Mannen som slängde en hink pilar mot darttavlan

Dags för en uppdatering. Jag har genomgått det stålbad som den första säsongen som uppdragssökande disputerad verkar innebära, och går nu in i en något lugnare fas, åtminstone vad gäller deadlines. Problemet ett tag framöver kommer snarare att vara att det inte finns något att söka, samtidigt som sparpengarna sakta tar slut...
Varje ny fas i det akademiska har inneburit att jag famlar i blindo och försöker hitta en rytm. Det är svårt att på förhand veta om ens uppskattningar av vad man hinner med är oambitiöst låga eller orealistiskt höga. Och vanligtvis finns det bara ett sätt att ta reda på det. Tyvärr (?) tenderar sådana prövningsfaser också att höja snittet för vad man kan prestera, med resultatet att kalkylen blir nästan lika osäker nästa gång. Till detta kommer misstanken att ribban höjts oåterkalleligen och att det alltid kommer att vara så här. Det är åtminstone vad de äldre säger och det finns ingen anledning att tro att de ljuger - inte ens när vissa av dem säger att de aldrig skulle ha disputerat om de visste hur jobbigt det skulle bli efteråt. Men jag tror mig i alla fall kunna säga att min strategi hittills - att skjuta på allt som rör sig - kunde ha balanserats av lite mer fokus på enskilda uppgifter. Jag har hunnit med en hel del ansökningar, presentationer, ja till och med skrivit en text som ska tryckas, men känner att det mesta blivit halvdant. Framför allt tror jag att jag rest för mycket: en katastrofal resa till Seattle (försvunnet bagage, inga kontaktlinser, usel presentation); en behaglig men intensiv resa till Genève (trevliga eventuella framtida projektdeltagare, strålande väder, visning av Rousseaus och Voltaires manuskript samt den senares nattmössa); en presentation i Uppsala (två timmars sömn natten innan, framförandet därefter). Förhoppningsvis kommer det under resten av terminen och under sommaren att finnas tid att läsa och skriva ordentligt, även på den här bloggen (men stryk i så fall "ordentligt").

Jag har för övrigt bestämt mig för att flytta hela innehållet till en ny blogg (daligoandlighet.blogspot.se) - den förra adressen, som tillkom mest på prov, är lite förvirrande med sin kombination av ett smeknamn som nästan ingen kallar mig längre och ordet för själva mediet på amerikanska. Att snygga till det hela vore också önskvärt, men med tanke på min bristande formkänsla och (nära förbundet) min spontana aversion mot att hålla på med linjer och färger, är det kanske för mycket att hoppas på. En rensning i arkivet vore kanske också önskvärt - med tanke på att jag hållit igång den här bloggen sedan 2007. Inte så pjåkigt för någon som rutinmässigt avfärdas som teknikfientlig bakåtsträvare. Hursomhelst önskar jag alla ni två-tre läsare välkomna till:

daligoandlighet.blogspot.se 

Det uppenbara

Jasenko Selimovic skriver idag i DN, i en lite svepande text men med vissa poänger:

"Vi har möjligheter och resurser, biblioteksbussar, konserthus och stadsteatrar, subventionerad kulturskola, skolbesökande fria grupper, bokmässor och stadsbibliotek och ändå, det enda vi erbjuder är - ursäkter. Hur ett land som negligerar bildning kan bli förvånat över den sjunkande kunskapsnivån är för mig en gåta."

Det har jag också frågat mig många gånger, och noterat det paradoxala att samtidigt som det muttras i korridorerna över studenters okunskap skulle man aldrig drömma om att hävda att sådana saker har ett egenvärde. Eftersom jag är född i Sverige kan det vara svårt att uttala sig om, men jag misstänker att jag med en blick utifrån skulle finna den här kombinationen av kompakt okunskap och övertygelse om sin egen förträfflighet ännu mer svåruthärdlig. Jag tror Selimovic har rätt när han skriver att svenskar inte gillar när invandrare påpekar detta, och jag tror också att han har rätt i att svenskar tenderar att - implicit i alla fall - betrakta länder där bildning värderas som efterblivna och traditionalistiska. Som vanligt kommer svensk nationell stolthet till uttryck i ett förtäckt evolutionstänkande. Men vi måste fråga oss vad som egentligen är bra, vad som egentligen är progressivt, och se hur det stämmer med vad vi faktiskt vet om samhället.  
       Jag kom att tänka på det då jag läste en liten bok om Sverige och Danmark av Anna Smedberg Bondeson (en bekant till mig sagt i förbigående). Hon jämför där svensk och dansk inställning till kanon och klassikerna, en diskussion som tar sin utgångspunkt i en kritik av den förkrossande manliga överrepresentationen i den danska litteraturkanon. Så långt är jag med - dessa saker måste diskuteras. Men från det går hon till att betrakta det som en fördel att svenskar "verkar känna behov av att också kunna problematisera och legitimera varför vi överhuvudtaget ska läsa litteratur" och nämner som ett exempel Magnus Perssons (en annan bekant) bok Varför läsa litteratur? Och här har jag hoppat av tåget.
        Det vore naturligtvis förvänt att hävda att man inte bör problematisera - vem skulle väl vilja stå upp för sådan anti-intellektualism? Men samtidigt har jag svårt att betrakta problematiserandet som annat än ett supplement och en lyx, som i frånvaron av fundament är dömt att skifta karaktär. Hegel har säkert sagt något träffande om hur den negativa kraften genom en dialektisk omkastning förvandlas till ren bekräftelse. Det är i varje fall vad som har hänt, och en ny situation kräver att vi tänker om. En gång i tiden var det kanske relevant att problematisera litteraturens ställning i det franska samhället, när Pierre Bourdieu kritiserade det hierarkiska och centralistiska i kultur- och utbildningsväsendet. Men om man finner ett underlag för detta i dagens svenska verklighet bör man nog för det första observera skillnaden mellan kartan och territoriet, och för det andra se till att det inte är en karta över något annat land man har i handen (Edward Said brukade tala om detta fenomen som "traveling theory", och svenskar har inte lyssnat till hans varningar). En tydlig parallell till detta finns i ordet "kritiskt tänkande", som idag behandlas som om vissa tankesystem och ideologier kunde ha monopol på det. Vilket naturligtvis är raka motsatsen till vad kritiskt tänkande är, eller borde vara, dvs. ett pågående projekt där beskrivningar av verkligheten mäts mot observationer, egna reflektioner, bryts mot andra synpunkter och så vidare.  
      Så kanske borde man problematisera problematiserandet av läsningen? Att inse att det stöter mot en gräns där de villkor som gjorde det meningsfullt från början inte längre gäller? Jag tror naturligtvis inte att de som resonerar som Smedberg Bondeson eller Persson är mot läsning. Fick jag gissa skulle jag säga att deras ideal snarare är en myndig person som kan läsa, och har läst en hel del, men som också är medveten om att det inte är svaret på allt och att läsningen dels har sina mediala begränsningar, dels är invävd i olika mer eller mindre problematiska hierarkier. Och det låter väl som ett berömvärt ideal. Men att tro att en sådan hållning skulle bli någorlunda spridd när så många människor inte ens når upp i minimum vad gäller läsförståelse kan inte kallas annat än utopiskt. Finns det verkligen ingen koppling mellan nedvärderingen av litteraturen och den sjunkande läskunnigheten? Finns det verkligen inget orsakssamband mellan svenska och franska barns läsförståelse och värderingen av litteraturen i dessa länder? Är det inte ett ganska rimligt antagande att samhällen där sådana färdigheter värderas kommer att skapa människor som kan läsa innantill? Och borde vi inte då dra rakt motsatt slutsats, nämligen att Sverige skulle behöva lite av den grundmurade tilltro till litteraturens betydelse som Smedberg Bondeson beskriver i Danmark?
       Än mer förvånad blir jag när samma människor som aldrig offentligen skulle våga säga att Shakespeare är viktigare än [valfri popkulturföreteelse] går runt och muttrar om studenter som inte kan någonting. Varför skulle studenterna kunna saker som de aldrig uppmuntrats att lära sig? Frågetecknen hopas kring det alltmer mysteriösa beteendet hos svensk medelklass. Samtidigt tror jag - och vet delvis, men det rör sig om anekdotiska bevis - att medelklassen i praktiken inte lever som de lär, utan att den vill att deras barn ska ha möjlighet att ta del av den bildning som fortfarande finns. Om inte annat får de den gratis vid middagsbordet, och har redan därigenom ett enormt försteg framför sina kulturellt mindre bemedlade kamrater. Detta hyckleri har så vitt jag kan se bara en konsekvens: den är inte grann och den heter ökade klyftor. Det påminner mig lite om det gamla sovjetskämtet: det diskuterades tidigt huruvida man i det framtida drömsamhället överhuvudtaget skulle ha pengar. Mot de som menade att någon typ av kvantitativt bytesvärde skulle få finnas, stod de som menade att penningekonomin överhuvudtaget skulle upphävas. Man nådde till slut den dialektiska lösningen att nomenklaturan fick en hel del pengar, medan folket fick nästan ingenting. På samma vis tycks frågan: ska vi läsa böcker eller inte? Behöver vi bildning? få resultatet att barnen till de som läser böcker kommer att ha läst en del böcker, medan de andra barnen inte kommer att ha läst några alls.
      Jag skulle önska att intellektuella i Sverige hade en lite mer pessimistisk-realistisk inställning till människans förmåga, att vi vore mer försiktiga och att vi tänkte på hur bräckligt det fundament vi bygger på egentligen är. Det enda som håller oss vid liv är att föreställningen om vår aktivitet som värdefull är spridd till långt fler än de som aktivt kan ta del av det eller själva engagera sig i det. Ett rakryggat försvar för den hotade bildningen, dess oupplösliga samband med kritiskt tänkande, värdet av informerade åsikter och argumentation, vore på sin plats. Det vore också på sin plats att inse situationens allvar och inte komma med det evinnerliga "ja, men vi är bra på annat...." Utsagan "ingen läser men vi problematiserar i alla fall läsningen" är absurd. Jag har aldrig förstått varför vi inte samtidigt skulle kunna ha en hög kunskapsnivå och bevara de fördelar som det regelmässigt ställs emot i något inbillat nollsummespel. Vilket leder mig över till nästa önskemål: mer solidaritet inom skrået. Skulle en strateg betrakta de belästa idag skulle denne misstänkt att vi var offer för en söndra-och-härska-taktik från fienden. Alltför många sätter sin politiserade identitet först och verkar betrakta sin identitet som forskare, kritiker, författare, konstnär etc. som något tillfälligt, och oliktänkande kollegor som fiender. Men när humaniorainstitutioner inte får medel, när det inte finns någon som läser böcker, eller när vi får studenter som inte kan läsa, drabbar det den postkoloniala feministen lika mycket som den opolitiske formalisten. När stödet till kulturtidskrifter läggs ned drabbar det inte enbart en viss grupp - det drabbar alla inom området "kultur" att "kultur" inte har ett egenvärde. Studenter som inte har läst Joseph Conrad brukar inte vara stort bättre på Virginia Woolf; folk som inte kan någonting om det grekiskt-romerska eposet brukar sällan kompensera detta genom kunskaper i persisk sufidiktning eller japansk haiku. Med mindre defensiv och missriktad stolthet och mer enighet skulle vi kunna börja göra Sverige intressant. Men det kommer också att kräva de saker vi saknar allra mest: mod och konsekvens. Och vi skulle behöva ge upp vår favoritlast: inställsamheten.      

