Le style c'est la pensée même

Akademiskt skrivande är ett ämne som det borde pratas mer om. Vi tycks på något sätt ta för givet att det kommer av sig själv. Kanske är det en följd av den anti-retoriska mystiken om Författaren, samma inställning som gör det allt svårare för studenter att skriva (eftersom de inte är vana att tänka på språket som ett redskap för att åstadkomma effekter hos en läsare, utan som "inre röst"), och svårare att ta kritik (eftersom att kritisera någons språk innebär att kritisera personen). Men kanske är det ett annat större missförstånd som lurar i bakgrunden. Vi tenderar nämligen att tänka på akademiskt skrivande som ett slags utpyntning av ett redan existerande innehåll, samtidigt som vi  vet att det stämmer ganska illa med vad vi vet om hur texter fungerar, och med vår egen upplevelse av hur författarens stil kan väcka insikter. En sådan "instrumentell" inställning präglar i varje fall de handböcker jag tidigare läst, och därför gläder det mig att Eric Hayot har kommit ut med sin The Elements of Academic Style, som verkligen tar det akademiska skrivandet på allvar.
    Hayot är professor i komparativ litteraturvetenskap, med särskild inriktning på relationer mellan Väst och Kina. Jag började läsa honom först när jag stötte på boken On Literary Worlds , ett intressant försök att kombinera reflektion över begreppet "Värld" med en ansats till typologi i stil med Fryes Anatomy of Criticism. Samtidigt måste jag erkänna att jag inte tänkte på honom som en stor stilist medan jag läste den boken - knappast någon usel heller, utan bara en effektiv och lätt underhållande. I vilket fall som helst har han ägnat det akademiska skrivandet mycken tankemöda, och som jag ser det har han helt rätt ingång till ämnet: "conceiving of writing as the process whereby you put down thoughts you already have will give you a bad idea of what writing does and can do...it hinders it as a medium of research and discovery". Detta betyder naturligtvis inte att man kan skriva hur som helst utan att tänka eller läsa först, utan är menat att betona skrivandet som något mer än en rent mekanisk process: en del av forskningen. Själv har jag ofta haft erfarenheten att lösningen på ett till synes tekniskt problem - typ undvikandet av samma adjektiv i två på varandra följande meningar - lett till viktiga insikter och återverkat på innehållet på ibland svåröverskådliga sätt.
    Hayot är kritisk mot hur lite det talas om sådant i den amerikanska miljön, och jag kan inte säga att vi är stort bättre på det i Sverige. De existerande handböckerna i akademiskt skrivande tenderar dessutom att vara mer allmänna, medan det ofta krävs en speciell, mer syntetiskt förmåga till framställning inom humaniora. Ett problem hos många studenter är att det de skriver antingen är totalt flummigt, eller så stolpigt analytiskt att det inte blir intressant. Men det som imponerar på en lä(s/r)are är när stilen används för att nå en viss dialektisk rörlighet, när texten når ett tillstånd då det vore artificiellt att skilja på elegans och sanning. Man kan också tycka att det är konstigt att den syn språklig mening som vi ständigt applicerar på litterära texter inte skulle gälla facklitterära sådana. Allting från ordval till meningens rytm, till hur transitioner mellan stycken fungerar som ett slags tyst begreppslighet, borde vara relevant att diskutera.  
     Boken ger oss många tips av såväl hantverksmässig som mer allmän och närmast psykologisk och social art, och jag är övertygad om att många studenter skulle må bra av att lyssna på det han har att säga. För min del kommer många av tipsen för sent då jag redan tycker mig ha fungerande rutiner. Det som imponerar på mig med den här boken är snarast hur bra Hayot är på att beskriva sådant som man liksom har på känn men har svårt att sätta ord på. Hans försök att formalisera sina skrivråd (den "uneven U"-modell han lanserar halvvägs) tycks mig också eminent vettiga och användbara, och vissa tips och tricks kommer jag definitivt att prova på i framtiden.
     Kort sagt är det en bok som jag kommer att rekommendera till alla studenter och kollegor hädanefter, eftersom jag misstänker att det är den enda i sitt slag. (det närmaste jag träffat på är de här riktlinjerna av Marshall Brown, vilka Hayot inte verkar känna till).