Lägesrapport: media, helgon etc

Så har jag, efter viss tvekan, börjat med en ny kurs. Samtidigt har jag börjat med ett nytt jobb. Något nytt liv har inte börjat. Jag är ingen ny man.

Kursen handlar om "den litterära och mediala offentligheten", uppenbarligen en paraplyterm för diverse angreppssätt som har det gemensamt att de leder bort från den isolerade texten. Detta går i viss mån i rakt motsatt riktning mot mina naturliga böjelser, och det är med blandade känslor jag börjar läsa kursen. Det här med "blandade känslor" är i o f s någonting bra. Skulle jag alltför motståndslöst få gräva ner mig i vad jag känner för (fritt valda läskurser är ett faktiskt alternativ) skulle ett livsviktigt motstånd utebli. Jag menar inte att det då nödvändigtvis skulle vara för enkelt; den lättja det rör sig om är av en annan och mycket farligare art. Snarare skulle mitt vetande expandera inom det hittilsvarande jagets alltför trygga råmärken. Det kan låta överdrivet och som ett förnekande av litteraturens makt. Skulle inte en kurs i, säg, Shakespeare förändra mig? Jo. Men förändringen skulle vara motståndslös, dels därför att jag misstror kraften hos förändringar som man själv har valt, dels därför att det hela skulle ha formen av en utveckling av någonting påbörjat snarare än att starta om från scratch. Jag ska inte överdriva. Jag ser knappast böckernas värld som en räcka av intressanta-sakrosankta texter, egentligen. Men läsningens naturliga modus blir ofta något sådant. Alltså måste det ifrågasättas och överleva en viss utmaning. För det rör sig om en utmaning, och när jag säger att det inte intresserar mig är det inte samma sak som att det inte hotar mig (Jmf. Madame verdurin hos Proust och hennes syn på "tråkmånsarna"). "To learn something always at first feels like losing something" skrev Shaw, och det är förbannat sant. Men bara en desperat människa eller en hemlös kunde helhjärtat ta till sig den insikten; oftast kräver livet stabilitet, överblick och försiktiga drag, en nätt balans mellan inkomster och utgifter. Ibland kommer insikten till en, i tillstånd av inspiration snarare än desperation, och då är det bara att hoppa på.

Det nya jobbet har mer med desperation (ekonomisk) än inspiration att göra. Och medan den nya kursen innebär en "spännande" utmaning, innebär jobbet snarare ett slags härdande. Jag kommer dåligt överens med personen jag hjälper och får utstå orimliga mängder av kritik. I början lät jag mitt sämre jag segra, pendlade mellan att ta åt mig av kritiken och att känna ilska mot honom för hans nedlåtande inställning och pedantiska krav. Till sist gaskade jag upp mig, och kom att minnas en av vårdyrkets mest elementära (och karaktärsdanande) insikter. Den är svår att uttrycka enkelt, men borde låta ungefär så här: jag är inte i stånd att avgöra hur den person jag hjälper upplever sin situation och kan följaktligen inte sätta mig till doms över honom (och ens om jag vore det, skulle jag då kunna skilja mellan det "valda" beteendet och det som har "objektiva" orsaker? Har läkare, som vet mer, tillgång till "själen"?). Ändå är det inte ovanligt att höra vårdpersonal resonera på det sättet. Förutom att bygga på ett skakigt filosofiskt och vetenskapligt fundament (där det går att skilja ut den tänkande och handlande personen från den kännande och lidande kroppen), tycks det mig som en felaktig inställning till universum. Det man reagerar på är inte primärt en annan person som man blir arg på, eller sig själv som man klandrar, utan världen. Världen, som skapar så olika öden och mentaliteter. Att inte acceptera det, att kräva att den skulle vara inrättad för att passa en själv, vore ett kosmiskt storhetsvansinne. Det enda man kan göra är att acceptera utgångsläget och hitta på strategier för att göra det så enkelt som möjligt för båda parter, och för sig själv att veta när man gjort så gott man kunnat. På många sätt är det en grundläggande insikt, som omfattar en massa saker i tillvaron. Kunde man verkligen ta till sig den vore man i stort sett ett helgon. Men man får ju inte betalt bara för att leva, om man inte ser livet som en belöning förstås. Och gör man verkligen det är man troligtvis redo att kanoniseras.