Himlens blå

För ett tag sedan funderade jag, stimulerad av The Guardians poesiblogg, på vilken vårdikt som egentligen är den bästa. Många förslag dök upp, men jag kom inte fram till den slutgiltiga vinnaren. Nu är årstiden rätt långt framskriden, och nu sitter jag inomhus med ont i halsen och ett uppsatsarbete som är lika tröttande som det är uppjagande. Och först nu kan jag se vilka som är de bästa vår/sommardikterna: de som med ilska och nedslagenhet vänder sig mot bristen på överensstämmelse mellan det inre och det yttre. Någonting av detta finns redan i Wordsworths "Lines written in early spring" där diktjaget känner sorg över "What man has made of man", men felet ligger här hos människan, inte den goda naturen. Detsamma kan sägas om Petrarcas "Zephiro torna", ett annat givet nummer i vårantologin. Nej, de dikter jag menar är de där diskrepansen mellan det ljuvliga miljön och jagets känsla blir så stark att omgivningen antar en kvävande, nästan hotfull aspekt. Till den kategorin hör avgjort en av Mallarmés tidigare dikter, L'Azur. De två första stroferna:

De l'eternel Azur la sereine ironie
Accable, belle indolemment comme les fleurs,
Le poëte impuissant qui maudit son génie
A travers un désert stérile de Douleurs.

Fuyant, les yeux fermés, je le sens qui regarde
Avec l'intensité d'un remords atterrant,
Mon âme vide. Où fuir? Et quelle nuit hagarde
Jeter, lambeaux, jeter sur ce mepris navrant?

(Ungefär: Den eviga azurns fridfulla ironi, håglöst vacker som blommorna, tynger den vanmäktige poeten som förbannar sin genius genom en steril öken av smärtor. //
Flyende, med stängda ögon, känner jag att den, med styrkan hos ett bedrövande samvetskval, blickar in i min tomma själ. Vart skall jag fly? Och vilken hemsk natt skall ni kasta, trasor, kasta över detta hjärtslitande förakt? )

Dikten fortsätter sedan med en besvärjelse att dimmor, rök och moln må stiga till himlen och "bygga ett stort och tyst tak" som låter diktjaget glömma sin tävlan mot Naturen. Bara för att till slut övervinnas av klockornas klang, genom vilka azurn får röst och kommer ut som "en blå angelus". Det finns ingenstans att fly, inget sätt att undkomma det kvävande blå:

Oú fuir dans la révolte inutile et perverse?
Je suis hanté....

(Var ska jag fly i min gagnlösa och förvända revolt? Jag är hemsökt.)

Till den här kategorin hör avgjort Katarina Frostensons "I blått, i vitt" (ur I det gula)

Morgon och en
fin liten ilska i luften : skrik-skrik-skrik-skrik


koboltblå himmel, trotsigt blå
eller bara skenheligt blå
Vad är mer skenheligt än blå himmel


Män ute på gården, röker
och kliar sig här och var
Fönstren blänker
fasaden är bländvit
Gården är renstädad
vinden avröjd

Huset ute - morgonen här och
en djup liten skräck underkuvad, där jag : jAg
är väl ett högt staket
där man hänger upp vita lakan

Här försvinner jaget helt och underkuvas av det vita, blå och lysande, under ett förklarande ljus som täcker över snarare än blottlägger. Och ungefär samma styrkeförhållande råder i min nuvarande situation, där hela världen lyser utom den lilla punkt långt inne i kroppen som råkar vara den man känner med.