Holbergpriset till Fredric Jameson

Det prestigefyllda Holbergpriset går i år till den amerikanske kulturteoretikern fredric R. Jameson. Prissumman är ofantlig (4.5 miljoner nkr) och raden av tidigare pristagare inkluderar bl a Jürgen Habermas och Julia kristeva. Det är glädjande att priset går till Jameson, som utan tvekan förtjänar det. Utan att man behöver hålla med honom i allt måste man beundra en teoretiker som så envist håller fast vid försöket att överblicka den globala kulturen i dess helhet. Det har sagts att ingen längre kan göra anspråk på att ha läst alla böcker, att besitta summan av vetande. Jameson kommer läskigt nära. Det häpnadsväckande med Jamesons skrifter är att de kombinerar en enorm intellektuell rörlighet (han tycks veta allt) med en intim detaljkännedom om konstverk eller filosofiska teorier. Han är oerhört svårläst, men inte på grund av enskilda dunkla textställen, utan på grund av den strävan till totalitet som är hans utgångspunkt. Varenda faktor av betydelse för ett kulturteoretiskt resonemang historiseras och visar sig vara en tillfällig, begränsad men nödvändig del i en dialektik som Jameson försöker konstruera. Det innebär att enskilda delar av ett resonemang, som bara behandlar en liten faktor, gärna sväller ut till digressioner på ett femtiotal sidor. Jameson visar att den historiska syntesen är möjlig, samtidigt som de uppenbara mödorna i dess konstruktion låter oss ana att dess relevans kanske försvagats. Vilket inte innebär att det inte skulle vara mödan värt att följa honom. Hans något Quijotiska ställning i samtiden som en dialektikens försvarare innebär också att hans texter kan ge oss en typ av insikter som andra teorier inte ger. Och om man har lust att betrakta ett intellekt som obehindrat - men utan charlataneri - rör sig mellan de provensalska trubadurerna, videokonst, science fiction, Balzac, arkitekturteori, stilistiska egenheter i modern fransk prosa, medeltida bibelexegetik och mycket mer, måste man ovillkorligen läsa Jameson. Möjligen är han den siste encyklopedisten.
(en kort videointervju finns på Holbergprisets hemsida: www.holbergprisen.no)

Inga fåglar sjunger

Anti-väder, insidan och utsidan lika grå och tråkig. Jag försöker skapa en liten lögnkapsel av mitt rum genom att dra för gardinerna och ersätta den frånvarande solens ambienta ljus med ett elektriskt i den röda delen av spektrat. Det lyckas knappt. Jag väntar på att det ska bli mörkt eller åtminstone börja regna. Vad som helst utom denna totala frånvaro, som låter ana känslan hos en kristen vars gud övergivit honom. Det är i och för sig samma känsla som hos de romantiska poeterna, när de kastades ur ett tillstånd av inspiration. Och några rader av Stagnelius dyker också upp i mitt medvetande:

min dag är mulen
blek förgängelse betäcker fälten

Den storartat färglösa sista raden, där ett kallt "e" följs av "ä:n" som för tankarna till vissnande vass i en förgiftad tjärn. Precis så känns den här dagen.

