Några reflektioner om särskrivning

Jag har suttit och rättat studenters tentor och tittade samtidigt (nåja, inte bokstavligen) på SVT Debatt, där nu särskrivning var en av de frågor som diskuterades. Stig Larsson mot. Alla andra för, eller i alla fall mot att någon skulle ha mage att hacka på människor som särskriver. Naturligtvis kom en språkprofessor med sin försäkran om att allt flyter och påpekade att även Bellman har gjort sig skyldig till en del särskrivningar. Och hur kan man vilja hacka på ungdomarna? Idel klichéer yttrades (Stig Larsson tyvärr ej undantagen). Jag kan inte göra mycket mer än att visa hur jag tänker, eller kanske snarare känner, i denna uttjatade fråga.

Först min personliga upplevelse: jag ryser när jag ser en särskrivning, ungefär som när man hör någon spela falskt. Den musikaliska liknelsen är mer adekvat än någonsin i det här sammanhanget. Ett sammanskrivet ord upplever jag som en meningsenhet med en inneboende rytm: i regel utgör de svenska sådana också en rytmisk enhet av betonad stavelse + ett antal obetonade + bibetoning. ("Ä'cklig spri't" har till följd av svenskans satsmelodi en annan "rytm" än "ä'ttikspri't", även om denna rytm är subtil och undgår metrikens grova binära system av betonad-obetonad). Jag upplever någonting liknande vad gäller interpunktion, t ex när vad som uppenbart utgör en frågesats inte följs av ett frågetecken, eller när ett komma inte placerats på ett sådant sätt att pauseringen följer tankens rytm. Särskrivning skapar en rytmisk paus utan motsvarighet i hur jag "hör" ordet inom mig när jag läser eller skriver. Denna personliga upplevelse kan göra tentarättning till ännu mer av en prövning än det redan är, om inte annat för att det krävs en enorm ansträngning av mig för att kunna se eventuellt vettiga tankar bakom en bristande språklig drapering. Jag vet inte vad jag ska göra av den här upplevelsen riktigt.

Jag vet heller inte om och hur man ska argumentera i den här frågan. Att kommunikationen svenskarna emellan skulle kollapsa om folk skrev isär som de ville är ett löjligt påstående. (Det påminner om när den nye ägare till en strandvilla ville hindra folk att gå på den tidigare allmänna stigen längs med vattnet, med argumentet att han bekymrade sig om de promenerandes välfärd: på den gamla, steniga vägen kunde ju någon ramla och slå sig...) Men å andra sidan kunde man, om språk bara handlade om att göra sig förstådd, tänka sig andra områden av språket att reformera. Varför ska vi t ex ha så många synonymer, var och en med en särskild kombination av vokaler och konsonanter, rytmisk potential, relationer till olika andra språk, olika stilnivå, olika funktion av att markera sociolekt? Förenkla! De flesta skulle väl svara att en sådan reform skulle göra språket fattigare. Något liknande är vad jag upplever i fråga om särskrivningar: att svenskan förlorar något av sin uttrycksfullhet. Men det går i och för sig att säga om nästan varje förändring som drabbar språket.  

Vill jag fortfarande argumentera skulle jag behöva göra det utifrån en punkt där det inte finns några nyttoargument alls, utan bara estetiska. Jag tänker ungefär som så: vissa människor känner med språket, upplever världen genom språket. 10% av befolkningen är en generös uppskattning, än mer generöst vore det att tänka sig denna summa som mer än marginellt föränderlig i ett historiskt perspektiv. För dem kan inte särskrivningar vara en helt likgiltig fråga, och om dessa människor återfinns bland dess försvarare är det i så fall resultatet av en självövervinnelse, där intellektuell insikt tillåtits besegra språklig instinkt. En människa som skriver bra ägnar sig inte åt särskrivning. Inte för att detta "att skriva väl" bestäms genom en sorts kriarättning där det blir bockar i kanten och där högsta betyg nås genom att inte göra några fel, utan därför att en sådan varelse med nödvändighet behärskar skriftspråket som en violinist behärskar fiolen. Att en sådan människa skulle låta bli att utnyttja sammanskrivningens potential är ungefär lika sannolikt som att någon som skrev på franska skulle bortse från potentialen hos stumma "e" eller att någon som skrev i ett syntetiskt språk med friare ordställning skulle försitta möjligheten till effektiva och meningsframhävande inversioner. För någon som skriver bra måste särskrivning med nödvändighet innebära ett underutnyttjande av språkets resurser. Stig Larsson, som är författare, hör givetvis till de esteter som reagerar instinktivt på särskrivningar. Kanske är det därför hans argumentation i frågan blir så svag.

