analogier i konsten till den typen av stämningar. Men det kan ju också yttra sig på väldigt många sätt. Skulle man ta min karakteristik av den mänskliga charmen på allvar och medvetet eftersträva just de effekterna i ett verk skulle resultatet troligtvis bli kitsch. Men charm och kitsch kan ju inte vara samma sak. Är de relaterade? Kanske förbundna i en gemensam motvilja mot det gravallvarliga. Ändå finns det ju kulturprodukter som likt kitschen utgör (med Adornos karakteristik) "en parodi på katharsis" utan att nödvändigtvis äga charm. Ingenting är mer förfärligt än en publikfriande film inriktad på falsk försoning, vilken till på köpet inte är charmig. Samtidigt kunde charm tänkas samsas med de allra allvarligaste ambitioner. Mallarmé är ett exempel, Beckett ett annat. När vi upptäcker charm hos sådana författare framstår det ofta som ett nödvändigt tillskott av humor och ironi, som ger en slags fullhet åt verkets personlighet. Skulle charm alltså ha med mångsidighet att göra? Kanske. Utan ett nödvändigt tillskott av charm får de gravallvarliga författarskapen någonting tölpaktigt över sig. De riktar in sig på att vägra behaga, men just där ljuger de för sig själva eftersom de likväl koketterar med just denna vägran. (Stig Larsson framstod som charmig därför att han tycktes så medveten om denna lögn och den roll den tvingade honom att spela). Handlar det alltså om tillmötesgående, och hur man hanterar kulturproduktens oundvikliga karaktär av (i någon form) tilltal? Är det på så sätt en analogi till den mänskliga charmen?
Det här är helt spekulativt, jag får ge mig. Men jag vill ändå tänka att begreppet "charm" svarar mot en påtaglig egenskap hos vissa verk, att det inte bara är ett tomt ord, utbytbart med många andra som också uttrycker gillande. Men vad tusan är det egentligen?

Eftersom jag för tillfället är bunden till staden och längtar till skogen får jag nöja mig med surrogat. Jag plockade därför upp en diktsamling med titeln Bäste herr Thoreau!, skriven av Ingela Strandberg. Det är en bok jag skulle ha velat läsa om jag fick gå omkring i skogen i Dalarna. Det är en bok jag vill läsa eftersom jag inte kan gå omkring i skogen i Dalarna. Är inte skriften en lysande uppfinning?

Titeln lyckas uttrycka ett visst tvivel över den skogliga ensamheten som ideal - ett anrop till Thoreau som också mynnar ut i ett möjligt ifrågasättande. Själva behovet av en närvaro i ensamheten säger ju redan allt om dess beskaffenhet - eller åtminstone någonting om hur dikt fungerar. Men den mänskliga ensamheten balanseras av den intensiva närvaron av myllrande liv - djur, mytologiska väsen, kanske även ting. Jag har för mig att Michelet förklarade häxeriets uppkomst med hur bondkvinnorna under arbetet sjöng mässande sånger till naturen och förverkligade en slags hedendom i protest mot den kyrkliga civiliserande auktoriteten. Något av denna hållning är Ingela Strandbergs, där hon identifierar sig med både ljusa och mörka naturväsen. Dikternas längtan rör sig inte mot den idylliska utan den vilda, spännande naturen, eller rättare sagt, mot en natur som överstiger den typen av mänskliga indelningar. Den grundläggande motsättningen mellan civilisation och natur är dock grundmurad. Thoreau sägs likt diktjaget känna igen

...........den ruttna lukten
av godhet. Den finns överallt.
Den smakar bärgning.
Den lämnar ingen fallhöjd öppen.
Ner med mig i diket, och upp!
Ni har rätt; en hund
skulle kunna göra det samma.

Kampen utkämpas mellan civilisationens avtäckande ljus - i form av den allegoriska figuren Mäterskan - och naturens okända mörker. Det är någonting okänt och måste förbli så, den bästa stunden är när hon ingenting vet. Därför föredrar diktjaget natten:

i mörkret
är allt likt och olikt bara
ett tunt tyg mot det jag inte vet.

Det rör sig definitivt om (natur-)romantiska dikter, och jag tror att diktsamlingen bör applåderas för det sätt den behandlar konventionella motsatsställningar snarare än att den egentligen övervinner dem. Ibland uppnår hon en precision i ordval och klarhet i bilderna som förmår ge nytt liv även åt traditionella teman - t ex den pastorala kontrasten mellan den stora och den lilla världen:

Alla mina resors slut
sänkte jag i Linnesjön.
Katedraler och torg, enhörningar
och besatthet blandades
i vattnets minne.

Den stora älgtjuren
kom och drack.

Jag blev enkel.
Som ett barn som klätt
på sig själv för första gången.