En alltför högljudd ensamhet

Jag har inte tidigare läst någonting av den tjeckiske författaren Bohumil Hrabal (1914-1997). Men efter att ha börjat med En alltför högljudd ensamhet (Ruin förlag, 2006) vill jag gärna läsa allt han skrivit. Det är en kort men oerhört vittfamnande roman. Till formen är det en inre monolog, tillhörig Hanta, som jobbar med att pressa returpapper. Metafysiska betraktelser över historiens mål och mening, visioner av Kristus och Lao Tze blandas hejvilt med minnen av zigenska älskarinnor och grotesk bajshumor. Tekniken och valet av huvudperson påminner naturligtvis om Ulysses och tillåter på motsvarande sätt det bredast möjliga registret. Att som språkrör välja en oanmärkningsvärd farbror möjliggör, precis som hos Joyce, en kraftfull blandning av det höga och det låga, det tragiska och det komiska, det rörande och det groteska. När Hantas arbetsuppgift också är att trycka ihop makulerade böcker (oftast Goethe, Schiller och Nietzsche) till balar, anar vi att boken ställer frågan: på vilken nivå avgörs frågan om människan? Till viss del tycks det handla om en kontrast mellan böckernas döda och verkningslösa humanism och den konkreta, sinnliga människan - Hanta själv. Men denna motsatsställning är egentligen övervunnen, i och med att Hanta förverkligar en egen sorts kontakt med det döende bildningsgodset. I sin ineffektiva arbetstakt fingrar han på böckerna, läser lite här och där, och har efter trettiofem år blivit "bildad mot sin vilja". Han klär bokbalarna i makulerade reproduktioner av van Gogh och Rembrandt. Hanta har försonat sig med ett visst mått av förstörelse - han har insett att himlen inte är human:

"lutad mot en stople stod jag som Leonardo da Vinci, som stod lutad mot en stolpe han också och såg på när de franska soldaterna förvandlade hans ryttarstaty till en skottavla och bit för bit sköt sönder häst och ryttare, och Leonardo stod den gången likadant som jag och betraktade uppmärksamt och med tillfredsställelse det förfärliga han bevittnade, för Leonardo visste redan på den tiden att himlen inte är human och att en människa som ägnar sig åt att tänka inte heller är human. Vid den tiden kom bud att mamma låg för döden, jag cyklade hem och eftersom jag var törstig sprang jag ner i källaren och tog en kall kruka med surmjölk från källargolvet, jag höll stengodskärlet med båda händerna och drack girigt och plötsligt såg jag två ögon flyta på ytan mot mina ögon, men jag var så törstig att jag fortsatte att dricka och de två ögonen kom lika farligt nära mina som ljusen på ett lokomotiv som kör in i en tunnel på natten, sedan försvann ögonen och jag hade munnen full av någonting levande och drog ut en sprattlande groda i benet, jag bar ut den i trädgården och gick sedan tillbaka för att dricka upp mjölken alldeles lugnt, som Leonardo da Vinci. När mamma var död grät jag liksom inåt, men jag fällde inte en enda tår." (s. 16f.)

Hanta vet nämligen att tankarna inte bor i böcker utan i luften. I hans medvetande blandas ontologiskt skilda nivåer och blir varandras speglar - "anden" (böckerna), det mänskliga samhället, råttornas samhälle under marken. Denna sammanblandning kan ses som ett resultat av omvälvningarna i det kommunistiska Tjeckien. När de universitetsutbildade humanisterna jobbar med kloaksystemet, påverkar det stadens "anda"? Boken parodierar en hegeliansk historiesyn när Hanta ser grekiska kolonner bryta fram ur de trista hyreshusen. Historien som kamp och förändring pågår under jorden, där svart- och brunråttorna slåss mot varandra.
Men boken har också en mer realistisk samtidsproblematik. Hanta tvingas lämna sin post för att ersättas av en större maskin och en ny trupp av supereffektiva arbetare. De nya arbetarna är osentimentala och gluttar inte i böckerna som Hanta gjorde. En alltför högljudd ensamhet kan läsas som en politisk protest mot glömskan och förnekandet av den förkommunistiska, centraleuropeiska bildningstraditionen. Men det är också bara en aspekt av denna kortroman, som på mindre än hundra sidor tycks rymma så oändligt mycket. På ett flödande språk, på en gång saftigt vulgärt och musikaliskt komponerat vävs en mängd teman samman. Ofta har de formen av motsatser, mest generellt den mellan "högt" och "lågt". Att himlen inte är human, upprepas som ett mantra. Men när Hantas minnen av zigenerskan som deporterades till Auschwitz dubbelexponeras med hans rensning av råttorna i källaren får han också en känsla av att medlidandet är större än himlen. Kontrasten mellan högt och lågt inom människan, mellan Kristus ungdomlighet och Lao Tzes gammelmansvisdom når också en sorts surrealistisk lösning. genom betraktandet av människans timglasformade kropp. Detta bara för att antyda något av det som ryms inom bokens slanka pärmar. En fascinerande och väldigt mänsklig bok, som nog tål många omläsningar.

