Lägesrapport

Så var det klart. Min uppsats är inlämnad och terminen är så gott som avslutad. Istället för att hukad över dataskärmen förbanna solljusets strimmor är det nu meningen att jag ska njuta av dem. De träffar mitt öga som en besvärande fråga. Problemet med att inte längre ha någonting som hänger över en är att vi då måste ta in himlen i hela dess skrämmande vidd. "Jag är lika tomhänt som skjortan på väderstrecket" skriver Tranströmer, och även om det i hans dikt är otvetydigt positivt, fångar det hur känslan av viktlöshet i sitt inledande stadium är en aning svindlande. Jag tänker på hårt arbetande människor som går i pension, känslan av en fallucka som öppnar sig under deras fötter. Många saker är mycket enklare än att bara leva. Sådan tur då att arbetet kommer som en räddare i nöden - det har lovat att redan på måndag rädda mig från den här läskiga friheten. Men nog av detta. Egentligen brukar jag nog erfara känslan av flyktighet starkare än jag gör den här gången, och jag tyckte nog mest att det var intressant att beskriva tillståndet (betyder det att jag kommer att avsky att jobba?). Jag har i alla fall fått avnjuta en vistelse på landet. Jag hade tänkt inkludera fotografier för er som inte var där, men den här målningen duger bra.