Eftersom jag för tillfället är bunden till staden och längtar till skogen får jag nöja mig med surrogat. Jag plockade därför upp en diktsamling med titeln Bäste herr Thoreau!, skriven av Ingela Strandberg. Det är en bok jag skulle ha velat läsa om jag fick gå omkring i skogen i Dalarna. Det är en bok jag vill läsa eftersom jag inte kan gå omkring i skogen i Dalarna. Är inte skriften en lysande uppfinning?

Titeln lyckas uttrycka ett visst tvivel över den skogliga ensamheten som ideal - ett anrop till Thoreau som också mynnar ut i ett möjligt ifrågasättande. Själva behovet av en närvaro i ensamheten säger ju redan allt om dess beskaffenhet - eller åtminstone någonting om hur dikt fungerar. Men den mänskliga ensamheten balanseras av den intensiva närvaron av myllrande liv - djur, mytologiska väsen, kanske även ting. Jag har för mig att Michelet förklarade häxeriets uppkomst med hur bondkvinnorna under arbetet sjöng mässande sånger till naturen och förverkligade en slags hedendom i protest mot den kyrkliga civiliserande auktoriteten. Något av denna hållning är Ingela Strandbergs, där hon identifierar sig med både ljusa och mörka naturväsen. Dikternas längtan rör sig inte mot den idylliska utan den vilda, spännande naturen, eller rättare sagt, mot en natur som överstiger den typen av mänskliga indelningar. Den grundläggande motsättningen mellan civilisation och natur är dock grundmurad. Thoreau sägs likt diktjaget känna igen

...........den ruttna lukten
av godhet. Den finns överallt.
Den smakar bärgning.
Den lämnar ingen fallhöjd öppen.
Ner med mig i diket, och upp!
Ni har rätt; en hund
skulle kunna göra det samma.

Kampen utkämpas mellan civilisationens avtäckande ljus - i form av den allegoriska figuren Mäterskan - och naturens okända mörker. Det är någonting okänt och måste förbli så, den bästa stunden är när hon ingenting vet. Därför föredrar diktjaget natten:

i mörkret
är allt likt och olikt bara
ett tunt tyg mot det jag inte vet.

Det rör sig definitivt om (natur-)romantiska dikter, och jag tror att diktsamlingen bör applåderas för det sätt den behandlar konventionella motsatsställningar snarare än att den egentligen övervinner dem. Ibland uppnår hon en precision i ordval och klarhet i bilderna som förmår ge nytt liv även åt traditionella teman - t ex den pastorala kontrasten mellan den stora och den lilla världen:

Alla mina resors slut
sänkte jag i Linnesjön.
Katedraler och torg, enhörningar
och besatthet blandades
i vattnets minne.

Den stora älgtjuren
kom och drack.

Jag blev enkel.
Som ett barn som klätt
på sig själv för första gången.