I brist på verkliga problem

Följande språkliga fel irriterar mig så mycket att jag måste berätta om det:

Först och främst, när människor säger "spirituell" och menar andlig. "Spirituell" betyder "kvick, skämtsam" och har mycket lite med religion att göra. Jag möter det även hos människor som har ett visst ansvar för hur de uttrycker sig. I min översättning av Jeanette Wintersons Det finns andra frukter än apelsiner berättas det om pingstvänner som sjunger "spirituella" sånger. Det måste rimligtvis vara en direktöversättning från engelskans "spiritual", och det är naturligtvis det engelska ordet som är boven i dramat. Problemet är att vi översatte samma från latinet avledda ord på 1700-talet, men då från franskans "spirituel" och med kulturepokens speciella konnotationer av salongskultur och mondänitet. Jag har inom mig en mycket klar bild av när det skulle vara på sin plats att använda ordet spirituell, och denna betydelsenyans finns inte hos de svagare synonymer man skulle tvingas tillgripa om ordet plötsligt betydde "andlig". Senast hörde jag någon i P1:s program "Människor och tro" använda det i denna senare mening. På nätet såg jag ett erbjudande om "spirituella" böcker. Snart har det troligtvis trängt ut den riktiga betydelsen. Synd, för då köper vi en onödig synonym till priset av en förlorad betydelsenyans.

Generellt stör jag mig naturligtvis på sammanblandningen av skrift- och talspråk. Men det är oändligt mycket enklare att ha överseende med människor som "skriver som det låter", än de som stavar missuppfattade ord rätt. Det bästa exemplet är när "att" blir "och", som i: "se till och tryck på knappen", "kom ihåg och ta med dig pengar" etc. Det här är fullständigt felaktigt, och jag ser det allt oftare. Det uttalas "å", men stavas "att". Hade de skrivit "kom ihåg å ta med dig pengar" hade det varit betydligt enklare att försonas med än den dubbla felaktighet som är resultatet. I o f s upplever jag det nog så, eftersom detta fall uppenbarligen är ett övergångstillstånd. Om det skrivna och det talade avlägsnat sig så långt från varandra som "att" och "å" är det väl bara en tidsfråga innan folk börjar skriva annorlunda. Så det är väl OK egentligen. Ändå stör jag mig på den attityd man kan utläsa: att stava missuppfattade ord rätt ter sig som en slags missriktad välvilja, en slags inkompetent vilja till duktighet.