 Tillägg: mycket bra inlägg av Jenny Maria Nilsson (SvD), som lyckas reda ut begreppen och undvika den låsning i fasta positioner som så ofta blir resultatet.


 

Le style c'est la pensée même

Akademiskt skrivande är ett ämne som det borde pratas mer om. Vi tycks på något sätt ta för givet att det kommer av sig själv. Kanske är det en följd av den anti-retoriska mystiken om Författaren, samma inställning som gör det allt svårare för studenter att skriva (eftersom de inte är vana att tänka på språket som ett redskap för att åstadkomma effekter hos en läsare, utan som "inre röst"), och svårare att ta kritik (eftersom att kritisera någons språk innebär att kritisera personen). Men kanske är det ett annat större missförstånd som lurar i bakgrunden. Vi tenderar nämligen att tänka på akademiskt skrivande som ett slags utpyntning av ett redan existerande innehåll, samtidigt som vi  vet att det stämmer ganska illa med vad vi vet om hur texter fungerar, och med vår egen upplevelse av hur författarens stil kan väcka insikter. En sådan "instrumentell" inställning präglar i varje fall de handböcker jag tidigare läst, och därför gläder det mig att Eric Hayot har kommit ut med sin The Elements of Academic Style, som verkligen tar det akademiska skrivandet på allvar.
    Hayot är professor i komparativ litteraturvetenskap, med särskild inriktning på relationer mellan Väst och Kina. Jag började läsa honom först när jag stötte på boken On Literary Worlds , ett intressant försök att kombinera reflektion över begreppet "Värld" med en ansats till typologi i stil med Fryes Anatomy of Criticism. Samtidigt måste jag erkänna att jag inte tänkte på honom som en stor stilist medan jag läste den boken - knappast någon usel heller, utan bara en effektiv och lätt underhållande. I vilket fall som helst har han ägnat det akademiska skrivandet mycken tankemöda, och som jag ser det har han helt rätt ingång till ämnet: "conceiving of writing as the process whereby you put down thoughts you already have will give you a bad idea of what writing does and can do...it hinders it as a medium of research and discovery". Detta betyder naturligtvis inte att man kan skriva hur som helst utan att tänka eller läsa först, utan är menat att betona skrivandet som något mer än en rent mekanisk process: en del av forskningen. Själv har jag ofta haft erfarenheten att lösningen på ett till synes tekniskt problem - typ undvikandet av samma adjektiv i två på varandra följande meningar - lett till viktiga insikter och återverkat på innehållet på ibland svåröverskådliga sätt.
    Hayot är kritisk mot hur lite det talas om sådant i den amerikanska miljön, och jag kan inte säga att vi är stort bättre på det i Sverige. De existerande handböckerna i akademiskt skrivande tenderar dessutom att vara mer allmänna, medan det ofta krävs en speciell, mer syntetiskt förmåga till framställning inom humaniora. Ett problem hos många studenter är att det de skriver antingen är totalt flummigt, eller så stolpigt analytiskt att det inte blir intressant. Men det som imponerar på en lä(s/r)are är när stilen används för att nå en viss dialektisk rörlighet, när texten når ett tillstånd då det vore artificiellt att skilja på elegans och sanning. Man kan också tycka att det är konstigt att den syn språklig mening som vi ständigt applicerar på litterära texter inte skulle gälla facklitterära sådana. Allting från ordval till meningens rytm, till hur transitioner mellan stycken fungerar som ett slags tyst begreppslighet, borde vara relevant att diskutera.  
     Boken ger oss många tips av såväl hantverksmässig som mer allmän och närmast psykologisk och social art, och jag är övertygad om att många studenter skulle må bra av att lyssna på det han har att säga. För min del kommer många av tipsen för sent då jag redan tycker mig ha fungerande rutiner. Det som imponerar på mig med den här boken är snarast hur bra Hayot är på att beskriva sådant som man liksom har på känn men har svårt att sätta ord på. Hans försök att formalisera sina skrivråd (den "uneven U"-modell han lanserar halvvägs) tycks mig också eminent vettiga och användbara, och vissa tips och tricks kommer jag definitivt att prova på i framtiden.
     Kort sagt är det en bok som jag kommer att rekommendera till alla studenter och kollegor hädanefter, eftersom jag misstänker att det är den enda i sitt slag. (det närmaste jag träffat på är de här riktlinjerna av Marshall Brown, vilka Hayot inte verkar känna till). 

Några reflektioner om särskrivning

Jag har suttit och rättat studenters tentor och tittade samtidigt (nåja, inte bokstavligen) på SVT Debatt, där nu särskrivning var en av de frågor som diskuterades. Stig Larsson mot. Alla andra för, eller i alla fall mot att någon skulle ha mage att hacka på människor som särskriver. Naturligtvis kom en språkprofessor med sin försäkran om att allt flyter och påpekade att även Bellman har gjort sig skyldig till en del särskrivningar. Och hur kan man vilja hacka på ungdomarna? Idel klichéer yttrades (Stig Larsson tyvärr ej undantagen). Jag kan inte göra mycket mer än att visa hur jag tänker, eller kanske snarare känner, i denna uttjatade fråga.

Först min personliga upplevelse: jag ryser när jag ser en särskrivning, ungefär som när man hör någon spela falskt. Den musikaliska liknelsen är mer adekvat än någonsin i det här sammanhanget. Ett sammanskrivet ord upplever jag som en meningsenhet med en inneboende rytm: i regel utgör de svenska sådana också en rytmisk enhet av betonad stavelse + ett antal obetonade + bibetoning. ("Ä'cklig spri't" har till följd av svenskans satsmelodi en annan "rytm" än "ä'ttikspri't", även om denna rytm är subtil och undgår metrikens grova binära system av betonad-obetonad). Jag upplever någonting liknande vad gäller interpunktion, t ex när vad som uppenbart utgör en frågesats inte följs av ett frågetecken, eller när ett komma inte placerats på ett sådant sätt att pauseringen följer tankens rytm. Särskrivning skapar en rytmisk paus utan motsvarighet i hur jag "hör" ordet inom mig när jag läser eller skriver. Denna personliga upplevelse kan göra tentarättning till ännu mer av en prövning än det redan är, om inte annat för att det krävs en enorm ansträngning av mig för att kunna se eventuellt vettiga tankar bakom en bristande språklig drapering. Jag vet inte vad jag ska göra av den här upplevelsen riktigt.

Jag vet heller inte om och hur man ska argumentera i den här frågan. Att kommunikationen svenskarna emellan skulle kollapsa om folk skrev isär som de ville är ett löjligt påstående. (Det påminner om när den nye ägare till en strandvilla ville hindra folk att gå på den tidigare allmänna stigen längs med vattnet, med argumentet att han bekymrade sig om de promenerandes välfärd: på den gamla, steniga vägen kunde ju någon ramla och slå sig...) Men å andra sidan kunde man, om språk bara handlade om att göra sig förstådd, tänka sig andra områden av språket att reformera. Varför ska vi t ex ha så många synonymer, var och en med en särskild kombination av vokaler och konsonanter, rytmisk potential, relationer till olika andra språk, olika stilnivå, olika funktion av att markera sociolekt? Förenkla! De flesta skulle väl svara att en sådan reform skulle göra språket fattigare. Något liknande är vad jag upplever i fråga om särskrivningar: att svenskan förlorar något av sin uttrycksfullhet. Men det går i och för sig att säga om nästan varje förändring som drabbar språket.  

Vill jag fortfarande argumentera skulle jag behöva göra det utifrån en punkt där det inte finns några nyttoargument alls, utan bara estetiska. Jag tänker ungefär som så: vissa människor känner med språket, upplever världen genom språket. 10% av befolkningen är en generös uppskattning, än mer generöst vore det att tänka sig denna summa som mer än marginellt föränderlig i ett historiskt perspektiv. För dem kan inte särskrivningar vara en helt likgiltig fråga, och om dessa människor återfinns bland dess försvarare är det i så fall resultatet av en självövervinnelse, där intellektuell insikt tillåtits besegra språklig instinkt. En människa som skriver bra ägnar sig inte åt särskrivning. Inte för att detta "att skriva väl" bestäms genom en sorts kriarättning där det blir bockar i kanten och där högsta betyg nås genom att inte göra några fel, utan därför att en sådan varelse med nödvändighet behärskar skriftspråket som en violinist behärskar fiolen. Att en sådan människa skulle låta bli att utnyttja sammanskrivningens potential är ungefär lika sannolikt som att någon som skrev på franska skulle bortse från potentialen hos stumma "e" eller att någon som skrev i ett syntetiskt språk med friare ordställning skulle försitta möjligheten till effektiva och meningsframhävande inversioner. För någon som skriver bra måste särskrivning med nödvändighet innebära ett underutnyttjande av språkets resurser. Stig Larsson, som är författare, hör givetvis till de esteter som reagerar instinktivt på särskrivningar. Kanske är det därför hans argumentation i frågan blir så svag.

I debatten dök det också upp en kille som undervisade ungdomar i rap, och som ville framhålla deras kreativitet, att man inte borde racka ner på de unga etc. Jag kan hålla med om mycket om det som sades, och jag skulle skriva under på påståendet att något av den mest kreativa språkanvändningen idag finns just i hiphopen. Jag är inte heller helt främmande för en viss populistisk kollektivism vad gäller språket, den "anonyma kreativiteten" i dialekter, slangspråk och så vidare. Men det är viktigt att tänka på skillnaden mellan muntligt och skriftligt. Om det finns en repressiv normalisering idag, ska den nog hellre sökas i talspråket, där hyperkorrekthet är mycket vanligare och har en långt mer destruktiv inverkan. Om målet var att låta språkets kreativitet utvecklas på egen hand, vore det bättre att sträva efter mångfald vad gäller nyhetsuppläsares dialekter och liknande: det är inte kravet att skriva samman som stryper språklig kreativitet, det är den medialiserade rikssvenskan. Skillnaden är att skriftspråk med nödvändighet är normaliserande på ett sätt som talspråket inte är. Det är också det som vållar så många problem och ställer oss inför en falsk uppdelning mellan "kreativt" spontant tal och en skrift som bara framstår som en uppsättning förtryckande "regler". Det är nog så situationen ter sig för någon som inte har så lätt för skriftspråket, men så ser det inte ut för de andra, och absolut inte för ovan nämnda 10%. Kanske handlar den här frågan (liksom mycket av diskussionen om skolan) om vilka man ska lyssna på - de som tycker om denna typ av kunskap och färdigheter eller de som inte tycker om dem.

