Lägesrapport

Så var det klart. Min uppsats är inlämnad och terminen är så gott som avslutad. Istället för att hukad över dataskärmen förbanna solljusets strimmor är det nu meningen att jag ska njuta av dem. De träffar mitt öga som en besvärande fråga. Problemet med att inte längre ha någonting som hänger över en är att vi då måste ta in himlen i hela dess skrämmande vidd. "Jag är lika tomhänt som skjortan på väderstrecket" skriver Tranströmer, och även om det i hans dikt är otvetydigt positivt, fångar det hur känslan av viktlöshet i sitt inledande stadium är en aning svindlande. Jag tänker på hårt arbetande människor som går i pension, känslan av en fallucka som öppnar sig under deras fötter. Många saker är mycket enklare än att bara leva. Sådan tur då att arbetet kommer som en räddare i nöden - det har lovat att redan på måndag rädda mig från den här läskiga friheten. Men nog av detta. Egentligen brukar jag nog erfara känslan av flyktighet starkare än jag gör den här gången, och jag tyckte nog mest att det var intressant att beskriva tillståndet (betyder det att jag kommer att avsky att jobba?). Jag har i alla fall fått avnjuta en vistelse på landet. Jag hade tänkt inkludera fotografier för er som inte var där, men den här målningen duger bra.

Envar sin egen Adam

Den alltid läsvärde Pierre Assouline anmälde på sin blog några nyutkomna böcker om namnbyten. En fransk forskare och genealog, Nicole Lapierre, som skrivit boken Changer de nom, som led i ett kartläggningsprojekt av falska aristokrater och högerextrema medlöpare som bytt bort ett namn tyngt av associationer. Ämnet är fascinerande av många anledningar. Dels för att namnbyten - utifrån en syn på människan som kalkylerande strateg - avslöjar en hel del om samhällets uppbyggnad. En Darwish som byter namn till Blomsberg eller något annat "svenskt" har uppenbarligen någonting att vinna på det, liksom en Andersson som byter till Gyllström eller något annat "adligt". Den aspekten kanske främst är relevant för byten av efternamn. Men att byta förnamn tycks aktualisera en annan sorts problematik, som jag nästan tycker är mer intressant. Jag var själv inte helt nöjd med mitt förnamn när jag var yngre - det var udda och germanskt och jag ville ha ett normalt och anglosaxiskt. Jag är glad att jag aldrig gjorde slag i saken och bytte till något annat (jag pustar ut när jag tänker på de "normala" namn jag hade velat byta till). Det fina med att ha tilldelats ett namn är ju just att man inte behöver stå för det. När folk väljer att byta förnamn blir det genast en fråga om val, och man får därför en oönskad inblick i deras preferenser och självbild. Särskilt komiskt blir det för dem som känner till både "före" och "efter" och kan skratta åt kontrasten mellan exempelvis Thore och Kim, Hjördis och Linda eller Evert och Ricky. Det finns naturligtvis förändringar åt olika håll - från ovanligt till vanligt, från vanligt till ovanligt (hörde för ett tag sedan om någon student som bytt namn till Aristoteles - jag tror att han hette Johan innan bytet). Det gemensamma är det faktum att man på något sätt får veta för mycket om personen, ungefär som när man kommer på någon med att spegla sig under det att de provar olika tillgjorda ansiktsuttryck de skulle vilja ha. Nu skulle jag hellre ha ett löjeväckande namn som påtvingats mig än att behöva bära bördan av att ha valt det själv.

Himlens blå

För ett tag sedan funderade jag, stimulerad av The Guardians poesiblogg, på vilken vårdikt som egentligen är den bästa. Många förslag dök upp, men jag kom inte fram till den slutgiltiga vinnaren. Nu är årstiden rätt långt framskriden, och nu sitter jag inomhus med ont i halsen och ett uppsatsarbete som är lika tröttande som det är uppjagande. Och först nu kan jag se vilka som är de bästa vår/sommardikterna: de som med ilska och nedslagenhet vänder sig mot bristen på överensstämmelse mellan det inre och det yttre. Någonting av detta finns redan i Wordsworths "Lines written in early spring" där diktjaget känner sorg över "What man has made of man", men felet ligger här hos människan, inte den goda naturen. Detsamma kan sägas om Petrarcas "Zephiro torna", ett annat givet nummer i vårantologin. Nej, de dikter jag menar är de där diskrepansen mellan det ljuvliga miljön och jagets känsla blir så stark att omgivningen antar en kvävande, nästan hotfull aspekt. Till den kategorin hör avgjort en av Mallarmés tidigare dikter, L'Azur. De två första stroferna:

De l'eternel Azur la sereine ironie
Accable, belle indolemment comme les fleurs,
Le poëte impuissant qui maudit son génie
A travers un désert stérile de Douleurs.

