Återkomsten

2014-05-11: Jag har verkligen varit usel på att uppdatera bloggen, men jag har heller inte kunnat bestämma mig för att göra mig av med den helt. Ursäkter finns att tillgå: jag har gått igenom avhandlingsarbetets mest intensiva fas, och tyckte det var svårt att rättfärdiga att jag skulle tillbringa mer tid framför datorn än vad jag redan gjorde (om arbetet med referenserna visar sig ha lagt grunden till en reumatism skulle jag inte bli förvånad alls). Nu börjar det lugna ner sig, med bara småkorrigeringar kvar, och jag hoppas kunna posta lite här under sommaren. Så om några fortfarande lyssnar - och jag alltså inte talar ut i tomma intet - hoppas jag att ni kan förlåta mig denna hiatus. Låt mig värma upp lite med att skriva om en bok:

2014-05-17: Det är kanske i senaste laget att säga något om årets stora succès i fransk litteratur, En finir avec Eddy Bellegueule av Edouard Louis, men med tanke på 1) att svenskar i gemen inte läser böcker på franska, 2) att förlagens politik går ut på att minimera översättningar från andra språk än - paradoxalt nog - den dominerande och redan av de flesta svenskar behärskade engelskan, och 3) ointresset för allt som inte tagits upp i nyssnämnda kretslopp, kan det ändå vara en poäng att säga några ord om den här boken. Det är nämligen en angelägen och intressant bok som inte borde ha några problem att hitta läsare i Sverige, och alltså borde översättas snarast.
      Författaren, Edouard Louis, är 21 år gammal och kommer från ett litet samhälle i Picardie, vilket han tidigt lämnat för att utbildas på prestigefyllda Parisskolor. Han har redan några akademiska arbeten bakom sig när han nu kommer ut med ett slags självbiografi. I denna uppväxtskildring beskriver han sina egna upplevelser som utstött homosexuell i ett samhälle där de flesta är "hårdingar" (des durs) som jobbar på fabriken eller (vanligare) går på bidrag, och där det snackas föraktfullt om "tapettes" (fjollor) liksom för övrigt om "crouilles" (araber). "Eddy Bellegueule" växer upp i en familj där bröderna liksom fadern är riktiga tuffingar och han är naturligtvis så malplacerad som man bara kan vara, med sina hemliga drömmar om att vara en flicka och att spela teater. Misshandeln och förnedringen från skol-"kamrater" kommer som ett brev på posten.
      Det homosexuella temat har lyfts fram, och boken kan givetvis läsas som i första hand en berättelse om sexuell frigörelse. Men den berättelsen - vägen från paria till accepterad - är alldeles för bekant för att engagera i sig, och bokens förtjänster ligger som jag ser det främst på ett annat plan. Homosexualiteten leder snarare till en privilegierad position (jag vet att ordvalet låter absurt) varifrån det lilla samhällets socialpsykologiska spänningar och hierarkier kan avläsas. Louis har också en klar blick för hur invävd denna fråga är med en mängd andra hierarkier. När det blir känt att han "lekt porrfilm" genom att ha sex med sin (manliga) kusin, ökar det hans utanförskap, medan hans kusin, känd som en "hårding" (un dur) går helt fri från homosexualitetens stigma.
     Det intressanta är framför allt den skitiga realismen: den som är van vid franska romaners tillrättalagda Paris kan glädja sig åt en skildring av en sida av Frankrike som sällan syns i litteraturen (och knappt i media heller för den delen). Med tanke på resultaten från vårens kommunala val i Frankrike, med de enorma framgångarna för Front National, är det inte en sekund för sent. Det är svårt att inte i detta sammanhang komma att tänka på den debatt Jonas Thente dragit igång nyligen, och som jag tycker var ytterst välkommen. Man kan hysa invändningar mot vissa aspekter av det hela, men att ett enormt glapp föreligger mellan A) vad man kanske inte ska kalla "verklighetens folk", men åtminstone ett stort segment av "folk" som (även de) existerar i "verkligheten" och B) journalister, författare och andra med tillgång till en plattform, är viktigt att inse och farligt att förneka. Louis själv har för övrigt gett uttryck åt ett liknande synsätt i en intervju:

les dominés ne se retrouvent plus dans le discours de la gauche. C’est ce que disent les gens autour d’Eddy Bellegueule : le discours de la gauche et de la droite c’est pareil, personne s’occupe de nous, les petits. Alors, régulièrement, ils votent Front National. C’est fou la résistance de certains analystes et certains politologues à cette idée que le Front National est un parti très ancré dans les classes ouvrières. On vous dit par exemple : Non, ce n’est pas le parti ouvrier puisque seul 35% des ouvriers votent pour le Front National. Quand les ouvriers votaient à moins de 30% pour le parti communiste français, tout le monde disait le PC c’est Le parti ouvrier ! 