I debatten dök det också upp en kille som undervisade ungdomar i rap, och som ville framhålla deras kreativitet, att man inte borde racka ner på de unga etc. Jag kan hålla med om mycket om det som sades, och jag skulle skriva under på påståendet att något av den mest kreativa språkanvändningen idag finns just i hiphopen. Jag är inte heller helt främmande för en viss populistisk kollektivism vad gäller språket, den "anonyma kreativiteten" i dialekter, slangspråk och så vidare. Men det är viktigt att tänka på skillnaden mellan muntligt och skriftligt. Om det finns en repressiv normalisering idag, ska den nog hellre sökas i talspråket, där hyperkorrekthet är mycket vanligare och har en långt mer destruktiv inverkan. Om målet var att låta språkets kreativitet utvecklas på egen hand, vore det bättre att sträva efter mångfald vad gäller nyhetsuppläsares dialekter och liknande: det är inte kravet att skriva samman som stryper språklig kreativitet, det är den medialiserade rikssvenskan. Skillnaden är att skriftspråk med nödvändighet är normaliserande på ett sätt som talspråket inte är. Det är också det som vållar så många problem och ställer oss inför en falsk uppdelning mellan "kreativt" spontant tal och en skrift som bara framstår som en uppsättning förtryckande "regler". Det är nog så situationen ter sig för någon som inte har så lätt för skriftspråket, men så ser det inte ut för de andra, och absolut inte för ovan nämnda 10%. Kanske handlar den här frågan (liksom mycket av diskussionen om skolan) om vilka man ska lyssna på - de som tycker om denna typ av kunskap och färdigheter eller de som inte tycker om dem.

För någon som tycker om att läsa och skriva är inte skrift och tal helt oberoende av varandra. Min typiska reaktion på särskrivningar innebär att jag famlar efter auditiva metaforer: "hör han inte att det här låter hackigt?". Hos studenter reagerar jag på diskrepansen mellan deras ofta kreativa talspråk och deras stapplande och omusikaliska skriftspråk. Ett mål för någon som undervisar i att skriva måste vara att få folk att se att de till stor del redan äger språket, i sitt tal, och att få dem att använda samma kraft då de sitter framför tangentbordet. På samma sätt som vi i talspråket arbetar med rytm, betoningar och melodi för att kommunicera, har skriftspråket ett förråd av resurser som kan göra det levande. Skillnaden i talad rytm mellan "ä'cklig spri't" och "ä'ttikspri't" blir synlig i skriftspråket genom sammanskrivningen. Det kan se ut som en paradox: genom skriftens och de grammatiska reglernas trångföring kommer vi ut på andra sidan i något som liknar talspråkets kraft. Eller mer precist uttryckt: vi når ett tillstånd där analoga (men inte identiska) effekter återskapas inifrån ett helt nytt system (ungefär som relationen mellan två nationalspråk). Men det här är nog bara övertygande för de som tillhör nämnda 10% och som uppskattar den typen av hallucinationer.    

Slutligen ett pedagogiskt argument. Detta var inte den vinkel jag ville använda mig av, men jag tycker att det är värt att nämna. Det är lätt att tänka sig vissa språkliga drag som enklare och mer naturliga än andra. Övergången från starkt syntetiskt (kasusbaserat) klassiskt latin till vulgärlatinets analytiska riktning (ökad betydelse av prepositioner och ordföljd) tycks i alla fall mig som en naturlig utveckling. Den klassiska arabiskan har genomgått en liknande process. Har vi att göra med något liknande vad gäller särskrivningar? Är särskrivning helt enkelt mer "logisk", då det rör sig om skilda delar som enklast betraktas för sig? Kanske skulle kognitionsvetare kunna berätta något om hur vi uppfattar skilda meningsenheter i skrift och på så vis bevisa särskrivningens naturlighet och större enkelhet. Men om enkelhet ska vara kriteriet måste det framhållas att sammanskrivningen inte alls är komplicerad. Förutom finliret kring när det ska fogas in ett -s och när slutvokaler ska bytas ut ("vara" blir t ex "varu" i "varulager"), vilka kan vara knepiga för de som har svenska som andraspråk, är ju regeln så enkel som möjligt: skriv alltid ihop. På engelska tvekar jag emellanåt, eftersom vissa specifika ord utgör undantag till kvasiregeln att man aldrig ska skriva samman. Avvikelserna på engelska är dessutom ett irrationellt resultat av att vissa sammansättningar av ord helgats genom bruket: det finns ingen formell anledning till varför "countryside" ska vara ett ord, men "stock broker" två. I motsats till detta är den svenska regeln, att sammanhörande ord sätts samman så länge det inte rör sig om ett adjektivattribut ("sjukgymnast" och "sjuk gymnast"), tämligen "logisk". Att förklara detta för en gymnasieklass borde knappast kräva mer än en timme ur kursen svenska A. Men grundfrågan kvarstår, och den har inget enkelt svar: vilka ska vi lyssna på?