I(ge)nkännande

I dagens DN kan man se Nina Björk fortsätta sitt korståg mot "formen", för en igenkännande läsart. Att säga "Jag är Hedda Gabler", vad betyder det? Enligt Björk: "Litteraturvetare brukar veta vad det betyder att säga så: någon har läst en fiktiv text på ett igenkännande och identifikatoriskt vis. Någon har mist distansen, någon har suddat ut skillnaden mellan text och värld, påhittad karaktär och levt jag. Någon har hoppat över estetiken och gått rakt in i narcissismen. Någon har varit naiv." Förutom att det sällan låter så här, har jag en del problem med Björks enkla dikotomi mellan form och innehåll. För det första tror jag inte att i(ge)nkännandet är bannlyst från någon läsning överhuvudtaget. Undantagen är givetvis strängt formalistiska studier av berättarteknik och liknande, men jag tror att identifikationen i dessa fall sätts åt sidan enbart för tillfället, för att få en klarare blick för de strukturer som ska undersökas. Men på ett motsvarande sätt sätter vi oss själva åt sidan det ögonblick vi läser och försöker leva oss in i något annat (det som kan hända oss, det som kunnat hända oss om vi vore någon annan - t ex en kvinna).
Samtidigt som det är lätt att hålla med Björk om kritiken mot snäv formalism inom litteraturstudiet, kan man konstatera att det finns en besvärande identitetspolitisk grund till hennes resonemang. Igenkännandet tar större plats än inkännandet. Utan förmedling av den av Björk så förkättrade "formen" hamnar vi i en motsvarighet till konsumtionslogiken, där produkter skräddarsys för att passa just mig, så som jag verkar vara, utifrån de minimala fakta en rent extern synvinkel ger vid handen. Att läsa för att bekräfta sin identitet är en av de svagaste formerna av läsning, påpekade Pia Tafdrup för ett tag sedan.
Form är nämligen inte (vilket vissa tyvärr tror och som leder till den förenklade klyvning där Björks ståndpunkt tar parti för den ena halvan) ett självändamål utan helt enkelt det som låter innehållet träda fram, aktualiseras i en läsning. Och om formen är misstänkt neutral, universell, i sig a-politisk, så är det också det bästa försvaret för den.
Jag vet att vi talar om lite olika saker: Björk kritiserar kanske främst forskningsinriktningen på litteraturvetenskapliga institutioner. Jag har dock svårt att tro att någon läsare, professionell eller "vanlig", läser för formen. Och att om de gjorde det, verkligen kunde undgå att påverkas av innehållet. Jag är heller inte övertygad om att igenkännande läsarter skulle ha en större politisk potential än inkännande. Resultatet kan lika gärna bli litteraturens uppspaltning i en mängd innehållsligt bestämda subgenrer av den typ Björk kritiserar mot slutet av sin krönika. Utifrån genrens logik är det ingen skillnad mellan dessa romaner (där "det vi ska känna igen är den redan etablerade berättelsen om oss själva") och dess mer feministiskt radikala variant. De är lika anpassade till en bestämd publik, lika förtingligade. En innehållsligt bestämd genre är mycket lättare att slippa ta på allvar, medan en bok som genom "formen" får status av "litteratur" antas i princip kunna tala till alla. Hur många läste inte Elfriede Jelineks romaner efter hennes Nobelpris, trots att de inte "kände igen sig" i hennes böcker? Så här löd motiveringen: ”för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”. Om de formmässiga kriterierna ("musikalisk[t] flöde", "språklig lidelse") här tar större plats än de politiska ("blottar de sociala klichéernas absurditet och tingande makt") - låt det vara priset man får betala för att vinna andra läsare än de redan konverterade.

