Obskyrt lärdomsgods 1

En av de enorma fördelarna med digitaliseringen är att den gör tillgängliga intressanta artiklar som annars skulle legat och samlat damm i universitetsbibliotekens källare. När jag slutligen sparkas ut från mitt rum på SoL-centrum kommer jag att känna mig rejält vingklippt utan att ha tillgång till digitala databaser. Förutom rent forskningsrelaterad nytta gör de det lätt att få en bättre förståelse för den vetenskapliga utvecklingen, och att längs vägen ge sig hän åt utforskningar av abstrus lärdom. Mitt senaste specimen: artikeln "Philology and Economic History" av Leo Wiener (The Quarterly Journal of Economics, vol. 25, nr. 2 [feb. 1911], s. 239-278).
     Jag har plockat ihop Wieners biografi från vitt skilda källor, så allt är kanske inte helt tillförlitligt, men redan de säkerställda fakta ger vid handen att vi har att göra med en rätt osannolik person. Han föddes 1862 i ett ghetto i Bjelostok. Han skulle senare - som enda antagna jude i en kompakt antisemitiskt omgivning - läsa till läkare i Warszawa, men hoppade av och påbörjade en ny utbildning i Berlin, denna gång till ingenjör. Av oklara anledningar lämnade han även denna utbildning och gav sig av till Amerika, troligen i syfte att grunda ett agrarsocialistiskt-vegetariskt utopiskt samhälle i Sydamerika. Detta förverkligades aldrig och han landsteg istället i New Orleans, hankade sig fram på olika jobb i jordbruk och industri, var lärare i Kansas city, sedan en del av universitet i Missouri, en post som han tvingades lämna p g a omstrukturering av språkinstitutionerna. Han flyttade då till Boston och fick deltidsjobb på Harvard, där han till sist skulle bli professor i slaviska språk. Under tiden hann han med otroligt mycket. Han översatte under loppet av ett par år hela Tolstojs samlade produktion till engelska och reste tillbaka till Europa för att skriva en av de första historikerna över Yiddishlitteraturen. Bland hans många artiklar och böcker finns även texter om "Det sumeriska inflytandet på de egyptiska hieroglyferna", "Franska ord hos Wolfram von Eschenbach" och mycket annat. Genom sitt liv bibehöll han sin fascination för matematik, ett intresse som skulle föras vidare av hans mer berömda son, cybernetikens grundare Norbert Wiener. Sonen har själv vittnat om det smått extrema home schooling-program som Leo utsatte honom för, och hans förakt för misslyckande. Norbert hade drillats obönhörligt i språk och naturvetenskap vid mycket ung ålder, och kunde därför börja på universitetet vid 14 års ålder och doktorera som 17-åring. Leo var noga med att påpeka att sonen inte var någon särskild begåvning; dennes framgångar hade helt att göra med den ordentliga hemmaundervisning han fått. Men Norberts historia utgör ett helt eget kapitel i serien excentriska vetenskapsmän; nu gäller det fadern.
       Leo Wiener är mest känd för sitt enorma arbete Africa and the Discovery of America, där han hävdade att det fanns bevis för tidigt handelsutbyte mellan Afrika och Sydamerika, och frånkände såväl tobak som sötpotatis status av inhemska latinamerikanska produkter. Allt detta backades upp med en gigantisk lärdomsapparat (verket är i tre volymer, varav en tredjedel bibliografi). Wieners teser är fortfarande minst sagt kontroversiella, och boken har kommit att tillhöra den typ av verk som det nästan är omöjligt att ta ställning till som lekman, därför att ens okunskap tvingar en att välja mellan auktoriteter snarare än att bilda sig en egen mening, och därför att den ideologiska insatsen med tiden blivit så hög, att valet av auktoritet antas avslöja någonting om hur man vill att det ska vara. Jag tänker på verk som Bernals Black Athena, som menar att den klassiska grekiska kulturen stulits från afrikanerna och att en imperialistisk historieskrivning velat täcka över förhållandet. Den lilla artikel jag fiskat upp ur glömskans flod kan sägas innehålla de metodologiska förutsättningarna för The Discovery of America, men är kanske lättare att uppskatta, om inte annat genom sitt format.