För någon som tycker om att läsa och skriva är inte skrift och tal helt oberoende av varandra. Min typiska reaktion på särskrivningar innebär att jag famlar efter auditiva metaforer: "hör han inte att det här låter hackigt?". Hos studenter reagerar jag på diskrepansen mellan deras ofta kreativa talspråk och deras stapplande och omusikaliska skriftspråk. Ett mål för någon som undervisar i att skriva måste vara att få folk att se att de till stor del redan äger språket, i sitt tal, och att få dem att använda samma kraft då de sitter framför tangentbordet. På samma sätt som vi i talspråket arbetar med rytm, betoningar och melodi för att kommunicera, har skriftspråket ett förråd av resurser som kan göra det levande. Skillnaden i talad rytm mellan "ä'cklig spri't" och "ä'ttikspri't" blir synlig i skriftspråket genom sammanskrivningen. Det kan se ut som en paradox: genom skriftens och de grammatiska reglernas trångföring kommer vi ut på andra sidan i något som liknar talspråkets kraft. Eller mer precist uttryckt: vi når ett tillstånd där analoga (men inte identiska) effekter återskapas inifrån ett helt nytt system (ungefär som relationen mellan två nationalspråk). Men det här är nog bara övertygande för de som tillhör nämnda 10% och som uppskattar den typen av hallucinationer.    

Slutligen ett pedagogiskt argument. Detta var inte den vinkel jag ville använda mig av, men jag tycker att det är värt att nämna. Det är lätt att tänka sig vissa språkliga drag som enklare och mer naturliga än andra. Övergången från starkt syntetiskt (kasusbaserat) klassiskt latin till vulgärlatinets analytiska riktning (ökad betydelse av prepositioner och ordföljd) tycks i alla fall mig som en naturlig utveckling. Den klassiska arabiskan har genomgått en liknande process. Har vi att göra med något liknande vad gäller särskrivningar? Är särskrivning helt enkelt mer "logisk", då det rör sig om skilda delar som enklast betraktas för sig? Kanske skulle kognitionsvetare kunna berätta något om hur vi uppfattar skilda meningsenheter i skrift och på så vis bevisa särskrivningens naturlighet och större enkelhet. Men om enkelhet ska vara kriteriet måste det framhållas att sammanskrivningen inte alls är komplicerad. Förutom finliret kring när det ska fogas in ett -s och när slutvokaler ska bytas ut ("vara" blir t ex "varu" i "varulager"), vilka kan vara knepiga för de som har svenska som andraspråk, är ju regeln så enkel som möjligt: skriv alltid ihop. På engelska tvekar jag emellanåt, eftersom vissa specifika ord utgör undantag till kvasiregeln att man aldrig ska skriva samman. Avvikelserna på engelska är dessutom ett irrationellt resultat av att vissa sammansättningar av ord helgats genom bruket: det finns ingen formell anledning till varför "countryside" ska vara ett ord, men "stock broker" två. I motsats till detta är den svenska regeln, att sammanhörande ord sätts samman så länge det inte rör sig om ett adjektivattribut ("sjukgymnast" och "sjuk gymnast"), tämligen "logisk". Att förklara detta för en gymnasieklass borde knappast kräva mer än en timme ur kursen svenska A. Men grundfrågan kvarstår, och den har inget enkelt svar: vilka ska vi lyssna på?

Allmän adiafora XXI

8/12 kl. 11.35: Svårighet att beskriva en litterär egenskap som är "utspridd" i verket och som snarare är det ackumulerade resultatet av miljoner smådrag, en diffus "stämning" närmast i gasform, än av några enskilda iögonfallande punkter som ropar på tolkning. Sådana utspridda egenskaper beskrivs lika bra genom intuitiv "kritik" (medel par préférence: metaforen, den som för samman) som genom "vetenskap", t ex stilistisk analys. Det förra är mer ekonomiskt, förhoppningsvis också elegantare. Och inte mindre vetenskapligt.

9/12 kl. 12.25: Satt och tjuvlyssnade på lunchkonversation. (Röst 1) "Ja, fish n' chips är ju gott. När jag var i Australien brukade jag alltid beställa något som kallades 'fisherman's plate', då fick man en tallrik fylld med nyfångad fisk av olika typer'". Håll i dig, nu kommer det, tänkte jag. (Röst 2) "Haha, då kommer man ju att tänka på sådana där halstabletter, 'Fisherman's friend', höhöhö". Varför? Varför fungerar vissa människor (särskilt göteborgare) på det här sättet - så att varje likhet eller symmetri som kan uppfattas mellan två ord anses så anmärkningsvärd att den måste yttras? Själva den själsliga förmågan som ligger bakom vill jag i och för sig inte racka ner på - den har en hel del med poesi att göra och ligger bakom en del imponerande polyteistiska gudasystem. Och jag själv uppfattade ju likheten innan den yttrades, så ännu en gång bekräftades det för mig att dumheten är frånstötande endast därför att vi alla har del i den. Men jag hade nöjt mig med att uppfatta likheten i mitt inre, och inte uttalat den. Vad har jag för kriterier?

11/12 kl. 11.05: "Omförhandla": utan tvekan årets ord 2014. Varför? Och vad betyder det egentligen? Till skillnad från ord som "förändra", "förvandla" och andra ord vilka det ofta tycks användas som synonym till, ger "omförhandla" intryck av att svängrummet är betydligt mer kringskuret. Det tycks involvera att själv se saker på ett nytt sätt (genom en begreppslig innovation eller genom att fylla en existerande position med ett nytt innehåll) men också att få andra att se saker på det sättet. Det är knutet till andra människor, och till tvång snarare än frihet. Det är nog ingen slump att jag har belagt detta ord tre gånger på de tjugo första sidorna av (den för övrigt utmärkta) Ett så starkt ljus av Lyra Ekström Lindbäck (f. 1990 - det är säkert betydelsefullt i sammanhanget). Döm själva om ordets mening: "deras omförhandlingar av regissörens instruktioner" (s. 10), "jag kan inte stoppa mina ögon från att irra över de mötandes ansikten, ursäktande, omförhandlande om det gemensamma utrymmet" (s. 21) "hur man bäst omförhandlar sin självbild" (s. 22).

13/12. Post-kanonisk undervisning? Lyssna först på Fredric Jameson i en intervju från 1982:

"Marxist studies of classical texts are to be taken as an intervention in the standard university teachng of what is known as the canon...In undegraduate work one does not really confront the text at all, one's primary object of work is the interpretation of the text, and it is about interpretations that the pedagogical struggle in undergraduate teaching must turn. The presupposition here is that undergraduates never confront a text in all its material freshness, they bring to it a whole set of previously acquired and culturally sanctioned interpretive schemes, of which they are unaware...it does not make much difference whether one locates such interpretive stereotypes in the mind of the student, in the general cultural atmosphere, or in the text itself, as a sedimentation of its previous reading and its accumulated institutional interpretations: the task is to make those interpretations visible...and thereby to encourage the student's self-consciousness as to the operative power of such schemes, which our tradition calls ideologies." (Diacritics, Fall 1982, s. 72)

Fair enough. Man kan ha en viss sympati för denna position, men man måste vara medveten om hur spelreglerna förändrats (och att vissa inte är medvetna om det, inte själva har observerat det, vilken ideologi beror det på?). Den spänning mellan etablissemang och kritik som ligger bakom Jamesons synsätt (och många liknande teorier) är väsentligen försvagad idag - delvis som ett resultat av att dessa teorier varit framgångsrika. Jag citerar ur en artikel i en litteraturpedagogisk tidskrift om "The Postcanonical age":

"studies suggest that the books they [the students] read in our classes will not ordinarily take on a rich context in wider reading, an ongoing conversation about books...the context they have is largely the one we create for them within our classes, and ideally, within our curricula [---] even the most able of the students get to be postcanonical readers without having been - in any meaningful or comprehensive way at least - canonical ones.They learn terms like postcolonial and postmodernism without encountered either the texts or the cultural logic of colonialism or modernism." (Miriam Marty Clark, "Reading students reading in the postcanonical age", Pedagogy, vol. 5, nr. 2, 2005, s. 298)  

Jag säger inte detta för att hävda att "kritiska" teorier är omöjliga, och jag är inte heller säker på att det postkanoniska tillståndet är den värsta tänkbara utgångspunkten. Förutom olägenheten att det hänger samman med en drastiskt minskad kunskapsbank hos studenterna kan det lika gärna ses som en rätt bra plattform för att konfronteras med de grundläggande frågorna om vad vi vill lära ut och hur vi ska göra det. Men som lärare måste man vara medveten om att det är så här utgångspunkterna ser ut, och ta fullt ansvar för vad man gör. Man kan inte låtsas som om det finns ett förstockat etablissemang fullt av förutfattade meningar i förhållande till vilket man själv kan inta den tilltalande rollen av radikal kritiker och outsider. Snarare tror jag att nästan alla litteraturvetare, oavsett politiska uppfattningar i övrigt, kommer att behöva konfronteras med sin egen konservatism  (quelle horreur!). Men ur detta kan också födas ett lite mer sansat och dialektiskt synsätt, bortom de falska dikotomier som bestämt så många forskares bild av deras egen roll och funktion.  

13/12 kl 11.55: Vicos argument ignorerat i förväg. Giambattista Vicos verum factum-princip, ur De antiquissima Italorum sapientia (1710) "Det sanna är det som man själv har tillverkat, och därför är den första sanningen i Gud, därför att Gud är den förste skaparen; den är oändlig, därför att han är alltings skapare; den är exakt, därför att de såväl yttre som inre elementen visar sig för honom, då han rymmer dem. Ty att veta är att ordna tingens element. Därav kommer det sig, att det tillhör den mänskliga själen att räkna ut, men det hör till den gudomliga att förstå. Därför att gud kan samla in alla tingens såväl yttre som inre element, därför att han innehåller dem och ordnar dem, medan den mänskliga själen, i och med att den är avgränsad och står utanför alla övriga ting vilka inte är delar av den själv, går för att samla in det yttersta av tingen, men kommer aldrig att plocka samman dem alla. På så vis kan den tänka på tingen, men kan aldrig förstå dem; därför kan man säga att hon blir begåvad med förnuft, men inte helt i besittning av det." (Verum esse ipsum factum, ac proinde in Deo esse primum verum, quia Deus primus Factor; infinitum, quia omnium factor, exactissimum, quia cum extima, tum intima rerum ei repraesentat elementa, nam continet. Scire autem fit rerum elementa componere. Unde mentis humanae cogitatio, divinae autem intelligentia fit propria; quod Deus omnia elementa rerum legit, cum extima, tum intima, quia continet & disponit: mens autem humana, quia terminata est, & extra res ceteras omnes, quae ipsa non sunt, rerum duntaxat extrema coactum eat, numquam omnia colligat: itaut de rebus cogitare quidem possit, intelligere autem non possit; quare particeps fit rationis, non compos). 

Ställ mot detta Abraham Cowleys "To Mr. Hobs" (Pindarique Odes, 1668):

"'Tis onely God can know
whether the fair Idea thou dost show
Agree intirely with his own or no.
This I dare boldly tell,
'Tis so like Truth 'twill serve our turn as well." (v. 7-11) 

Går det att tänka sig ett enklare uttryck för pragmatism? 