ADD vs. detaljknullande

Jag satt och pratade ett tag med min gamla handledare som undrade vad jag - rent hypotetiskt - skulle välja för inriktning på min forskning. Det är en besvärande fråga. Dels för att jag är så pass fladdrig i mina idéer, dels för att jag är motståndare till kunskapsspecialisering, i synnerhet inom humaniora. Jag inser givetvis att mycket lite kan uppnås utan exklusiv inriktning och fördjupning, men jag har känslan av att fortfarande syssla med den nödvändiga orienteringen innan det stora beslutet. Kanske kommer jag alltid att känna så, och det är väl kanske en nyttig nyfikenhet om än inte särskilt verklighetsanpassad. Förr eller senare måste fokus prioriteras på breddens bekostnad.
Ändå vill jag slå ett slag för den breda bildningen. Jag är less på att åhöra föreläsningar hållna av doktorander som kan allt om ett fjuttämne så smalt att det i stort sett bara intresserar dem själva, men som inte läst Shakespeares "Julius Caesar". (På motsvarande sätt skulle jag tycka det var tråkigt att höra på någon som uteslutande intresserat sig för Shakespeare men inte kunde sätta hans pjäser i relation till andra verk). Jag har två invändningar mot denna typ av specialisering. Den första är praktisk: ju mer välorienterad man är i den allmänna kulturhistorien, desto lättare har man att urskilja vad som är unikt i det laboratoriskt avskilda studieobjektet. Och desto mer har man att lägga in i det i form av intertexter o dyl. Min andra invändning är mer teoretisk - ideologisk skulle vissa säga - och bottnar i den föreställning jag har om kulturens enhet och mänsklighetens gemensamma drag. Jag är kritisk mot att elevens möte med kulturen ska ske utifrån dess egen horisont - han/hon har ju ännu inte erbjudits den bredd av alternativ som möjliggör autonomi. Vi finner oss själva genom att jämföra oss med verk ur alla epoker och av alla typer. Här kan man möjligtvis se en ödmjuk legitimering av kanon. Men även denna invändning är i grunden praktisk. Oavsett om man har en ahistorisk, universalistisk syn på mänskligheten eller en renodlat historicistisk måste man ha en känsla för kulturen (i det här fallet litteraturen) som system. Det behöver inte utmynna i Northrop Fryes encyklopediska excesser, där allt nytt bara är en variation på ett gammalt tema. Lika väsentlig är kontrasten. Jag minns när en lärare, en marxist som i stort sett bara intresserade sig för realistiska romaner, rådde oss alla att läsa Rolandssången. Varför? Vad har ett medeltida, strängt typiserat - och, det måste sägas, tämligen trist - diktverk om riddare och saracener att erbjuda? Perspektiv, naturligtvis. Hur skulle man förstå Balzacs historieladdade värld av ting om man såg den som normal? Man har naturligtvis ingen plikt att tycka att allting är intressant. Däremot har man en plikt att undersöka om det kan vara det. Och inte minst om det i konjunktion med eller kontrast mot någonting annat kan bli meningsfullt.

Lägesrapport

Så var det klart. Min uppsats är inlämnad och terminen är så gott som avslutad. Istället för att hukad över dataskärmen förbanna solljusets strimmor är det nu meningen att jag ska njuta av dem. De träffar mitt öga som en besvärande fråga. Problemet med att inte längre ha någonting som hänger över en är att vi då måste ta in himlen i hela dess skrämmande vidd. "Jag är lika tomhänt som skjortan på väderstrecket" skriver Tranströmer, och även om det i hans dikt är otvetydigt positivt, fångar det hur känslan av viktlöshet i sitt inledande stadium är en aning svindlande. Jag tänker på hårt arbetande människor som går i pension, känslan av en fallucka som öppnar sig under deras fötter. Många saker är mycket enklare än att bara leva. Sådan tur då att arbetet kommer som en räddare i nöden - det har lovat att redan på måndag rädda mig från den här läskiga friheten. Men nog av detta. Egentligen brukar jag nog erfara känslan av flyktighet starkare än jag gör den här gången, och jag tyckte nog mest att det var intressant att beskriva tillståndet (betyder det att jag kommer att avsky att jobba?). Jag har i alla fall fått avnjuta en vistelse på landet. Jag hade tänkt inkludera fotografier för er som inte var där, men den här målningen duger bra.

