Allmän adiafora XVIII

9/8 kl. 11.00: Lita inte på segmenterade saker. TV-serier, Twitter, allmän adiafora etc. De sparar inte tid, och intrycket av rikedom är illusoriskt. Chamfort: "de flesta som sammanställer diktsamlingar eller bon mots liknar dem som äter körsbär eller ostron. Först väljer de ut de bästa men slutar med att sluka allihop."

9/8 kl. 15.25: Eftermiddagen, djävulens tid. Då vi märker att det vi med tillförsikt satt igång med på morgonen, då världen var ny, helt enkelt inte vill sig. Och detta av ingen annan anledning än att vi inte är eniga med oss själva (jag letar i registret till Pascals Tankar efter "après-midi"). Jag hoppas innerligen att eftermiddagen inte motsvaras av något livsstadium som väntar runt hörnet.

11/8 kl. 23.31: Ytterligare en anledning att inte ge upp kampen mot särskrivning (jag tittar menande på SR:s hemsida, där man tydligen gjort sig av med alla korrekturläsare. Det senaste: "Var femte äldre larm fungerar inte" - Nähä, de behöver väl få nya batterier? - Förstår sedan att de syftar på "äldrelarm"): vi förlorar ett praktiskt kriterium för att urskilja skräppost. När ett oväntat mail erbjuder dig "Netflix uppkoppling" vet du att det komponerats av google translate.

9/9 kl. 12.40: Gör humaniora ("de mänskligare ämnena") oss - alltså dess utövare - mänskligare? "En lärd är ej alltid en människa, utan ofta blott en läsmachin, en Grekisk eller Hebreisk stekvändare". (Adolf Törneros, dagboksanteckning nr. 33)
 
12/9 kl. 19.06: Jag har på sistone läst Paul Gabriel Ahnfelts Studentminnen, en bok som visade sig vara oväntat underhållande och kanske borde kunna göra anspråk på en viss plats i svensk 1800-talslitteratur. Den är naturligtvis främst intressant på grund av tidsbilderna (på samma sätt som Malla Silfverstolpes memoarer, som den överlappar tidsmässigt). Men han är också en skicklig författare, som med några väl valda drag lyckas ge liv åt de hundratals figurer - främst akademiker och kyrkomän - som fladdrar förbi. Elak är han också, och en rätt radikal figur som inte var rädd att utmana etablissemanget. Några ställen får mig att skratta högt (men kanske ingen annan; jag har en viss, illa undertryckt, faiblesse för den sortens humor): 1) "Thomander predikade redan då fritt. Koncept lärer han aldrig ha brukat. Redan detta var en avvikelse från gammal god ordning, ty alla predikanter vände i den tiden bladen i sina koncept helt ogenerat, och en eller annan vätte därvid på fingret för att vakta sig för sådana misstag, som domprosten Wåhlin begick den gången han vände två blad för ett och läste om Adam, att han 'kände sin hustru och beckade densamma utan och innan' (han hade nämligen hoppat över berättelsen om Noak och arken)". Eller, 2): "Biskop Faxe var, som vi veta, utmärkt talare, även innan han blev biskop. I ett tal, han höll med anledning av Gustav III:s mord, yttrade han ungefär följande ord: 'Vilken syn, mine åhörare! En bov, en niding laddar sitt blodiga gevär, trycker av och träffar hans maj:t på ett ställe, enkom ägnat åt nöjet!'." Ahnfelt har i och för sig anklagats för att krydda sin framställning med påhittade inslag, och detta sistnämnda kan vara ett av dem. Det påminner ju starkt om farbror Tobys syftningsproblematik i Sternes Tristram Shandy, en bok där många av Ahnfelts figurer utan vidare kunnat smälta in.