En grav åt Edgar

Jag läser på Pierre Assoulines blog att ett bråk uppstått gällande var Edgar Allan Poes kvarlevor egentligen hör hemma. Ska de förbli i Baltimore, staden där han dog? Eller flyttas till Philadelphia, staden där han skrev (och rimligtvis inspirerades till) några av hans mest kända berättelser (Huset Ushers fall", "Morden på Rue Morgue", "Den svarta katten", m fl.)? Tidigare förslag har gällt Brooklyn, där han skrev "The Raven"? Även Richmond, Virginia, och Sullivanön i South Carolina har varit på tal. Men den aktuella striden gäller en akademiker från Philadelphia, Edward Pettit, vilken startat en kampanj för att repatriera Poes kvarlevor. Jeff Jerome, ansvarig för Poes grav i Baltimore, har varnat honom att inte försöka sig på något och hävdat att ett civilgarde på ett femtiotal huvuden står i beredskap att ingripa om det behövs. Skulle gravplundrarna vägra att ge sig av tomhänta, skulle de möjligen kunna få med sig liket av John Wilkes Booth(!).
Förutom det uppenbart makabra (men passande) i det hela, väcks en mängd intressanta frågor av det här grälet. För det första: frågan om verket, förstått som livsverk, oeuvre. Ett sådant livsverks avslutande är ju nödvändigtvis godtyckligt, abrupt - den sista boken behöver inte vara ett krönande monument över livsgärningen utan kan lika gärna i allt väsentligt vara en mellanbok. Det råkar bara vara den sista. På samma sätt råkar en person dö på en plats, utan att den nödvändigtvis är intimt förbunden med verket. Vilken betydelse ska man tillmäta det som råkar komma sist? Ska det ges speciell status av "det sista" utan att det verkar summerande, utan att det har drag av fullkomlig mognad, det totala utarbetandet av allt som i de tidigare verken bara varit på väg? Och ska vi läsa (livs-)verket retroaktivt utifrån den bok som råkade bli den sista? Vi kan överföra denna problematik på författarens val av uppehållsort. Om en djupare relation finns mellan ett verk och en stad, ska författarens kvarlevor återföras till denna plats? Det finns ju fall där det är betydligt enklare att se förbindelserna mellan geografisk ort och livsverk. Den landsflyktige Dante är begraven i Ravenna, men hans verk tillhör otvivelaktigt det Florens han så grundligt hämnades på. Att låta honom begravas i Florens skulle kanske vara en triumf, även om man anar att han skulle vrida sig en smula i sin (nya) grav. Men det här är naturligtvis frågor för den ytligaste sortens biografiska kritik, och man tänker spontant att alla gravar är bra, så länge de skyddar sin gäst. Det var också den slutsats Mallarmé drog, efter att först ha förfasats över hur fulheten hos Poes gravsten. Hans dikt "Tombeau pour Edgar Poe" mynnar ut, efter att ha beskrivit det missförstånd och den förföljelse som drabbade Poe redan under livstiden, i följande förtröstan:

Calme bloc ici-bas chu d'un désastre obscur
Que ce granit du moins montre à jamais sa borne
Aux noirs vols du Blasphème épars dans le futur.

(ungefär: "Lugna block som fallit ner hit ur en dunkel katastrof,
må åtminstone denna granit för alltid hålla upp en gräns
för hädelsens svarta svärmar spridda i framtiden.")

Kanske måste det revideras. Men det är klart, han skrev också att "la mort triomphait dans cette voix étrange".

Om teori

Jag har nu börjat det nya mastersprogrammet, vilket öppnar med en kurs i "Literary theory". Det tvingar mig att tänka över vad jag egentligen anser om teorins roll i litteraturstudiet. Sedan en tid har jag varit allergisk mot "Theory" - på amerikanskt vis med stor begynnelsebokstav, liksom symboliserande de grandiosa anspråken. Å andra sidan tenderar den anti-teoretiska hållningen att falla tillbaka i ganska osofistikerad och ogenomtänkta attityder till läsning. Det är också utgångspunkten för en bok ur vår kurslitteratur, Antoine Compagnons Le démon de la théorie, vad det tycks (jag har bara kommit halvvägs) en ganska sansad plädering för vårt behov av litteraturteori. De flesta vedertagna metoder har enligt Compagnon en gång varit teorier, subversiva, oppositionella. Det är särskilt tydligt om man tittar på den amerikanska nykritikens close reading: en gång i tiden revolutionerande, nu det normala pedagogiska greppet. Så är onekligen ofta fallet.
Så, vad tänker jag själv, rent spontant (jag antar att jag under kursens gång tvingas tänka djupare kring de här frågorna)?
Jag tror på en teori som föds i mötet med texten och som åtminstone till hälften baseras på läsarens reaktion. De tillgängliga teorierna är enligt detta synsätt att betrakta som en sorts verktyg för att hjälpa en att få fram eller formulera det man hade på känn. Om man vill vara en ansvarsfull läsare - dvs. en som svarar an på det rop som utgår från texten - måste man ständigt hålla i minnet teoriernas farligt textgenererande funktion. Text + teori = ny text (tolkning). I princip går det att på detta mekaniska sätt få fram en uppsats, om än inte av högsta kvalitet (både det mekaniska i förfarandet och den ofta låga kvaliteten på resultatet har jag sett många bevis på under tidigare kurser). Teori borde - och det är Compagnons poäng - få oss att tänka över vad vi egentligen anser om litteraturvetenskapens grundfrågor (textens relation till författaren, läsaren, språket, världen osv). Men i praktiken fungerar den ofta tvärtom. Istället för metodologisk och teoretisk reflektion och självständighet får vi underkastelse under olika skolor, tillhörigheten till vilka inte sällan tycks motiverad främst av politik. Ytterst sällan hör jag någon säga saker som "jag håller med Riffaterre mot Jakobson och Lévi-Strauss att grammatiska parallellismer som inte spelar in i läsningen är irrelevanta för tolkningen", "Fryes system är otillbörligt reduktivt eftersom det utgår från att allt nytt bara är en variation på det gamla, t ex att Oliver Twist är en variant på berättelsen om Moses" etc. Det här är estetiska frågor och lyckas inte engagera lika mycket som politiska. När det kommer till teorier med en politisk syftning är de enligt dess anhängare alla bra - så länge de är "goda", "rättänkande". Även om det möjligen kan visa prov på ett självständigt politisk ställningstagande är jag inte säker på att det ökar medvetenheten om det litteraturvetenskapliga förfarandet. En beredvillighet till omprövning av teoretiska postulat brukar ju heller inte utmärka vänsterrörelser.

