Om rastlöshet

"Människornas olycka beror på en enda sak: att de inte kan stanna i lugn och ro i ett rum."
-Pascal

"Teach us how to sit still"
-T.S. Eliot, Ash-Wednesday


Inför en kommande T.S. Eliot-festival har Jeanette Winterson skrivit en inspirerande betraktelse, dels över Eliots poesi, dels över vårt behov av poesi överhuvudtaget. Hon gjorde där en intressant - och ganska självklar, tycks det i efterhand - koppling mellan Eliots tidsupplevelse och hans civilisationskritik:

"The Waste Land intuitively understands what will become the century of ceaseless movement - of peoples, of information, of goods, of ideas, a flow that becomes a flood, where nothing, finally, seems to be in the right place, where nothing is held, where the positive energy of free markets and unrestricted access, of democracy, of travel, of opportunity, gives way to flux without purpose, agitation, instability: 'The loitering heirs of City directors; Departed, have left no addresses.' The mobile/Blackberry generation. The migrant workers. Metropolitan police pensions in Iceland. All this is in the restlessness of The Waste Land, pre-figured, understood, in the 'heap of broken images' that is our world."

Eftersom jag länge grubblat på rastlösheten, dess relation till samhällets tempo och till teknologin, och vad den skulle ha för betydelse ur ett teologiskt perspektiv, fastnade jag genast för det här. Det var naturligt att därefter slå upp Burnt Norton och läsa den som civilisationskritik snarare än metafysisk spekulation över tidens väsen (även om den i verkligheten naturligtvis är båda dessa saker). Människan som slits mellan "time past" och "time future" är inte bara den sökande själen, vilken som helst, utan i synnerhet den hemlösa/rastlösa moderna människan. Jag fäster mig särskilt vid samhällskritiken i del III. Det är ett smart drag av Eliot att inte på ett oförmedlat sätt ställa ensamhet mot gemenskap, utan lägga vikten på tidsdimensionen. Den oförlösta ensamheten är för Eliot ett lika stort helvete som den kollektiva självflykten. Å ena sidan har vi den yttre, offentliga världen:

Distracted from distraction by distraction
Filled with fancies and empty of meaning
Tumid apathy with no concentration
Men and bits of paper, whirled by the cold wind
That blows before and after time,

Det är den glättiga ytan: "Not here/ Not here the darkness, in this twittering world". Men bara ett steg under ytan finns en värld av evig ensamhet, en värld där själen och personligheten förtvinar i inre mörker. Dikotomin mellan offentligt och privat tömmer det egna livet på substans, och här upprepar Eliot på ett skickligt sätt samhällets begränsande logik:

Descend lower, descend only
Into the world of perpetual solitude,
World not world, but that which is not world,
Internal darkness, deprivation
And destitution of all property,
Desiccation of the world of sense,
Evacuation of the world of fancy,
Inoperancy of the world of spirit;

Det är typiskt att han sedan förser tidens flykt med järnvägsskenor: "While the world moves/ in appetency, on its metalled ways/ Of time past and time future." Det är svårare för en icke-troende att följa Eliot när han förklarar orsakerna till denna flykt, och vad det egentliga målet består i. Ett teologiskt språkbruk skrämmer bort en, men det är inte svårt att se att "flesh" bör förstås i vidast möjliga mening. Och rader som de här hade åtminstone för ett ögonblick kunnat konvertera Richard Dawkins (om han hade haft känsla för poesi):

The release from action and suffering, release from the inner
And the outer compulsion, yet surrounded
By a grace of sense, a white light still and moving,
Erhebung without motion, concentration
Without elimination, both a new world
And the old made explicit, understood
In the completion of its partial ecstasy,
The resolution of its partial horror.
Yet the enchainment of past and future
Woven in the weakness of the changing body,
Protects mankind from heaven and damnation
Which flesh cannot endure.

Detta att "flesh cannot endure" är samma sak som när Eliot låter fågeln säga "Go, go, said the bird/human klind cannot bear very much reality". Hans gammelkristna syn på kroppen är naturligtvis en stötesten för många läsare (inklusive mig själv), och man letar förgäves efter en sund skildring av kärlekens fröjder. Ändå är jag beredd att acceptera denna innebörd av ordet "köttet" i motsats till "anden", som vår grundläggande rastlöshet, vår oförmåga till samling i oss själva - "the weakness of the changing body". Och "changing" ska nog här förstås som syftande på kroppens ombytlighet snarare än dess stundande förfall.

Jag lyssnade för ett tag sedan på Teologiska rummet i P1, där passionshistorien var ämnet för dagen. Religionspsykologen Owe Wikström sade där något tänkvärt, nämligen att ordet "synd" nuförtiden ofta reduceras till sexualitet o dyl, men att det hebreiska ordet bara betyder "att missa målet", att spänna pilbågen och skjuta fel. "Det handlar mer om en slags existentiell ångest, förvirring, mållöshet. Man är rastlös, man känner att man lever mållöst. Och den yttersta konsekvensen av det är en slags övergivenhet, tomhet, nattkänsla - 'Min Gud, varför har du övergivit mig?'. Och just com-passion, medkänslan, medlidandet, med-tomheten med Jesus är nog så viktigt för att förstå grundsymboliken, för att förstå varför folk attraheras av passionshistorien." Kanske är det här det enda sättet för ordet "synd" att ha någon mening, som betecknande ett förhållningssätt till oss själva och till det vi är del av. Uppenbara överträdelser straffas vi för hur som helst, och att dubblera det sociala stigmat med ett teologiskt skulle inte tillföra särskilt mycket. Men just för att ringa in denna dimension av livet, vår brist på överensstämmelse, vår rastlöshet, vår oförmåga till samling, kan jag inte komma på något bättre ord än detta teologiska "synd". Medan vi på ett sätt befriats från synd i moralisk mening - eller mycket av det som räknades som synd - har den moderna teknologin och samhällets tempo exponentiellt ökat denna grundläggande synd. Oavsett hur man applicerar det på sitt eget liv, vad som är ens mål, om man är religiös eller inte, är det kanske svårare än någonsin att uppnå en frist från den. Att inte slitas mellan "time past" och "time future".