15/12 kl. 18.39: Möjlig etikett på vad som intresserar mig i litteraturhistoria: det sekundära (i samma mening som i "secondary epic"). Pratade om 1700-talet med en forskare, som sade att hon bara intresserade sig för det riktigt gamla och det riktigt nya (antik grekisk poesi och samtida). Mina prioriteter kan beskrivas som de rakt motsatta: som forskare intresserar jag mig bara för det som har en tradition - det som ligger mellan det arkaiska, vars föregångare förlorar sig i forntidens dimma, och det samtida, som visserligen inte är skapat ur intet, men vars kopplingar till det som föregår den blir klarare först när Minervas uggla flyger. Denna preferens bygger inte på någon dyrkan av traditioner som sådana, utan på att jag uppskattar de tolkningsproblem som uppstår i sådan litteratur. Man kan också hävda att det är en typ av litteratur som visar på den hermeneutiska funktionen hos en litteraturens historia (i motsats till mer ahistoriskt-formella angreppssätt): det enskilda textstället kan sällan förstås isolerat, utan måste förstås i relation till det som skrivits tidigare, nyhet kan definieras som modifikationen av det traditionella, eller dess adaptation till nya omständigheter (som vi lär oss en hel del om genom att ta utgångspunkt just i formerna). Om tiden "mellan Homeros och Gertrude Stein" var en "svår tid för poeter", som Anne Carson skriver, var det i så fall en storhetstid för litteraturhistoriker.    
 
  

Allmän adiafora XX

12/11 kl. 14.45: jag gav en romsk tiggare pengar för att vakta mopsen utanför mataffären. Till en början var det lite svårt att få fram mina önskemål och sluta en överenskommelse, men vi lyckades mötas halvvägs i någon sorts allmänromanska, med vad jag uppfattade som tydliga inslag av spanska, och jag kunde gå in och handla. När jag kom ut höll tiggaren den lilla hunden på sitt knä, imiterade en huttring och tycktes säga att hunden var "caldo". Jag gav honom resten av pengarna och tänkte inte mer på det förrän några kvarter bort då jag började fundera över ordet han använt. Det är ju något man tidigt måste lära sig, att just detta ord "caldo", mot all rim och reson för en talare av germanska språk, på italienska och spanska betyder "varm" och alltså raka motsatsen till svenskans nästan homofona "kall". Vilket språk hade vi talat egentligen?

22/11 kl. 17.30: "Otympligt": vilket fantastiskt ord! Enligt teorin att vi tänker med kroppen, att de flesta ord för känslor består av abstraktioner utifrån konkreta handlingar, skulle man kunna dela in livets motgångar i de tunga och de otympliga. Svåra att bära, men på olika sätt. I så fall tror jag att jag föredrar de tunga.

20/11 kl. 10.08: Skokräm. Jag använde skokräm för första gången på mycket, mycket länge, och den speciella doften förflyttade mig genast till barndomen. Jag minns att jag då tyckte att det var märkligt att något som man smorde in skorna med kunde heta "kräm", då jag nog associerade till mormors krusbärskräm. Det är märkligt, men jag kan fortfarande inte avgöra om skokräm luktar gott (ätbart) eller inte.

28/11 kl. 11.20: märklig mixtur av plötsliga (om än länge förberedda) anfall av en närmast kosmisk misstro och ett lika plötsligt uppvällande intresse för allt som inte är jag: samtal med expediten på pressbyrån där jag köper mitt snus, artiklar om Alicia Keys. Någonstans i mitten står intellektet och överrumplas av om inte helt och hållet oönskade, så åtminstone oväntade, gäster från två håll.  

25/11 kl. 12.40: vid bordet mittemot på lunchserveringen satt en man och en kvinna, i 50- eller 60-årsåldern. Jag säger inte ett par, för jag tror inte att de var tillsammans. Mannen hade keps, och det fick mig att tänka på att det nyss i någon löjlig undersökning jag förletts att klicka mig vidare till på någon nyhetssida på nätet slagits fast att just det klädesplagget av kvinnor uppfattades som det mest oattraktiva av alla. Jag tänkte att de mycket väl kan ha rätt, och så mumsade jag vidare på min sejfilé. Mot slutet av maten - min och deras - var det någonting som mannen sade som fick kvinnan att resa sig, gå runt bordet och hålla om honom från sidan. Kepsskärmen fick sig en lätt törn av ärmen på hennes kappa.  

allmän adiafora XIX

Efter mina utbrott de senaste dagarna, vilka närmast tvingade mig att ge mig in i en genre jag inte provat tidigare, försöker jag hitta tillbaka till mig själv genom lite anteckningar av den vanliga typen:

13/10 kl. 15: Synestesi i väntan på ett offer. Eftersom jag aldrig kommer att skriva en roman tvingas jag förr eller senare skriva någon typ av memoarer. Vad ska jag annars göra av den här karakteristiken som har kommit för mig: "När han var liten hade han trott att det hette 'falsettögon'. Just sådana hade personen som börjat tala med honom: pipiga, irriterande."

20/10 kl. 12.40: Konsten att inleda stycken. Om man vill dra in läsaren i en artikel kan man inte börja med "teori" och gå därifrån till detaljerna. Många gör det misstaget och skapar det välbekanta problemet "marmortrappan till vedboden". Atterbom, som väl får ses som en litteraturvetare med smak för "Theory", gjorde ibland det misstaget. Så här börjar hans text om Bellman och Valerius:

"Egentligen är det blott det negativa, det förgängliga i vart och ett ting, som faller inom reflexionens och således inom kritikens område: allt positivt är ett omedelbart föremål för åskådningen. Så ock i konstens verk: om det sköna i dessa givna bestämningar kan man icke säga stort mer, än att det är på det eller det sättet skönt; och min njutning utgår ofrivilligt ur sin stumma sällhet, för att splittra sig i betraktelser och i ordens abstraktioner tolka det outsägliga, fulla, som aldrig med sådana tecken låter sig fullkomligt fasthållas...."

och så vidare. Gäsp. Läsaren har för länge sedan tappat intresset eller glömt bort dessa knappast lättfattliga resonemang när vi väl kommer fram till artikelns egentliga föremål, nämligen Bellman.  

22/10, kl. 09.25: Think different. De som ständigt talar om vikten av att utmana normer, "think outside the box" etc m fl. klichéer: gå hela vägen! Hos Diogenes Laertios läser vi om Pyrrhon från Elis: "Ofta begav han sig bort utan att säga till någon i förväg och strövade omkring med vem som helst. Då Anaxarchos en gång hade gått ner sig i ett moras, gick han förbi utan att hjälpa honom. Då några klandrade detta, berömde Anaxarchos själv hans likgiltighet och kallsinnighet."

24/10: Min bror och hans flickvän berättade att de ska få barn. Spännande! Det innebär alltså att jag kommer att bli farbror. Enda problemet är att jag i nästan 10 års tid varit farbror, eller ansetts som en sådan i alla fall, så det är svårt att säga vad detta nya, och så att säga genetiskt befogade, tillstånd av farbroderlighet kommer att innebära egentligen. Jag kan bara tolka det som en stor tummen upp för att oftare bära manchesterbyxor.

30/10 kl. 12.37: Ernest Renan som föregångare till Franco Morettis "distant reading" (åtminstone i dess första, ännu ej digitala version)? I l'Avenir de la science (skriven 1848) påpekar han att "l'étude de l'histoire littéraire est destiné à remplacer en grande partie la lecture directe des oeuvres de l'esprit humain." ("På sikt kommer studiet av litteraturhistoria till stor del att ersätta den direkta läsningen av den mänskliga andens verk.")

Vem behöver latin när vi har kattfilmsfestivaler?

Mycket vore att säga om den nya regeringen, men som ni vet tillhör jag den kategori som inte sträcker sig efter sin revolver, eller åtminstone sitt tangentbord, förrän jag hör ordet "kultur". Redan sammanslagningen av demokrati- och kulturministerposterna var visserligen suspekt. Men jag var knappast förberedd på detta: att de svenska medelhavsinstituten läggs ner. Det innebär alltså att de svenska instituten i Rom, Aten, och Istanbul ska läggas ned, organisationer som sedan tidigt 1900-tal möjliggjort forskningsresor och arkeologiska utgrävningar och fungerat som centra för kontakten med andra kulturer.

Det nya är en storsatsning på "förortskultur", och det är oklart vad dessa pengar ska användas till. Menar man kultur i förorten (typ tillgång till fungerande bibliotek) är det naturligtvis välkommet. Jag har dock mina aningar om att det inte är riktigt det man menar. Man kan också tänka sig att det bakom detta stora anslag till förortskultur ligger en idé att gynna det mångkulturella samhället. Ett bra sätt att göra det skulle i så fall vara att behålla de svenska instituten, som gjort mer än många andra institutioner för att forska om och sprida kunskap om andra kulturer, inte minst den muslimska civilisationen. Centrum för mellanösternstudier är en institution som drabbas särskilt hårt av det här förslaget.

Det här är inte en höger- eller vänsterfråga (till och med Timbros Lars Anders Johansson och Aftonbladets Martin Aagard är eniga i sin kritik), utan en fråga om idiotisk kortsiktighet mot en förståelse för det långsiktiga arbete som kulturinstitutioner kräver. Det är framförallt en fråga om att inte släppa fram oerfarna och okunniga människor till ett arbete de uppenbarligen inte har någon förståelse för.

Det är inte lätt att vara intresserad av bildning i dagens Sverige, så enkelt är det. Det är svårt att hitta någon att tala med. Andningshålen täpps till mer och mer. Man har fiender från höger till vänster, och påfallande många av dem återfinns bland just de människor som man tänker att man kunde lita på, de som ses som "kulturintresserade" och talar vitt och brett om kulturens betydelse, i underförstådd motsats till läskiga borgare som vill att allt ska kosta pengar. Men när det sedan gäller att värna kultur och inte ge efter för det kortsiktiga, är dessa oftast en lika farlig fiende som ekonomismen. Kortsiktig politisering tycks bli ledstjärnan för den här regeringen. Jag bävar inför framtiden, och hoppas innerligt att Lars Anders Johansson inte har rätt då han skriver att "genom att förhandla bort kulturpolitiken till Miljöpartiet och samtidigt göra den till ett instrument i händerna på en klåfingrig demokratiminister har Stefan Löfven slutgiltigt satt punkt för den socialdemokratiska bildningstradition som arbetarrörelsen tidigare har varit så stolt över." (Se även Nils Forsberg på liknande tema; se vidare Ola Wikander; Sven-Eric Liedman; Ida Östenberg sade mycket klokt på twitter och engagerade många).


Jag vill uppmana alla att skriva under denna namninsamling (vad nu den kan åstadkomma):

http://www.namninsamling.com/site/get.asp?Medelhavsinstitut

(Eftertanke: det fina i kråksången är att så många kunde enas och engagera sig i denna fråga, oavsett partisympatier i övrigt. Jag oroade mig för att folk skulle falla offer för den söndra-och-härska-taktik som politrukerna vanligtvis använder sig av, men så tycks faktiskt inte ha blivit fallet. En beklämd tystnad tycks snarare ha varit reaktionen hos de som lättast hade kunnat falla offer för sådant. Det är djupt tillfredsställande och ger faktiskt en gnista av hopp inför framtiden. Ska vi inte bilda en påtryckningsgrupp? Gå vidare och ta oss an skolfrågan?)

Allmän adiafora XVIII

9/8 kl. 11.00: Lita inte på segmenterade saker. TV-serier, Twitter, allmän adiafora etc. De sparar inte tid, och intrycket av rikedom är illusoriskt. Chamfort: "de flesta som sammanställer diktsamlingar eller bon mots liknar dem som äter körsbär eller ostron. Först väljer de ut de bästa men slutar med att sluka allihop."

