När jag var mycket liten ville jag, som alla barn, sova hos min mamma oftare än hon tillät. Jag var rädd för spöken och framför allt för Jesus, som alltid såg ut som en vålnad, i vit svepning och med galen blick. Troligtvis hade mina fantasier fått näring av något TV-program eller bilder ur en bok. Men när jag var i åtta-nioårsåldern skulle jag gripas av en större skräck än jag någonsin känt tidigare, och detta vid en ålder då det inte vore på sin plats att söka den moderliga tröst, som för övrigt bara hade kunnat lugna mig, inte ta bort det onda.
Av en slump råkade jag se en scen ur Oliver Stones Plutonen, som min kompis storebror tittade på. Scenen är fruktansvärd: en massaker i en by av misstänkta FNL-anhängare. Den mest hetlevrade av soldaterna tvingar en enbent, efterbliven pojke att dansa genom att skjuta under hans fot, och slår till slut, provocerad av pojkens enfaldiga flin, ut hans hjärna på marken med gevärskolven. Jag låg vaken länge på nätterna i en namnlös fasa, slagen, krossad av den här bilden, som tycktes kombinera så många av mina rädslor. Det är svårt att säga vad som kom först, men jag har alltid varit rädd för krymplingar och blottandet av hjärnan är för mig något helt annat än de många utgjutelser som kan beröva en människa livet. Och detta vansinniga övergrepp utfördes av soldater som för mig varit hjältar i den typ av lättsmälta pangpangfilm jag trodde skulle visas mig även den här gången. Jag kunde inte kommunicera min skräck till någon annan, en skräck som slöt sig omkring mig och gjorde mig ensam och främmande. Nu hade jag någonting helt annat att vara rädd för än den kitschige Jesus.
No comments:
Post a Comment