Envar sin egen Adam

Den alltid läsvärde Pierre Assouline anmälde på sin blog några nyutkomna böcker om namnbyten. En fransk forskare och genealog, Nicole Lapierre, som skrivit boken Changer de nom, som led i ett kartläggningsprojekt av falska aristokrater och högerextrema medlöpare som bytt bort ett namn tyngt av associationer. Ämnet är fascinerande av många anledningar. Dels för att namnbyten - utifrån en syn på människan som kalkylerande strateg - avslöjar en hel del om samhällets uppbyggnad. En Darwish som byter namn till Blomsberg eller något annat "svenskt" har uppenbarligen någonting att vinna på det, liksom en Andersson som byter till Gyllström eller något annat "adligt". Den aspekten kanske främst är relevant för byten av efternamn. Men att byta förnamn tycks aktualisera en annan sorts problematik, som jag nästan tycker är mer intressant. Jag var själv inte helt nöjd med mitt förnamn när jag var yngre - det var udda och germanskt och jag ville ha ett normalt och anglosaxiskt. Jag är glad att jag aldrig gjorde slag i saken och bytte till något annat (jag pustar ut när jag tänker på de "normala" namn jag hade velat byta till). Det fina med att ha tilldelats ett namn är ju just att man inte behöver stå för det. När folk väljer att byta förnamn blir det genast en fråga om val, och man får därför en oönskad inblick i deras preferenser och självbild. Särskilt komiskt blir det för dem som känner till både "före" och "efter" och kan skratta åt kontrasten mellan exempelvis Thore och Kim, Hjördis och Linda eller Evert och Ricky. Det finns naturligtvis förändringar åt olika håll - från ovanligt till vanligt, från vanligt till ovanligt (hörde för ett tag sedan om någon student som bytt namn till Aristoteles - jag tror att han hette Johan innan bytet). Det gemensamma är det faktum att man på något sätt får veta för mycket om personen, ungefär som när man kommer på någon med att spegla sig under det att de provar olika tillgjorda ansiktsuttryck de skulle vilja ha. Nu skulle jag hellre ha ett löjeväckande namn som påtvingats mig än att behöva bära bördan av att ha valt det själv.

Himlens blå

För ett tag sedan funderade jag, stimulerad av The Guardians poesiblogg, på vilken vårdikt som egentligen är den bästa. Många förslag dök upp, men jag kom inte fram till den slutgiltiga vinnaren. Nu är årstiden rätt långt framskriden, och nu sitter jag inomhus med ont i halsen och ett uppsatsarbete som är lika tröttande som det är uppjagande. Och först nu kan jag se vilka som är de bästa vår/sommardikterna: de som med ilska och nedslagenhet vänder sig mot bristen på överensstämmelse mellan det inre och det yttre. Någonting av detta finns redan i Wordsworths "Lines written in early spring" där diktjaget känner sorg över "What man has made of man", men felet ligger här hos människan, inte den goda naturen. Detsamma kan sägas om Petrarcas "Zephiro torna", ett annat givet nummer i vårantologin. Nej, de dikter jag menar är de där diskrepansen mellan det ljuvliga miljön och jagets känsla blir så stark att omgivningen antar en kvävande, nästan hotfull aspekt. Till den kategorin hör avgjort en av Mallarmés tidigare dikter, L'Azur. De två första stroferna:

De l'eternel Azur la sereine ironie
Accable, belle indolemment comme les fleurs,
Le poëte impuissant qui maudit son génie
A travers un désert stérile de Douleurs.

Fuyant, les yeux fermés, je le sens qui regarde
Avec l'intensité d'un remords atterrant,
Mon âme vide. Où fuir? Et quelle nuit hagarde
Jeter, lambeaux, jeter sur ce mepris navrant?

(Ungefär: Den eviga azurns fridfulla ironi, håglöst vacker som blommorna, tynger den vanmäktige poeten som förbannar sin genius genom en steril öken av smärtor. //
Flyende, med stängda ögon, känner jag att den, med styrkan hos ett bedrövande samvetskval, blickar in i min tomma själ. Vart skall jag fly? Och vilken hemsk natt skall ni kasta, trasor, kasta över detta hjärtslitande förakt? )

Dikten fortsätter sedan med en besvärjelse att dimmor, rök och moln må stiga till himlen och "bygga ett stort och tyst tak" som låter diktjaget glömma sin tävlan mot Naturen. Bara för att till slut övervinnas av klockornas klang, genom vilka azurn får röst och kommer ut som "en blå angelus". Det finns ingenstans att fly, inget sätt att undkomma det kvävande blå:

Oú fuir dans la révolte inutile et perverse?
Je suis hanté....

(Var ska jag fly i min gagnlösa och förvända revolt? Jag är hemsökt.)

Till den här kategorin hör avgjort Katarina Frostensons "I blått, i vitt" (ur I det gula)

Morgon och en
fin liten ilska i luften : skrik-skrik-skrik-skrik


koboltblå himmel, trotsigt blå
eller bara skenheligt blå
Vad är mer skenheligt än blå himmel


Män ute på gården, röker
och kliar sig här och var
Fönstren blänker
fasaden är bländvit
Gården är renstädad
vinden avröjd

Huset ute - morgonen här och
en djup liten skräck underkuvad, där jag : jAg
är väl ett högt staket
där man hänger upp vita lakan

Här försvinner jaget helt och underkuvas av det vita, blå och lysande, under ett förklarande ljus som täcker över snarare än blottlägger. Och ungefär samma styrkeförhållande råder i min nuvarande situation, där hela världen lyser utom den lilla punkt långt inne i kroppen som råkar vara den man känner med.