    Grundtanken består i det tillsynes självklara men i sin kontext nödvändiga påpekandet att studiet av språkliga förändringar måste ske i samband med ekonomisk historia och de kulturförbindelser som handelsutbytet möjliggör. Påpekandet var nödvändigt, därför att filologiska studier ofta hade kommit att identifiera sitt eget ämnes skrankor med världens. De konstruerade alltså - genom att projicera en förhistoriskt sammanhållen civilisation vars enda bevis är språkligt - etymologiska samband inom språkfamiljer, snarare än att studera de faktiska utbyten som ägt rum och förklara ord genom inlån. Den jämförande språkvetenskapen hade gått framåt genom att identifiera vissa språkliga element som var gemensamma för ett flertal språk, i första hand de indoeuropeiska. Man hade där hittat språkliga rötter som inte på något enkelt sätt kan förklaras genom lån, och vars variationer tycktes följa vissa bestämda lagar. Likheterna förklaras alltså här genom en "träd-" snarare än en "våg"-modell. Denna modell ger dock alldeles för stor betydelse åt den interna utvecklingen inom en språkfamilj, och när den överförs till mer moderna språkgrupper (germanska och romanska språk, t ex) blir det lätt problematiskt. I synnerhet när filologernas språkhistoriska kunskap antas erbjuda utgångspunkter åt historiker som vill få en uppfattning om ekonomiska förhållanden.
     Wiener påpekar att dessa språkfamiljer ofta skiljs av ganska godtyckligt, och att filologin därför underskattar "the importance of the great trade routes, the geographic advance of civilisation, the constant and endless interaction of custom, tale, and invention, which run counter to the families of languages and know not of individual variations [...] Words are carried along roads of communication with the things which they represent...". Det är enbart därför att det indoeuropeiska språket tillhör en förhistoria som vi inte vet någonting om alls, som vi kan tänka oss något sådant som en indoeuropeisk civilisation. Men från och med den tid om vilken vi har historisk kunskap, finns det ingen enskild civilisation som motsvaras av de grupper som språkvetenskapen studerar. "There never was a Germanic, or Indo-Germanic, or Romance community or civilisation. The historical evolution of Spain is quite different from that of Italy or Roumania, and there never was a time when the linguistic stock of these three was one and undivided. [...] if we proceed from the common Latin [...], an entirely unrelated language, such as Hungarian, may as much represent the influence of Roman civilisation as does Latin Roumanian."
    Som bevis på hur lingvistiskt begränsade perspektiv leder fel undersöker Wiener ursprunget till några svårförklarliga ord för handelsvaror i de moderna europeiska språken, och visar på deras bakgrund i kontakten med österländska civilisationer, främst Kina. I medeltida källor omnämns ofta ett tyg som kallas tiretaine . Ordets ursprung har förklarats på olika sätt. En fransk ordbok härleder det till tirer, dra, och en spansk etymolog "thinks that it is derived from the verb tiritar, to tremble with cold, on account of the rustling sound which it makes [...] These are the kind of etymologies my janitor indulged in when he looked at the radiator and called it a 'ready heater'." Wiener följer istället de olika konnotationer ordet tycks ha haft i olika språkområden, och frilägger en någorlunda konstant grundbetydelse "tyg av blandat material", med figurativa avledningar som förgrenar sig via tyskan till ryskan där det ger upphov till ordet för "dåre" (durak). Ett sådant blandtyg fanns i Kina (en blandning av silke och hampa) och hette på Manchu-språket turtun. Troligtvis, menar Wiener har ordet via turkmensk handel kommit i kontakt med Europa. På ett liknande sätt förfar han med det tyg som kallades garbo, och med sammanblandningen av orden "grocer". Det är bara genom en kombination av filologiskt arbete inom åtskilliga språk och en undersökning av nationernas ekonomiska liv som man kan nå en lösning på problemet. Det är naturligtvis ett ambitiöst program som bara polyglotter som Wiener kan förverkliga, till stor del därför att de kan arbeta utanför disciplingränserna. "...such specialization is generally suicidal and invariably increases the difficulty of a thorough investigation".
      Wieners resultat kan jag naturligtvis inte bedöma, och man kan anta att flera av dem skulle motsägas av språkforskningens nuvarande ståndpunkt. Men själva andan i hans arbete borde ligga helt rätt i tiden, nu när kulturvetenskaperna gärna betonar hybriditeten hos de historiska folkslagen och historievetenskapen intresserar sig för global historia. Filologin - så som den utvecklades av tyska antikforskare kring 1800 och sedan bildade modell för folkspråkliga varianter - såg som sin centrala uppgift att se språket som vittnesbörd om ett folkslags sätt att leva. Men denna uppgift kan tolkas på lite olika sätt. Risken finns att språkets relativa enhetlighet över tid mystificeras och görs till bärare av en ständigt identisk "världsbild", istället för att språket ses som ett vittnesbörd över gemenskapens historiska öde: handel, krig, interaktion med andra kulturer.