"de förtryckta känner inte längre igen sig i vänstern. Det är det som folket omkring Eddy Bellegueule säger: vänstern och högern, det är sak samma, folk struntar i oss småfolk. Och då röstar de vanligtvis på Front National. Det är helt galet hur vissa politiska analytiker värjer sig mot idén att Front National är ett parti som har ett starkt stöd hos arbetarklassen. De säger till exempel: Nej, det är inte arbetarklassens parti, eftersom bara 35% av arbetarna röstar på Front National. Men när mindre än 30% av arbetarna röstade på franska kommunistpartiet, sade alla det var arbetarnas parti."
   
Louis vet också att människor inte drivs av rena idéer eller kamp för materiell vinning, utan ofta av mer problematiska faktorer: stolthet, behov av erkännande (även detta är något det talas alldeles för lite om). Psykologin bakom denna mentalitet - där den internaliserade skammen slår över i stolthet - är mycket fint iakttagen ("ni säger att jag är skit, nå, då ska jag bete mig som skit också!").  
      Det måste också framhävas att Louis förmått skildra sitt eget inferno utan att hans bödlar framstår som onda i någon enkel mening. Det hade annars varit lätt att föreställa sig en 21-årings uppgörelse med sin hembygd, och man ryggar tillbaka inför tanken på en svensk motsvarighet (jag vill inte idealisera Frankrike - den här boken kunde om inte annat fungera som en varning - men jag har ofta intrycket att fransmän blir vuxna vid 20 års ålder, medan det ofta dröjer till 30 hos svenskar. Vad beror det på?). Louis tycks snarare vara intresserad av att förstå - en ovanlig passion! - och han har också sagt i en intervju att det först var hans utbildning på Ecole normale superieure och hans möte med kritisk sociologi som gjorde det möjligt för honom att förstå varför hans plågoandar betedde sig som de gjorde. Nu får jag det visserligen att låta             som om romanen snarare vore en sociologisk undersökning med kvalitativ metod än ett konstverk, men i allmänhet lyckas han undvika den faran. Själva synsättet torde vara märkt av hans politiska och sociologiska teorier (han har t ex gett ut en antologi om Pierre Bourdieu), men märkligt nog känns det aldrig påträngande.
      En av bokens förtjänster ligger i språket och medvetenheten om vad Barthes kallade "formspråkets dilemma". Louis' egen stil är klart märkt av hans utbildning och är vacker på det exakta och lite normaliserade sätt som är typisk för franskan. Mot detta står talet hos familjemedlemmar och ortsinvånare i kursiv: halvartikulerat, elliptiskt och befriat från alla kännetecken på skrift (reglerad interpunktion t ex). Tricket kan synas enkelt eller effektsökande, men det är egentligen det enda rimliga svaret på den sociala situationen. Greppet kan sägas innehålla författarens position - och kanske rentav hela bokens ärende - i koncentrat.
      Bokens brister ligger som jag ser det mer i dess lite väl tillrättalagda rörelse från den inskränkta småstaden till de toleranta konstnärliga miljöerna. Det finns något av "den fula ankungen" i hur berättelsen är strukturerad. Slutorden, där hans nya kamrater accepterar honom som "pedé" och han kan identifiera sig med det som var ett skällsord, är måhända en korrekt iakttagelse om relationen mellan makt och språk, men blir också lite väl tillrättalagd.  Det är en estetisk brist, men framför allt medför det en viss tillstängning av bokens samhällsanalys. Huvudpersonens berättigade lättnad efter barndomens majoritetsförtryck leder till en rätt oproblematisk syn på det nya sammanhang han hamnat i (medelklassen i vid mening), och den avslöjande blick som författaren annars visar är här frånvarande. Att följa utvecklingen med författarens år på gymnasiet och på École normale supérieure hade onekligen varit intressant, och någonting säger mig att han är tillräckligt intelligent för att blottlägga de privilegierades blinda punkter såväl som de icke-privilegierades.
Det är nämligen i den här genomskådande blicken för sociala sammanhang som styrkan hos denna bok ligger.