Jag kan bara se en lösning på dilemmat, och det är att den teoretiska och metodologiska reflektionen väcks av en konkret text. Det finns två problem med denna lösning: dels passar vissa texter bättre ihop med vissa teorier, dels innebär det teoretiska perspektivet ofta till en början en "förvrängning" som på sikt kan visa sig förnuftig. Dessa risker måste emellertid tas. Särskilt den senare invändningen pekar på den riskabla balans som måste iakttas vid användandet av teori. Det givande fantasisprånget och det rent mekaniska alstrandet av text ligger nära varandra. Ofta ser jag det senare som en sammanblandning av epistemologi, åtminstone enligt den traditionella uppdelningen av human- och naturvetenskaper. Teorianvändningen av typen text+teori=tolkning liknar i sina utgångspunkter den experimentella metoden inom naturvetenskaperna (men saknar av princip dess stränghet). Resultatens pragmatiska nytta och möjlighet att universaliseras, de krav man kan ställa på naturvetenskapliga experiment, kan ifrågasättas. Det sämsta av två världar, med andra ord.

Den här typen av resonemang brukar till slut mynna ut i konstaterandet att den mystiska egenskapen "estetisk sensibilitet" är den enda viktiga. Och sådan konservativ visdom har förstås på ett plan rätt. Det kan inte enbart bero på mina försök till politisk och moralisk självövervinnelse att jag hellre läser en sensibel tolkning av en "fiende" än en dålig av en "vän". Men denna mystiska kvalitet är lika pragmatiskt igenkännlig som den är omöjlig att nagla fast.
Det finns emellertid bara ett sätt att utveckla såväl den teoretiska medvetenheten som den estetiska sensibiliteten, och det är pedagogik. De få undervisningstimmar som A-studenter bestås tycks lämna de flesta förvirrade och osäkra, och fler lärarledda tolkningsseminarier och diskussioner skulle göra stor skillnad. Teorierna och metoderna skulle då värderas inte enbart som filosofiska system utan knytas samman med den estetiska sensibiliteten. Alltså inte bara "verkar det vara ett rimligt synsätt?", "stämmer det med min syn på samhället och kulturen?" utan också "stämmer det med min upplevelse av texten?", "får det mig verkligen att komma åt kärnan i verket eller se det ur en ny och illuminerande synvinkel?". Det skulle vara ett sätt att öka den teoretiska/metodologiska självständigheten genom en resonerande och prövande hållning till textstudiet.