9/8 kl. 15.25: Eftermiddagen, djävulens tid. Då vi märker att det vi med tillförsikt satt igång med på morgonen, då världen var ny, helt enkelt inte vill sig. Och detta av ingen annan anledning än att vi inte är eniga med oss själva (jag letar i registret till Pascals Tankar efter "après-midi"). Jag hoppas innerligen att eftermiddagen inte motsvaras av något livsstadium som väntar runt hörnet.

11/8 kl. 23.31: Ytterligare en anledning att inte ge upp kampen mot särskrivning (jag tittar menande på SR:s hemsida, där man tydligen gjort sig av med alla korrekturläsare. Det senaste: "Var femte äldre larm fungerar inte" - Nähä, de behöver väl få nya batterier? - Förstår sedan att de syftar på "äldrelarm"): vi förlorar ett praktiskt kriterium för att urskilja skräppost. När ett oväntat mail erbjuder dig "Netflix uppkoppling" vet du att det komponerats av google translate.

9/9 kl. 12.40: Gör humaniora ("de mänskligare ämnena") oss - alltså dess utövare - mänskligare? "En lärd är ej alltid en människa, utan ofta blott en läsmachin, en Grekisk eller Hebreisk stekvändare". (Adolf Törneros, dagboksanteckning nr. 33)
 
12/9 kl. 19.06: Jag har på sistone läst Paul Gabriel Ahnfelts Studentminnen, en bok som visade sig vara oväntat underhållande och kanske borde kunna göra anspråk på en viss plats i svensk 1800-talslitteratur. Den är naturligtvis främst intressant på grund av tidsbilderna (på samma sätt som Malla Silfverstolpes memoarer, som den överlappar tidsmässigt). Men han är också en skicklig författare, som med några väl valda drag lyckas ge liv åt de hundratals figurer - främst akademiker och kyrkomän - som fladdrar förbi. Elak är han också, och en rätt radikal figur som inte var rädd att utmana etablissemanget. Några ställen får mig att skratta högt (men kanske ingen annan; jag har en viss, illa undertryckt, faiblesse för den sortens humor): 1) "Thomander predikade redan då fritt. Koncept lärer han aldrig ha brukat. Redan detta var en avvikelse från gammal god ordning, ty alla predikanter vände i den tiden bladen i sina koncept helt ogenerat, och en eller annan vätte därvid på fingret för att vakta sig för sådana misstag, som domprosten Wåhlin begick den gången han vände två blad för ett och läste om Adam, att han 'kände sin hustru och beckade densamma utan och innan' (han hade nämligen hoppat över berättelsen om Noak och arken)". Eller, 2): "Biskop Faxe var, som vi veta, utmärkt talare, även innan han blev biskop. I ett tal, han höll med anledning av Gustav III:s mord, yttrade han ungefär följande ord: 'Vilken syn, mine åhörare! En bov, en niding laddar sitt blodiga gevär, trycker av och träffar hans maj:t på ett ställe, enkom ägnat åt nöjet!'." Ahnfelt har i och för sig anklagats för att krydda sin framställning med påhittade inslag, och detta sistnämnda kan vara ett av dem. Det påminner ju starkt om farbror Tobys syftningsproblematik i Sternes Tristram Shandy, en bok där många av Ahnfelts figurer utan vidare kunnat smälta in.      

Obskyrt lärdomsgods 1

En av de enorma fördelarna med digitaliseringen är att den gör tillgängliga intressanta artiklar som annars skulle legat och samlat damm i universitetsbibliotekens källare. När jag slutligen sparkas ut från mitt rum på SoL-centrum kommer jag att känna mig rejält vingklippt utan att ha tillgång till digitala databaser. Förutom rent forskningsrelaterad nytta gör de det lätt att få en bättre förståelse för den vetenskapliga utvecklingen, och att längs vägen ge sig hän åt utforskningar av abstrus lärdom. Mitt senaste specimen: artikeln "Philology and Economic History" av Leo Wiener (The Quarterly Journal of Economics, vol. 25, nr. 2 [feb. 1911], s. 239-278).
     Jag har plockat ihop Wieners biografi från vitt skilda källor, så allt är kanske inte helt tillförlitligt, men redan de säkerställda fakta ger vid handen att vi har att göra med en rätt osannolik person. Han föddes 1862 i ett ghetto i Bjelostok. Han skulle senare - som enda antagna jude i en kompakt antisemitiskt omgivning - läsa till läkare i Warszawa, men hoppade av och påbörjade en ny utbildning i Berlin, denna gång till ingenjör. Av oklara anledningar lämnade han även denna utbildning och gav sig av till Amerika, troligen i syfte att grunda ett agrarsocialistiskt-vegetariskt utopiskt samhälle i Sydamerika. Detta förverkligades aldrig och han landsteg istället i New Orleans, hankade sig fram på olika jobb i jordbruk och industri, var lärare i Kansas city, sedan en del av universitet i Missouri, en post som han tvingades lämna p g a omstrukturering av språkinstitutionerna. Han flyttade då till Boston och fick deltidsjobb på Harvard, där han till sist skulle bli professor i slaviska språk. Under tiden hann han med otroligt mycket. Han översatte under loppet av ett par år hela Tolstojs samlade produktion till engelska och reste tillbaka till Europa för att skriva en av de första historikerna över Yiddishlitteraturen. Bland hans många artiklar och böcker finns även texter om "Det sumeriska inflytandet på de egyptiska hieroglyferna", "Franska ord hos Wolfram von Eschenbach" och mycket annat. Genom sitt liv bibehöll han sin fascination för matematik, ett intresse som skulle föras vidare av hans mer berömda son, cybernetikens grundare Norbert Wiener. Sonen har själv vittnat om det smått extrema home schooling-program som Leo utsatte honom för, och hans förakt för misslyckande. Norbert hade drillats obönhörligt i språk och naturvetenskap vid mycket ung ålder, och kunde därför börja på universitetet vid 14 års ålder och doktorera som 17-åring. Leo var noga med att påpeka att sonen inte var någon särskild begåvning; dennes framgångar hade helt att göra med den ordentliga hemmaundervisning han fått. Men Norberts historia utgör ett helt eget kapitel i serien excentriska vetenskapsmän; nu gäller det fadern.
       Leo Wiener är mest känd för sitt enorma arbete Africa and the Discovery of America, där han hävdade att det fanns bevis för tidigt handelsutbyte mellan Afrika och Sydamerika, och frånkände såväl tobak som sötpotatis status av inhemska latinamerikanska produkter. Allt detta backades upp med en gigantisk lärdomsapparat (verket är i tre volymer, varav en tredjedel bibliografi). Wieners teser är fortfarande minst sagt kontroversiella, och boken har kommit att tillhöra den typ av verk som det nästan är omöjligt att ta ställning till som lekman, därför att ens okunskap tvingar en att välja mellan auktoriteter snarare än att bilda sig en egen mening, och därför att den ideologiska insatsen med tiden blivit så hög, att valet av auktoritet antas avslöja någonting om hur man vill att det ska vara. Jag tänker på verk som Bernals Black Athena, som menar att den klassiska grekiska kulturen stulits från afrikanerna och att en imperialistisk historieskrivning velat täcka över förhållandet. Den lilla artikel jag fiskat upp ur glömskans flod kan sägas innehålla de metodologiska förutsättningarna för The Discovery of America, men är kanske lättare att uppskatta, om inte annat genom sitt format.
    Grundtanken består i det tillsynes självklara men i sin kontext nödvändiga påpekandet att studiet av språkliga förändringar måste ske i samband med ekonomisk historia och de kulturförbindelser som handelsutbytet möjliggör. Påpekandet var nödvändigt, därför att filologiska studier ofta hade kommit att identifiera sitt eget ämnes skrankor med världens. De konstruerade alltså - genom att projicera en förhistoriskt sammanhållen civilisation vars enda bevis är språkligt - etymologiska samband inom språkfamiljer, snarare än att studera de faktiska utbyten som ägt rum och förklara ord genom inlån. Den jämförande språkvetenskapen hade gått framåt genom att identifiera vissa språkliga element som var gemensamma för ett flertal språk, i första hand de indoeuropeiska. Man hade där hittat språkliga rötter som inte på något enkelt sätt kan förklaras genom lån, och vars variationer tycktes följa vissa bestämda lagar. Likheterna förklaras alltså här genom en "träd-" snarare än en "våg"-modell. Denna modell ger dock alldeles för stor betydelse åt den interna utvecklingen inom en språkfamilj, och när den överförs till mer moderna språkgrupper (germanska och romanska språk, t ex) blir det lätt problematiskt. I synnerhet när filologernas språkhistoriska kunskap antas erbjuda utgångspunkter åt historiker som vill få en uppfattning om ekonomiska förhållanden.
     Wiener påpekar att dessa språkfamiljer ofta skiljs av ganska godtyckligt, och att filologin därför underskattar "the importance of the great trade routes, the geographic advance of civilisation, the constant and endless interaction of custom, tale, and invention, which run counter to the families of languages and know not of individual variations [...] Words are carried along roads of communication with the things which they represent...". Det är enbart därför att det indoeuropeiska språket tillhör en förhistoria som vi inte vet någonting om alls, som vi kan tänka oss något sådant som en indoeuropeisk civilisation. Men från och med den tid om vilken vi har historisk kunskap, finns det ingen enskild civilisation som motsvaras av de grupper som språkvetenskapen studerar. "There never was a Germanic, or Indo-Germanic, or Romance community or civilisation. The historical evolution of Spain is quite different from that of Italy or Roumania, and there never was a time when the linguistic stock of these three was one and undivided. [...] if we proceed from the common Latin [...], an entirely unrelated language, such as Hungarian, may as much represent the influence of Roman civilisation as does Latin Roumanian."
    Som bevis på hur lingvistiskt begränsade perspektiv leder fel undersöker Wiener ursprunget till några svårförklarliga ord för handelsvaror i de moderna europeiska språken, och visar på deras bakgrund i kontakten med österländska civilisationer, främst Kina. I medeltida källor omnämns ofta ett tyg som kallas tiretaine . Ordets ursprung har förklarats på olika sätt. En fransk ordbok härleder det till tirer, dra, och en spansk etymolog "thinks that it is derived from the verb tiritar, to tremble with cold, on account of the rustling sound which it makes [...] These are the kind of etymologies my janitor indulged in when he looked at the radiator and called it a 'ready heater'." Wiener följer istället de olika konnotationer ordet tycks ha haft i olika språkområden, och frilägger en någorlunda konstant grundbetydelse "tyg av blandat material", med figurativa avledningar som förgrenar sig via tyskan till ryskan där det ger upphov till ordet för "dåre" (durak). Ett sådant blandtyg fanns i Kina (en blandning av silke och hampa) och hette på Manchu-språket turtun. Troligtvis, menar Wiener har ordet via turkmensk handel kommit i kontakt med Europa. På ett liknande sätt förfar han med det tyg som kallades garbo, och med sammanblandningen av orden "grocer". Det är bara genom en kombination av filologiskt arbete inom åtskilliga språk och en undersökning av nationernas ekonomiska liv som man kan nå en lösning på problemet. Det är naturligtvis ett ambitiöst program som bara polyglotter som Wiener kan förverkliga, till stor del därför att de kan arbeta utanför disciplingränserna. "...such specialization is generally suicidal and invariably increases the difficulty of a thorough investigation".
      Wieners resultat kan jag naturligtvis inte bedöma, och man kan anta att flera av dem skulle motsägas av språkforskningens nuvarande ståndpunkt. Men själva andan i hans arbete borde ligga helt rätt i tiden, nu när kulturvetenskaperna gärna betonar hybriditeten hos de historiska folkslagen och historievetenskapen intresserar sig för global historia. Filologin - så som den utvecklades av tyska antikforskare kring 1800 och sedan bildade modell för folkspråkliga varianter - såg som sin centrala uppgift att se språket som vittnesbörd om ett folkslags sätt att leva. Men denna uppgift kan tolkas på lite olika sätt. Risken finns att språkets relativa enhetlighet över tid mystificeras och görs till bärare av en ständigt identisk "världsbild", istället för att språket ses som ett vittnesbörd över gemenskapens historiska öde: handel, krig, interaktion med andra kulturer.

