Jag har på sistone tänkt en hel del på begreppet charm. Det torde vara rätt svårt att definiera, och ändå spelar det en stor roll för hur man, eller i alla fall jag, bedömer kulturprodukter. Vad är charm, eller snarare, vad menar vi när vi säger att en konstnär eller ett konstverk har charm? Etymologiska undersökningar leder ingen vart. Latinets carmen , vilket blivit franskans charme, betyder antingen (poetisk) sång, (muntligt framförd) dikt eller besvärjelse, trollformel. När vi talar om charm hos personer, att vissa äger förmågan att charma andra, borde det betyda ungefär "förmåga att trollbinda". Det ger en inte särskilt mycket att arbeta med, överfört till konstverk. Vi säger inte nödvändigtvis att en hypnotisk melodi är "charmig", det är inte det vi avser med "charm". Å andra sidan har ju ordet, applicerat på människor, en ganska precis betydelse, även om den är svår att ringa in. En människa kan ha massvis med auktoritet och verkligen ta kontroll över auditoriet utan att nödvändigtvis äga charm. För det krävs kanske subtila spår av ironi, underfundig humor och framförallt en särskild typ av tillmötesgående. Jag antar att vi letar efter analogier i konsten till den typen av stämningar. Men det kan ju också yttra sig på väldigt många sätt. Skulle man ta min karakteristik av den mänskliga charmen på allvar och medvetet eftersträva just de effekterna i ett verk skulle resultatet troligtvis bli kitsch. Men charm och kitsch kan ju inte vara samma sak. Är de relaterade? Kanske förbundna i en gemensam motvilja mot det gravallvarliga. Ändå finns det ju kulturprodukter som likt kitschen utgör (med Adornos karakteristik) "en parodi på katharsis" utan att nödvändigtvis äga charm. Ingenting är mer förfärligt än en publikfriande film inriktad på falsk försoning, vilken till på köpet inte är charmig. Samtidigt kunde charm tänkas samsas med de allra allvarligaste ambitioner. Mallarmé är ett exempel, Beckett ett annat. När vi upptäcker charm hos sådana författare framstår det ofta som ett nödvändigt tillskott av humor och ironi, som ger en slags fullhet åt verkets personlighet. Skulle charm alltså ha med mångsidighet att göra? Kanske. Utan ett nödvändigt tillskott av charm får de gravallvarliga författarskapen någonting tölpaktigt över sig. De riktar in sig på att vägra behaga, men just där ljuger de för sig själva eftersom de likväl koketterar med just denna vägran. (Stig Larsson framstod som charmig därför att han tycktes så medveten om denna lögn och den roll den tvingade honom att spela). Handlar det alltså om tillmötesgående, och hur man hanterar kulturproduktens oundvikliga karaktär av (i någon form) tilltal? Är det på så sätt en analogi till den mänskliga charmen?
Det här är helt spekulativt, jag får ge mig. Men jag vill ändå tänka att begreppet "charm" svarar mot en påtaglig egenskap hos vissa verk, att det inte bara är ett tomt ord, utbytbart med många andra som också uttrycker gillande. Men vad tusan är det egentligen?
No comments:
Post a Comment