Vem behöver latin när vi har kattfilmsfestivaler?

Mycket vore att säga om den nya regeringen, men som ni vet tillhör jag den kategori som inte sträcker sig efter sin revolver, eller åtminstone sitt tangentbord, förrän jag hör ordet "kultur". Redan sammanslagningen av demokrati- och kulturministerposterna var visserligen suspekt. Men jag var knappast förberedd på detta: att de svenska medelhavsinstituten läggs ner. Det innebär alltså att de svenska instituten i Rom, Aten, och Istanbul ska läggas ned, organisationer som sedan tidigt 1900-tal möjliggjort forskningsresor och arkeologiska utgrävningar och fungerat som centra för kontakten med andra kulturer.

Det nya är en storsatsning på "förortskultur", och det är oklart vad dessa pengar ska användas till. Menar man kultur i förorten (typ tillgång till fungerande bibliotek) är det naturligtvis välkommet. Jag har dock mina aningar om att det inte är riktigt det man menar. Man kan också tänka sig att det bakom detta stora anslag till förortskultur ligger en idé att gynna det mångkulturella samhället. Ett bra sätt att göra det skulle i så fall vara att behålla de svenska instituten, som gjort mer än många andra institutioner för att forska om och sprida kunskap om andra kulturer, inte minst den muslimska civilisationen. Centrum för mellanösternstudier är en institution som drabbas särskilt hårt av det här förslaget.

Det här är inte en höger- eller vänsterfråga (till och med Timbros Lars Anders Johansson och Aftonbladets Martin Aagard är eniga i sin kritik), utan en fråga om idiotisk kortsiktighet mot en förståelse för det långsiktiga arbete som kulturinstitutioner kräver. Det är framförallt en fråga om att inte släppa fram oerfarna och okunniga människor till ett arbete de uppenbarligen inte har någon förståelse för.

Det är inte lätt att vara intresserad av bildning i dagens Sverige, så enkelt är det. Det är svårt att hitta någon att tala med. Andningshålen täpps till mer och mer. Man har fiender från höger till vänster, och påfallande många av dem återfinns bland just de människor som man tänker att man kunde lita på, de som ses som "kulturintresserade" och talar vitt och brett om kulturens betydelse, i underförstådd motsats till läskiga borgare som vill att allt ska kosta pengar. Men när det sedan gäller att värna kultur och inte ge efter för det kortsiktiga, är dessa oftast en lika farlig fiende som ekonomismen. Kortsiktig politisering tycks bli ledstjärnan för den här regeringen. Jag bävar inför framtiden, och hoppas innerligt att Lars Anders Johansson inte har rätt då han skriver att "genom att förhandla bort kulturpolitiken till Miljöpartiet och samtidigt göra den till ett instrument i händerna på en klåfingrig demokratiminister har Stefan Löfven slutgiltigt satt punkt för den socialdemokratiska bildningstradition som arbetarrörelsen tidigare har varit så stolt över." (Se även Nils Forsberg på liknande tema; se vidare Ola Wikander; Sven-Eric Liedman; Ida Östenberg sade mycket klokt på twitter och engagerade många).


Jag vill uppmana alla att skriva under denna namninsamling (vad nu den kan åstadkomma):

http://www.namninsamling.com/site/get.asp?Medelhavsinstitut

(Eftertanke: det fina i kråksången är att så många kunde enas och engagera sig i denna fråga, oavsett partisympatier i övrigt. Jag oroade mig för att folk skulle falla offer för den söndra-och-härska-taktik som politrukerna vanligtvis använder sig av, men så tycks faktiskt inte ha blivit fallet. En beklämd tystnad tycks snarare ha varit reaktionen hos de som lättast hade kunnat falla offer för sådant. Det är djupt tillfredsställande och ger faktiskt en gnista av hopp inför framtiden. Ska vi inte bilda en påtryckningsgrupp? Gå vidare och ta oss an skolfrågan?)