ADD vs. detaljknullande

Jag satt och pratade ett tag med min gamla handledare som undrade vad jag - rent hypotetiskt - skulle välja för inriktning på min forskning. Det är en besvärande fråga. Dels för att jag är så pass fladdrig i mina idéer, dels för att jag är motståndare till kunskapsspecialisering, i synnerhet inom humaniora. Jag inser givetvis att mycket lite kan uppnås utan exklusiv inriktning och fördjupning, men jag har känslan av att fortfarande syssla med den nödvändiga orienteringen innan det stora beslutet. Kanske kommer jag alltid att känna så, och det är väl kanske en nyttig nyfikenhet om än inte särskilt verklighetsanpassad. Förr eller senare måste fokus prioriteras på breddens bekostnad.
Ändå vill jag slå ett slag för den breda bildningen. Jag är less på att åhöra föreläsningar hållna av doktorander som kan allt om ett fjuttämne så smalt att det i stort sett bara intresserar dem själva, men som inte läst Shakespeares "Julius Caesar". (På motsvarande sätt skulle jag tycka det var tråkigt att höra på någon som uteslutande intresserat sig för Shakespeare men inte kunde sätta hans pjäser i relation till andra verk). Jag har två invändningar mot denna typ av specialisering. Den första är praktisk: ju mer välorienterad man är i den allmänna kulturhistorien, desto lättare har man att urskilja vad som är unikt i det laboratoriskt avskilda studieobjektet. Och desto mer har man att lägga in i det i form av intertexter o dyl. Min andra invändning är mer teoretisk - ideologisk skulle vissa säga - och bottnar i den föreställning jag har om kulturens enhet och mänsklighetens gemensamma drag. Jag är kritisk mot att elevens möte med kulturen ska ske utifrån dess egen horisont - han/hon har ju ännu inte erbjudits den bredd av alternativ som möjliggör autonomi. Vi finner oss själva genom att jämföra oss med verk ur alla epoker och av alla typer. Här kan man möjligtvis se en ödmjuk legitimering av kanon. Men även denna invändning är i grunden praktisk. Oavsett om man har en ahistorisk, universalistisk syn på mänskligheten eller en renodlat historicistisk måste man ha en känsla för kulturen (i det här fallet litteraturen) som system. Det behöver inte utmynna i Northrop Fryes encyklopediska excesser, där allt nytt bara är en variation på ett gammalt tema. Lika väsentlig är kontrasten. Jag minns när en lärare, en marxist som i stort sett bara intresserade sig för realistiska romaner, rådde oss alla att läsa Rolandssången. Varför? Vad har ett medeltida, strängt typiserat - och, det måste sägas, tämligen trist - diktverk om riddare och saracener att erbjuda? Perspektiv, naturligtvis. Hur skulle man förstå Balzacs historieladdade värld av ting om man såg den som normal? Man har naturligtvis ingen plikt att tycka att allting är intressant. Däremot har man en plikt att undersöka om det kan vara det. Och inte minst om det i konjunktion med eller kontrast mot någonting annat kan bli meningsfullt.