Rövarspråk

Medan jag skrivit klart avhandlingen (och skrivit tenta i latinsk grammatik) har jag haft vissa möjligheter att fördjupa mig i det som egentligen intresserar mig. Och det är språket. Om jag försöker få ett svar på frågan om varför jag egentligen sysslar med litteratur, försöker tränga ner i tidiga barndomsminnen eller fascinationer, eventuella tidiga tecken på fallenhet för något - som vi ser är retrospektiva illusioner svåra att undgå - kommer jag inte på något bättre svar än detta: att jag alltid älskat språket. Och jag älskar det fortfarande, kanske till och med mer än jag älskar litteraturen eller för den delen verkligheten. Men om så är fallet, varför har jag inte hellre valt att syssla med lingvistik? Hur mycket jag än beundrar språkvetenskapen och trollbinds av särskilt dess historiska aspekter, kommer jag aldrig ifrån intrycket att den så att säga missförstår sitt objekt. Eller snarare, att felet ligger i att den förvandlar sitt ämne till ett objekt, som om språket vore en företeelse vilken som helst snarare än villkoret för världens begriplighet och mänskligt uttryck. Det är naturligtvis på dessa villkor som lingvistiken kunnat bli en vetenskap. Dess framgångar vore svåra att överskatta, men samtidigt känner jag att den utesluter mycket av vad som fascinerar mig med språket. "Den här märkliga inrättningen som kallas litteratur" - har inte den sitt värde i att den låter oss möta språket innan det undergått närmare bestämningar (innehåll/form, uttryck/retorik, etc.)? Så vill jag gärna tänka mig förhållandet.  
     Därför anser jag också att litteraturstudier som helt bryter banden med språk riskerar att förlora sin mening. Kanske beror detta på att jag aldrig har kunnat se "fiktion" som det viktigaste i litteraturen. Det innebär inte att jag ogillar romaner (förutom när de bara är romaner, vilket ganska ofta är fallet), men det följer av min ovan beskrivna ingångspunkt till litteraturen att de helst bör vara något mer än beskrivningar av händelseförlopp: de måste vara rytm, melodier, språkliga tics, eller vad man nu vill kalla det. Fiktionen homogeniserar, förvandlar språk till innehåll, och kan sedan flytta det till ett annat medium (t ex film), eller för den delen till ett annat språk. Allt det här är välkänt, och jag vill inte ge mig i någon tröttsam diskussion om "realismen" vs. det språkligt medvetna (jag tycker att den frågan är fel ställd i vilket fall som helst). Jag tror heller inte att min inställning är särskilt teoretisk, och den bör under alla omständigheter skiljas från den "lingvisticism" som under ett tag höll på att dränera litteraturstudiet på allt intresse. Vad jag menar är helt enkelt själva upplevelsen av språk, av att vara i ett språk, eller röra sig mellan flera. Urscenen måste ha varit när jag som liten tänkte på ordet "spade" tills den skenbart naturliga kopplingen mellan ord och ting upplöstes och jag satt där med två bitar som inte riktigt passade ihop. (1986: Olof Palme mördas; pojke upptäcker "poesi" med hjälp av spade.) Något av den där känslan söker jag i litteraturen, och därför tänker jag fortsätta att slita med halvförstådda språk där denna upplevelse kommer av sig själv (medan alla andra funktioner hos språket försvåras väsentligt). Mer om detta i något annat sammanhang, och över till det egentliga syftet med det här inlägget:
    Om man delar mitt synsätt gillar man naturligtvis Daniel Heller-Roazen, som jag lärde känna genom den lysande boken Echolalias. On the Forgetting of Language. Det som gör honom unik är hans ovanliga språkkunskaper (till synes - men det är oklart hur bra han kan dem - bl a grekiska, hebreiska, provensalska, isländska, medeltidsfranska och sanskrit) och att han ägnat en hel del tid åt att reflektera över vad språk egentligen är. Men han gör detta som litteraturvetare snarare än som lingvist, och språket förvandlas aldrig riktigt till ett objekt utan är mer av en rörlig måltavla. Även om han drar nytta av lingvistiska begrepp och använder fonetiska skrift tar det aldrig överhanden utan knyts hela tiden till språket som kulturellt faktum. Jag börjar nu också, efter att ha läst ett par av hans verk, ana en värld som är helt hans egen, där barbariska alster som Hisperica Famina har en privilegierad plats i kanon och där den kanske mest centrala texten är Dantes De vulgari eloquentia: en slags medeltida "primordial slime" innan nationalstaterna och
-litteraturerna. Det är möjligt att han inte är den mest belästa litteraturvetaren, men han lyckas konsekvent dra fram udda och intressanta texter som få andra verkar intressera sig för.
       Heller-Roazen har nu skrivit en bok om rövarspråk, i ordets egentliga mening: Dark Tongues. The Art of Rogues and Riddlers. Delvis blir det en spännande - om än fragmentarisk - kulturhistoria över fenomenet, men det utgör också en serie essäistiska reflektioner över den grundläggande frågan vad språk egentligen är för något, och aldrig utsagt men relaterat till den frågan, vad poesi egentligen är. Den avsiktlig avvikelsen från vardagsspråkets transparens förenar skurken och poeten. "Slang", "cant", "argot" etc. är ord som använts för att beteckna de språk inom språken som används av grupper vilka av en eller annan anledning velat kommunicera på sitt eget sätt. Fenomenet uppmärksammas redan under 1200-talet men torde bli ett seriöst problem först då nationalstaterna började sina projekt att kodifiera talet och etablera språklig enhetlighet i riket. Kringströvande luffare med hemliga ord hotar sammanhållningen. Den sociala problematiken kring dessa rövare och  deras språkbruk visar sig dock - och här vidgar Heller-Roazen perspektiven avsevärt - rymma en språklig-litterär problematik som tycks någorlunda konstant i kulturhistorien. Dessa typer av språk är nämligen parasitspråk snarare än språk i egen rätt: de utgör varianter av allmänna nationalspråk. Ofta har de karaktären av en uppsättning regler som transformerar ett nationalspråk. Det är exempelvis fallet, för att ta ett uppenbart exempel, med det s k rövarspråket, där alla vokaler ersätts med "o" och konsonanter dubbleras med vokalljud. Om dessa transformationsregler utvidgas till att inte gälla (som i det här exemplet) enbart fonetik utan även semantik, har vi att göra med ett mycket allmänt fenomen, som kan iakttas i de flesta kulturer och som är särskilt tydligt i poesin.  
     De provensalska trubadurerna hemlighöll under högtidliga former sina dikters adressat och satte en ära i att uppnå ett bel celar, ett skönt döljande. De ersatte omnämnandet av kvinnan med en s k senhal (signal), t ex "Det sköna namnet" eller "Mer än väninna" - ett kodspråk som pekar ut mot den sociala situation som föregår poesin men som också utgör ett exempel på den poetiska friheten i sig. Liknande fenomen finner Heller-Roazen i den isländska poesins kenningar och i sanskritpoesins onomastik. Men det rör sig ofta här om en religiös problematik. Omnämnandet av ett särskilt "gudarnas språk" förekommer i åtskilliga traditioner, och troligtvis har ett obskyrt "språk" - ofta, liksom den moderna slangen, framför allt inriktad på substantiven - existerat parallellt med det normala språket. Slang är tydligen utmärkande inte bara för lönnmördare och skalder utan också för präster.
   De avslutande kapitlen har mindre historisk och mer teoretisk inriktning. Ferdinand de Saussure, som i övrigt var en så nykter tänkare och ville styra studiet av indoeuropeisk lingvistik bort från spekulationer om "Indo-germanska" arier och dylikt, fann det närmast omöjligt att skaka av sig sin intuition om ett hemligt anagrammatiskt kodspråk i den antika poesin. Han tillät sig till och med att fantisera om en poetisk skråhemlighet som var gemensam för de indoeuropeiska kulturerna. Saussures teorier har i regel inte tagits på allvar av den moderna språkvetenskap han hjälpt till att grunda, utan snarare ansetts vittna om dess upphovsmans mentala tillstånd. Heller-Roazen presterar ändå ett visst försvar för Saussures fantasteri, delvis med stöd av Roman Jakobson.  
      Boken behåller en lätt essäistisk touch och kommer väl heller inte med några häpnadsväckande egna rön om företeelsen. Det intressanta är snarare de insikter som kommer fram längs vägen om att rövarspråken kanske - i egenskap av språk inom språken - har mer gemensamt med poesin än man kanske anar, och att det vi kallar ett språk kanske med nödvändighet utgörs av flera. Det är dessa frågor som han ständigt närmar sig på omvägar som är bokens behållning.

Kämpande humanister

10/7 kl. 12.30: Jag hittade en tirad av Charles Péguy som mutatis mutandis kan appliceras på dagens svenska situation. Min översättning är lite selektiv (och hastig):

"Det är ett beundransvärt skådespel att se hur så många lärare på gymnasiet (fattigt, obetydligt folk, små funktionärer) utsatta för allt offrar allt, slåss mot allt, gör motstånd mot allt för att försvara sina klasser. De slåss mot alla makter, den världsliga auktoriteten, den tillsatta makten. Mot familjerna, mot väljarna, mot opinionen, mot rektorn, som lyder familjerna, som lyder opinionen; mot elevernas föräldrar; mot rektorn, ordningsmannen, akademins inspektör, akademins rektor, den allmänna inspektören, gymnasieundervisningsdirektören, ministern, de folkvalda, hela maskinen, hela hierarkin, mot politikerna. Detta gör de mot sin egen framtid, sin egen karriär, sin egen befordran, bokstavligt talat mot sitt eget dagliga bröd. Mot sina chefer, mot sina herrar, mot administrationen, den stora Administrationen, mot sina hierarkiska överordnade, mot sina naturliga beskyddare, mot de som av naturen borde beskydda dem. Och
som istället överger dem. När de inte rent av förråder dem. Mot sina egna intressen. Mot hela styret, särskilt mot det mest fruktansvärda styret av alla: mot opinionens styre, som överallt är helt modern. Varför. På grund av en oförstörbar rättrådighet. På grund av en oförstörbar fromhet. På grund av en oövervinnelig, oomkullrunkelig hängivenhet till sitt yrke, sin plikt, sitt ämbete, till sin gamla dygd, till sin egentliga sociala funktion, till en gammal klassisk och fransk medborgaranda. (...) Jag skulle kunna räkna upp hundrafemtio gymnasielärare som gör allt, som riskerar allt, som trotsar allt, framför allt ledsamheten, den största risken, att få ett obetydligt slut på sin karriär, för att upprätthålla, för att rädda det som fortfarande går att rädda. Man skulle med svårighet kunna finna femtio högskolelärare, eller knappt trettio, eller ens femton, som - förutom karriären, befordran, och till att börja med just detta att undervisa på högskola - föresätter sig något annat än att förstelna, att mummifiera verkligheten (denna verklighet som så oklokt anförtrotts dem), eller att begrava det ämne de lär ut i kartotekskortens kyrkogård." (Charles Péguy, "Notre jeunesse" i Oeuvres en prose 1909-1914, ed. de la Pléiade, 530-531.)

