Kalle Anka & Co var en hemsk tidning. Det fanns inte en pratbubbla som slutade med en vanlig mänsklig punkt, utan allting var uppskruvat, med utrops- eller frågetecken, ofta med både och, så att emfasen i en fråga inte gick att ta miste på. ("Ja! Jag skulle mycket gärna vilja ha en kopp kamomillte! Tack så mycket!") Det var samma hysteri som jag senare mötte i reklamrösterna och instinktivt äcklades av, utan att ännu förvärvat den minsta förmåga till intellektuell analys. Bamse hade ett lugnare tonfall, men det var inte utan att man kunde ana en viss nedlåtande välvilja bakom bindesstrecken och asteriskerna med förklaringar längst ner på sidan ("Teddy, då. Vad har jag sagt om att skjuta gummi-snoddar*?").
Dessa till synes obetydliga typografiska detaljer förkroppsligar för mig två hela system, vilka båda två får mig att gripa efter en ontologisk astmainhalator. Hyperkapitalismens glättiga masskultur å ena sidan, som lät all eftertanke fara all världens väg och överlät åt färger och ljud att argumentera. Å andra sidan tråkmånseriet och allt det missriktat tillmötesgående i det socialt engagerade. Jag är fortfarande klämd mellan dessa två system och kan lukta mig till dem på oväntade ställen: två sorters darrningar i stilen som tystar den mänskliga rösten. När jag upptäckte bra författare - och semikolonet! - var det i hopp om att emellanåt hitta någonting annat.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment