James Wood tycks vara överallt i den anglosaxiska litterära världen. Om och om igen hör man talas om honom som den störste nu levande litteraturkritikern. Ändå har hans senaste bok fått massvis med stryk, vad det tycks inte enbart av hans ideologiska fiender. Woods kritiker anklagar honom för att ha en gammeldags och oreflekterad syn på fiktionen och på det mänskliga subjektet, och troligtvis har propagerandet av dessa synpunkter i en bok med den anspråksfulla titeln How Fiction Works gett dem något att bita i. Själv har jag inte läst den än, och tänker vänta tills en pocketupplaga dyker upp. Om jag får bestämma ignorerar jag helst den teoretiska aspekten när jag läser James Wood. Jag snubblade över hans The Irresponsible Self: On Laughter and the Novel när jag intresserade mig för teoretiska frågor om komedi och satir. Det visade sig inte alls vara vad jag letade efter. Förordet började som en intressant teori om satirens historia, men förvandlades gradvis till någonting annat. De essäer som utgör själva boken visade sig ha en ännu vagare relation till dess titel. Stringens och teoretiserande är uppenbarligen inte hans starka sida, men det är inte därför man ska läsa honom. Det handlar i grunden om praktisk kritik. Wood låter ungefär som ens egen hjärna när den läser, bara så oändligt mycket bättre. Det är ett tonfall som saknas i den akademiska litteraturvetenskapen, och ofta nog även i dagskritiken.
Det går att urskilja underliggande förutsättningar som kan tyckas problematiska - t ex tanken att det mänskliga subjektets sanning kan uppenbaras i litteraturen. Men jag skulle inte kalla det ett teoretiskt synsätt i egentlig mening. Det är snarare en tro än ett försanthållande, och kanske snarare en beredvillighet att tro än en egentlig övertygelse. Wood är som bäst när han istället för att inta en teoretisk ståndpunkt frågar sig: vad är det som gör att författare X upplevs som sannare än författare Y? Hur har de olika sätten att skriva möjliggjort det intrycket? Det finns en öppenhet inför litteraturens mysterium, att köttet kan bli ord, eller att vi åtminstone kan komma nära upplevelsen av att det förhåller sig så. Det rör sig inte om ett faktum, utan snarare en slags regulativ idé. Men just den öppenheten tycks implicera en hög värdering av den realistiska romanen och för vissa mer postmodernt inriktade läsare diskvalificera hela Woods projekt. Själv tycker jag att det är värt försöket.
Jag kom över ett intressant föredrag på sidan Thoughtcast där Wood diskuterar frågan om litterära karaktärer och läser utdrag ur sin nya bok. Han menar att den välkända dikotomin mellan "platta" och "runda" karaktärer är falsk. Medan en boks huvudpersoner ofta ses som runda - de utvecklas och betraktas från flera sidor - ses resten ofta som platta, endimensionella.
Wood påpekar helt korrekt att distinktionen inte håller sträck: det finns monomana huvudpersoner, och huvudpersoner som ständigt ackompanjeras av ett upprepat ledmotiv. Men den viktiga invändningen är intrycket att en liten detalj, någon liten "point of access", kan vara tillräcklig för att investera den mest tillfälliga sidokaraktär med en känsla av rymd och fyllighet.
(Det intressanta är att distinktionen bara fungerar som formell beskrivning av hur mycket plats en karaktär tar och hur många sidor av honom vi får se. Men om orden "rund" och "platt" ska kunna vara någonting annat och större, någonting kvalitativt snarare än kvantitativt, måste vi jämföra med en extern norm - verkligheten.) Mot slutet av föredraget diskuterar han en bok av José Saramago, som skildrar en av Pessoas pseudonymer. Det rör sig alltså om en bok som vill berätta om livet hos en karaktär vilken alla läsare vet är påhittad. Istället för att - som mycket postmodern litteratur - bryta avbildningspakten genom illusionsbrytande grepp eller metafiktiva markörer, har Saramago försökt skänka liv åt en redan från början fiktiv figur. Att vi kan uppleva ett sådant företag som lyckat, och alltså se lögnen som sann, ger en aning om litteraturens makt. Och utan att upphöja avbildningstanken till norm, eller ens utforska dess grund i den utomtextliga verkligheten, måste kritiken kunna förklara hur vissa böcker lyckas skapa liv.
No comments:
Post a Comment