Återkomsten

2014-05-11: Jag har verkligen varit usel på att uppdatera bloggen, men jag har heller inte kunnat bestämma mig för att göra mig av med den helt. Ursäkter finns att tillgå: jag har gått igenom avhandlingsarbetets mest intensiva fas, och tyckte det var svårt att rättfärdiga att jag skulle tillbringa mer tid framför datorn än vad jag redan gjorde (om arbetet med referenserna visar sig ha lagt grunden till en reumatism skulle jag inte bli förvånad alls). Nu börjar det lugna ner sig, med bara småkorrigeringar kvar, och jag hoppas kunna posta lite här under sommaren. Så om några fortfarande lyssnar - och jag alltså inte talar ut i tomma intet - hoppas jag att ni kan förlåta mig denna hiatus. Låt mig värma upp lite med att skriva om en bok:

2014-05-17: Det är kanske i senaste laget att säga något om årets stora succès i fransk litteratur, En finir avec Eddy Bellegueule av Edouard Louis, men med tanke på 1) att svenskar i gemen inte läser böcker på franska, 2) att förlagens politik går ut på att minimera översättningar från andra språk än - paradoxalt nog - den dominerande och redan av de flesta svenskar behärskade engelskan, och 3) ointresset för allt som inte tagits upp i nyssnämnda kretslopp, kan det ändå vara en poäng att säga några ord om den här boken. Det är nämligen en angelägen och intressant bok som inte borde ha några problem att hitta läsare i Sverige, och alltså borde översättas snarast.
      Författaren, Edouard Louis, är 21 år gammal och kommer från ett litet samhälle i Picardie, vilket han tidigt lämnat för att utbildas på prestigefyllda Parisskolor. Han har redan några akademiska arbeten bakom sig när han nu kommer ut med ett slags självbiografi. I denna uppväxtskildring beskriver han sina egna upplevelser som utstött homosexuell i ett samhälle där de flesta är "hårdingar" (des durs) som jobbar på fabriken eller (vanligare) går på bidrag, och där det snackas föraktfullt om "tapettes" (fjollor) liksom för övrigt om "crouilles" (araber). "Eddy Bellegueule" växer upp i en familj där bröderna liksom fadern är riktiga tuffingar och han är naturligtvis så malplacerad som man bara kan vara, med sina hemliga drömmar om att vara en flicka och att spela teater. Misshandeln och förnedringen från skol-"kamrater" kommer som ett brev på posten.
      Det homosexuella temat har lyfts fram, och boken kan givetvis läsas som i första hand en berättelse om sexuell frigörelse. Men den berättelsen - vägen från paria till accepterad - är alldeles för bekant för att engagera i sig, och bokens förtjänster ligger som jag ser det främst på ett annat plan. Homosexualiteten leder snarare till en privilegierad position (jag vet att ordvalet låter absurt) varifrån det lilla samhällets socialpsykologiska spänningar och hierarkier kan avläsas. Louis har också en klar blick för hur invävd denna fråga är med en mängd andra hierarkier. När det blir känt att han "lekt porrfilm" genom att ha sex med sin (manliga) kusin, ökar det hans utanförskap, medan hans kusin, känd som en "hårding" (un dur) går helt fri från homosexualitetens stigma.
     Det intressanta är framför allt den skitiga realismen: den som är van vid franska romaners tillrättalagda Paris kan glädja sig åt en skildring av en sida av Frankrike som sällan syns i litteraturen (och knappt i media heller för den delen). Med tanke på resultaten från vårens kommunala val i Frankrike, med de enorma framgångarna för Front National, är det inte en sekund för sent. Det är svårt att inte i detta sammanhang komma att tänka på den debatt Jonas Thente dragit igång nyligen, och som jag tycker var ytterst välkommen. Man kan hysa invändningar mot vissa aspekter av det hela, men att ett enormt glapp föreligger mellan A) vad man kanske inte ska kalla "verklighetens folk", men åtminstone ett stort segment av "folk" som (även de) existerar i "verkligheten" och B) journalister, författare och andra med tillgång till en plattform, är viktigt att inse och farligt att förneka. Louis själv har för övrigt gett uttryck åt ett liknande synsätt i en intervju:

les dominés ne se retrouvent plus dans le discours de la gauche. C’est ce que disent les gens autour d’Eddy Bellegueule : le discours de la gauche et de la droite c’est pareil, personne s’occupe de nous, les petits. Alors, régulièrement, ils votent Front National. C’est fou la résistance de certains analystes et certains politologues à cette idée que le Front National est un parti très ancré dans les classes ouvrières. On vous dit par exemple : Non, ce n’est pas le parti ouvrier puisque seul 35% des ouvriers votent pour le Front National. Quand les ouvriers votaient à moins de 30% pour le parti communiste français, tout le monde disait le PC c’est Le parti ouvrier ! 

"de förtryckta känner inte längre igen sig i vänstern. Det är det som folket omkring Eddy Bellegueule säger: vänstern och högern, det är sak samma, folk struntar i oss småfolk. Och då röstar de vanligtvis på Front National. Det är helt galet hur vissa politiska analytiker värjer sig mot idén att Front National är ett parti som har ett starkt stöd hos arbetarklassen. De säger till exempel: Nej, det är inte arbetarklassens parti, eftersom bara 35% av arbetarna röstar på Front National. Men när mindre än 30% av arbetarna röstade på franska kommunistpartiet, sade alla det var arbetarnas parti."
   
Louis vet också att människor inte drivs av rena idéer eller kamp för materiell vinning, utan ofta av mer problematiska faktorer: stolthet, behov av erkännande (även detta är något det talas alldeles för lite om). Psykologin bakom denna mentalitet - där den internaliserade skammen slår över i stolthet - är mycket fint iakttagen ("ni säger att jag är skit, nå, då ska jag bete mig som skit också!").  
      Det måste också framhävas att Louis förmått skildra sitt eget inferno utan att hans bödlar framstår som onda i någon enkel mening. Det hade annars varit lätt att föreställa sig en 21-årings uppgörelse med sin hembygd, och man ryggar tillbaka inför tanken på en svensk motsvarighet (jag vill inte idealisera Frankrike - den här boken kunde om inte annat fungera som en varning - men jag har ofta intrycket att fransmän blir vuxna vid 20 års ålder, medan det ofta dröjer till 30 hos svenskar. Vad beror det på?). Louis tycks snarare vara intresserad av att förstå - en ovanlig passion! - och han har också sagt i en intervju att det först var hans utbildning på Ecole normale superieure och hans möte med kritisk sociologi som gjorde det möjligt för honom att förstå varför hans plågoandar betedde sig som de gjorde. Nu får jag det visserligen att låta             som om romanen snarare vore en sociologisk undersökning med kvalitativ metod än ett konstverk, men i allmänhet lyckas han undvika den faran. Själva synsättet torde vara märkt av hans politiska och sociologiska teorier (han har t ex gett ut en antologi om Pierre Bourdieu), men märkligt nog känns det aldrig påträngande.
      En av bokens förtjänster ligger i språket och medvetenheten om vad Barthes kallade "formspråkets dilemma". Louis' egen stil är klart märkt av hans utbildning och är vacker på det exakta och lite normaliserade sätt som är typisk för franskan. Mot detta står talet hos familjemedlemmar och ortsinvånare i kursiv: halvartikulerat, elliptiskt och befriat från alla kännetecken på skrift (reglerad interpunktion t ex). Tricket kan synas enkelt eller effektsökande, men det är egentligen det enda rimliga svaret på den sociala situationen. Greppet kan sägas innehålla författarens position - och kanske rentav hela bokens ärende - i koncentrat.
      Bokens brister ligger som jag ser det mer i dess lite väl tillrättalagda rörelse från den inskränkta småstaden till de toleranta konstnärliga miljöerna. Det finns något av "den fula ankungen" i hur berättelsen är strukturerad. Slutorden, där hans nya kamrater accepterar honom som "pedé" och han kan identifiera sig med det som var ett skällsord, är måhända en korrekt iakttagelse om relationen mellan makt och språk, men blir också lite väl tillrättalagd.  Det är en estetisk brist, men framför allt medför det en viss tillstängning av bokens samhällsanalys. Huvudpersonens berättigade lättnad efter barndomens majoritetsförtryck leder till en rätt oproblematisk syn på det nya sammanhang han hamnat i (medelklassen i vid mening), och den avslöjande blick som författaren annars visar är här frånvarande. Att följa utvecklingen med författarens år på gymnasiet och på École normale supérieure hade onekligen varit intressant, och någonting säger mig att han är tillräckligt intelligent för att blottlägga de privilegierades blinda punkter såväl som de icke-privilegierades.
Det är nämligen i den här genomskådande blicken för sociala sammanhang som styrkan hos denna bok ligger.

Fucking poetry fag shit!

24/06 kl. 09.50: Märker att jag har en bundsförvant i artisten Yohio, som i dagens DN "kommer ut" (ordvalet är intressant och möjligen betecknande) som bokläsare och som potentiell läsfrämjare. Med en 17-årings brist på nyanser kan han uttrycka precis de tankar som man själv, avtrubbad av misslyckade försök, politiskt medveten relativisering av de egna preferenserna etc inte kan/vågar uttrycka längre men någonstans bland själens skrymslen fortfarande hyser: "Jag blir närmast irriterad när folk säger att de inte läser. Man missar en så stor chans att bilda sig. Jag förstår folk som säger att de hatar skolan, men att lära sig saker vill väl alla på något sätt". Och sedan det självklara, sånt som jag, som är 31 år, inte kan säga utan risk att verka "gubbig" (fast jag i stort sett tyckt samma sak sedan jag själv var lika gammal som Yohio), "reaktionär" (i förhållande till vilket framåtskridande?) och teknikfientlig (för att jag vill begränsa tekniken till dess rätta plats som ett redskap, snarare än att förvänta mig att den ska lösa alla problem):

"Genom att läsa utvecklar man språket. Man lär sig stava, vilket nästan inga barn kan nu, inte ens folk som är 12 kan stava ordentligt. Det gör mig nästan äcklad att barnen inte kan stava, det är inte så jävla svårt. Alla är inte dyslektiker, men på internet ser det så ut och det är för att barnen inte läser böcker. – De läser bara Instagramkommentarer, Facebookinlägg och bloggar där de stavar som skit. Med o i stället för å, inga dubbelkonsonanter och alla möjliga konstiga ... Jag har sparat printscreens på min mobil med ganska roliga kommentarer som är nästan oläsliga fast de är på svenska. Barn kan skriva saker på min Instagram som är jättegulliga, men just stavningen får mig att tänka: 'Snälla, läs en bok, lilla vän'.".

Jag skulle kanske inte gå så långt som att säga att det gör mig "äcklad" att folk inte kan stava. För min ålder passar det bättre med en av bekymrat medlidande rynkad panna. Men det är i alla fall uppfriskande att läsa sånt här.

Den enda nackdelen jag kan tänka mig med denne Yohio som läsfrämjare är att han kanske inte riktigt når fram till den målgrupp som allra mest halkar efter i läsandet just nu: unga män, framför allt "jävligt straighta" sådana. Det är en intressant och märklig pradox, att medan läsning av böcker under större delen av världshistorien varit ett manligt privilegium, det nu (då kvinnorna utgör en förkrossande majoritet av läsarna) ses som omanligt. "Fucking poetry fag shit" säger Brad Pitts poliskonstapel i filmen Seven, då han ger upp sitt tappra försök att läsa Dante för att förstå den bibliskt inspirerade mördaren. (Om jag minns rätt tar han senare hjälp av en Reader's digest). Någonting är skumt med det här. Är det att en viss idé om litteratur (och kanske framför allt om poesi) får pojkar att stämpla bokläsning som omanligt? Det tycks ju knappast stämma ens med detta snäva manlighetskriterium att stämpla författare som Homeros, Horatius, Dante,  Erasmus, Tasso, Corneille, Milton, Pope, Kleist, Byron, Dostojevskij, Tolstoj, Strindberg, Isaac Babel, Hemingway, Jan Fridegård m fl (listan kan göras mycket lång) som "bögiga". Bland dessa finner vi såväl en massa machismo som de bra dygder vilka traditionellt setts som särskilt manliga. Mycket av de feministiska debatterna om litteratur beror ju just på att en stor del av den traditionella kanon på ett så uppenbart sätt är männens territorium. En motsättning mellan å ena sidan den sköna litteraturen, å den andra sidan den fysiska handlingens och det politiska härskandets mansdominerade domän är en marginell företeelse i ett historiskt perspektiv.

Vad som skulle vara önskvärt vore om fler rapartister "kom ut" (irriterar mig på ordvalet men kan inte låta bli att föra det vidare) som bokläsare. De utgör uppenbarligen manliga förebilder utan att för den delen vara okunniga. Det finns en intressant paradox - eller kanske är det inte en paradox? - mellan hiphoptexternas ofta encyklopediska karaktär och en social attityd som knappast haft som effekt att få ungdomar att sitta försjunkna i böcker. Det finns en sorts performativ motsägelse, eller kanske en uppdelning mellan eso- och exoteriskt budskap. Medan en bra MC just är någon som har ordet i sin makt och som kan ösa material för metaforer ur de mest oväntade källor - dvs. någon som besitter boklig kultur - har han sällan en särskilt "bögig" persona; snarare hypermacho. Jag förbigår det uppenbara exemplet Ras Kass, utan väljer en mer kommersiell låt: "Big Pimpin'" (Jay-Z feat. UGK). Ibland visar sig nämligen dubbelheten inom loppet av några rader:

Now these motherfuckers know we carry mo' heat than a lil' bit
We don't pull it out over lil' shit,
and if you catch a lick when I spit then it wont be a lil' hit
Go read a book you illiterate son of a bitch and step up yo' vocab...

  

Allmän adiafora XVII

Lite gamla nyheter tills vidare. Jag har haft fullt upp med annat.

12/5 kl. 08.50: Jag funderar mycket (kanske för mycket, borde kanske istället passa på att släppa det) på Sverige under min utlandsvistelse. Till råga på allt tänker jag på det svenskaste som finns: SVT. Daniel Sandström skriver bra om SVT:s kulturprogram i SvD, och jag känner mig föranledd att damma av en tidigare anteckning om samma sak som jag drog mig för att publicera. Anledningen var medieprofessor Kent Asps genomgång som visar att skillnaden mellan SVT och reklamkanalerna växer. Samtidigt är det lite oklart hur man ska tolka siffrorna. Den ökade sändningstiden och tendensen att flytta program till dagtid kan, som Asp påpekar, bli ett alibi. Det är också frågan vad som ska räknas som "kulturprogram". Är Skavlan ett kulturprogram? Blir det ett kulturprogram för att de inbjudna gästerna ofta är kulturutövare i en eller annan form? Inte nödvändigtvis.

Det är lätt att få för sig att allt var bättre förr, men det känns märkligt att därför utesluta möjligheten att vissa saker faktiskt, ja, var bättre förr. Låt oss se efter! Jag hittade en tidning som kom ut den dag då jag är född, år 1982. På bästa sändningstid (20.00) en timslång diskussion mellan Lars Ahlin och Ulf Linde om realismen i konsten. Skulle SVT idag på motsvarande tid sända en timmes debatt med, säg, Sara Stridsberg? Det har jag mycket svårt att tro. Jag vet inte hur de skulle argumentera för att inte göra det (och det är märkligt att en viss "progressiv" falang, livrädd för att säga att allt var bättre förr, ofta ansluter sig till en minst lika idiotisk uppfattning, nämligen att vi lever i den bästa av världar). Själv har jag aldrig förstått varför SVT ska sända program som - åtminstone enligt de här siffrorna - skulle klara sig utmärkt utan statligt stöd, när det finns betalkanaler som inte har några hämningar alls. Man hör ofta att detta skulle vara någonting demokratiskt, ett sätt att nå ut till andra grupper. Ibland undrar jag hur det förhåller sig med det egentligen, och det skulle vara intressant att ta del av lite tittarsociologi kring valet av TV-kanal. Om jag tillåts komma med "anekdotiska" bevis från mina tidigare arbetsplatser måste jag erkänna att mitt intryck är att arbetarklassen nästan aldrig tycks titta på SVT:s underhållningsprogram. Ska det ses som ett försök att nå ut tror jag att det är ganska misslyckat; snarare tycks den typiske SVT-konsumenten vara en medelklassperson som vill äta upp kakan och ha den kvar, dvs. i stort sett som TV4:s tänkta konsument.

Om kultur är oviktigt - ja, tänk om? - borde det i alla fall förskräcka då samma inställsamhet gör sig påmind i nyhetsrapporteringen. Sam Sundbergs iakttagelse, att SVT glömmer sitt uppdrag då de väljer att sända från ett "Starbuckstätt Boston" men helt glömmer nyheter om terrordåd i Pakistan, ligger i linje med detta. Det handlar visserligen inte, som vissa felaktigt tycks tro, om att räkna människoliv för att bestämma vad som ska ges störst utrymme. Det är fler faktorer som måste vägas samman för att avgöra det utrymme en nyhet ska få. Fler dog i explosionen i Waco, Texas vilken ägde rum samtidigt som bomberna i Boston. Det gör det inte till en större nyhet. Men som Sundberg påpekar måste väl "säkerhetsläget i en instabil kärnvapenstat härjad av talibaner och multinationella terrorfalanger [vara] av intresse för hela världen." Det må vara att den typiske SVT-tittaren upplever en större närhet till USA, men det är faktiskt SVT:s uppgift att informera oss även om sådant som vi inte visste att vi behövde veta. Och på ett analogt sätt kan man hävda att SVT:s kulturprogram inte bör ge folk det de vill ha, utan det de ännu inte vet att de vill ha.

10/5 kl. 17.00: Deutsch-Französische Freundschaft?. Sent omsider gick jag till Louvren och såg den tillfälliga utställningen De l'Allemagne 1800-1939, en utställning om tysk konsthistoria som väckt visst rabalder och surat till det mellan Tyskland och Frankrike. Detta dessutom i en fas då Europasamarbetet gnisslar och de politiska relationerna mellan Hollande och Merkel blivit sämre. Tyska kulturskribenter har reagerat mot vad man uppfattat som en teleologisk kultursyn, där katastrofen är inskriven i det tyska romantiska projeket från början. Nyklassicismen och naturromantiken blir ödesdigra figura för vad som komma skall.
      Jag minns när en av mina tidigare lärare på litteraturvetenskapen avfärdade tysk romantik som "pre-fascism". Och allt hänger just på detta prefix, "pre-", som om det tas bokstavligt som "före", knappast kan förbluffa någon, men om det fattas i en lite starkare mening genast blir problematisk om än inte intuitivt orimlig. Naturligtvis fungerar inte historien enligt ödets logik, utan det handlar om hur man använder kulturgods - den stora spänningen mellan tolkningarna av antiken, som kunnat inspirera såväl demokratiska som fascistiska revolutioner, är kanske det bästa exemplet. Snarare är väl problemet att "ödesretoriken" var så populär i Tyskland att det tycktes utesluta ett mer sansat och sekulariserat förhållande till historien. Det leder till ett problem för historiker - ska man reproducera tanken på en tysk specificitet eller försöka förstå fascismen som ett fenomen typiskt för den moderna staten på en viss utvecklingsnivå? De stora politiska likheterna, men de stora kulturella skillnaderna, mellan Italien och Tyskland, illustrerar förhållandet. Men det är ett problem också för utställningen, som i viss mån ger den tyska kulturen en slutenhet och reproducerar idén om en tysk Sonderweg.
      Idén var väl kanske snarare att framhäva att det faktiskt fanns ett tyskt måleri. Den allmänna uppfattningen i Frankrike torde ligga i linje med Adornos påpekande att "under 1800-talet målade fransmännen spenat och det såg ut som en dröm. Tyskarna målade sina drömmar och det såg ut som spenat." Det finns en hel del sådan oaptitlig spenat här, men också många intressanta och vackra tavlor som sällan får särskilt mycket uppmärksamhet. Jag gladde mig åt att se Carl Gustav Carus "geologiska" målningar. Utställningens struktur är också givande, med upplägget att låta den kronologiska indelningen delas upp i tre tematiska block. Effekten blir visserligen i vilket fall som helst att man går från de tyska "nazarenernas" madonnakitsch till Max Beckmanns bilder av helvetet. Det förvånar inte heller att man i slutet av rundturen kommer ut i ett rum täckt helt av Anselm Kiefers väggmålningar. Något av hans form av traumabearbetning och förhållande till den tyska kulturen vilar över föreställningen i stort.
      Man kan irritera sig på fransmännens självgodhet, när det är så uppenbart att de inte har gjort upp med sitt förflutna. Tyskarna har blivit en projektionsyta för saker som var högst närvarande i fransk kultur. En av världens främsta forskare om fascismen, Zeev Sternhell, har tydligt visat att fascismens som politiskt tänkande har sina rötter i Frankrike. Går man igenom franska akademins rullor från 1900-talet finner man många skönskrivande och inte alls särskilt ångerfulla fascister. Jag tänkte på detta när jag gick och handlade böcker och hos boquinisterna hittade en hel del av och om den litterära fascismen i Frankrike, vilken knappast var någon marginell företeelse. Om det visserligen är förbjudet att sälja Célines pamflett Bagatelles pour un massacre kan man istället köpa Lucien Rebatets Les décombres, som på samma sätt uppmanar till pogromer.