Fuyant, les yeux fermés, je le sens qui regarde
Avec l'intensité d'un remords atterrant,
Mon âme vide. Où fuir? Et quelle nuit hagarde
Jeter, lambeaux, jeter sur ce mepris navrant?

(Ungefär: Den eviga azurns fridfulla ironi, håglöst vacker som blommorna, tynger den vanmäktige poeten som förbannar sin genius genom en steril öken av smärtor. //
Flyende, med stängda ögon, känner jag att den, med styrkan hos ett bedrövande samvetskval, blickar in i min tomma själ. Vart skall jag fly? Och vilken hemsk natt skall ni kasta, trasor, kasta över detta hjärtslitande förakt? )

Dikten fortsätter sedan med en besvärjelse att dimmor, rök och moln må stiga till himlen och "bygga ett stort och tyst tak" som låter diktjaget glömma sin tävlan mot Naturen. Bara för att till slut övervinnas av klockornas klang, genom vilka azurn får röst och kommer ut som "en blå angelus". Det finns ingenstans att fly, inget sätt att undkomma det kvävande blå:

Oú fuir dans la révolte inutile et perverse?
Je suis hanté....

(Var ska jag fly i min gagnlösa och förvända revolt? Jag är hemsökt.)

Till den här kategorin hör avgjort Katarina Frostensons "I blått, i vitt" (ur I det gula)

Morgon och en
fin liten ilska i luften : skrik-skrik-skrik-skrik


koboltblå himmel, trotsigt blå
eller bara skenheligt blå
Vad är mer skenheligt än blå himmel


Män ute på gården, röker
och kliar sig här och var
Fönstren blänker
fasaden är bländvit
Gården är renstädad
vinden avröjd

Huset ute - morgonen här och
en djup liten skräck underkuvad, där jag : jAg
är väl ett högt staket
där man hänger upp vita lakan

Här försvinner jaget helt och underkuvas av det vita, blå och lysande, under ett förklarande ljus som täcker över snarare än blottlägger. Och ungefär samma styrkeförhållande råder i min nuvarande situation, där hela världen lyser utom den lilla punkt långt inne i kroppen som råkar vara den man känner med.

Dambudzo Marechera

I vanlig ordning skriver jag inte om aktuell (i meningen nyutgiven) litteratur, men om litteratur som är ny för mig, böcker som råkat komma i min väg. Ett fascinerande fynd från Erikshjälpen var det tunna urvalet dikter (Till ett annat liv, Ellerströms, 2004) av den Zimbabwefödde Dambudzo Marechera (1955-1987). Denne för mig fullkomligt okände författare, tycks postumt ha uppnått kultstatus i sitt hemland. Men man har svårt att föreställa sig Marechera som uppbygglig nationalskald: en mer obekväm och bråkigare författare får man leta efter. Och det är just det som fascinerar mig: den otyglade vreden och hans obändiga individualism som vägrar inrangera sig i den koloniala såväl som den postkoloniala identiteten. Hans politiska dikter erbjuder drastiska, ibland direkt motbjudande bilder laddade med bitter desperation:

Du vill köpa vadå?
En råtta,
en råtta med ett samvete.
En råtta med ett ständigt samvete?
Givetvis.
Men en oförmåga att följa detta samvete?
Det är den ungefärliga idén.
Jo jag har flera du kan välja bland.
Den här åt just upp Grenada.
Slet det i stycken och sket ut det
American Girl rengöringslotion.
(...)
Okej. Den här är en listig typ.
Den äter upp kolonialism
så att den kan skita i ren skadeglädje på sin egen.
Jag försökte köpa den i Kenya
jag försökte köpa den i Malawi
jag försökte köpa den just här
men vet du var jag fick tag i den jäveln
när jag åt middag med
Malan, Verwoerd, Vorster och Bothas spöken. ("Råttor till salu")

Men det allra viktigaste är Machereras obändiga individualism, vilket gjorde honom till ett problem såväl för kolonialmakten som den nya ordning som etablerades i dess följd ("afrikanska mutanter i förändring"). Han tycks inte ha funnit ett hem någonstans, och bränt ut sig i en dödsföraktande anarkistisk hållning med livet som insats (han dog av AIDS 32 år gammal). När hans debutbok tilldelades The Guardians stora pris uppträdde han i poncho och sombrero i vägran av sin tilldelade roll som afrikansk författare. Han skulle senare beskriva sin status mellan världar som "den ljudliga fis alla hävdar aldrig ägt rum". Enda utvägen för Marechera tycks ha varit återvändsgränden: det planlösa upproret, som varande sannare än den kanske nyttiga kompromissen. En av hans mer bisarra dikter liknar ett litet manifest för denna hållning:

DET ÄTLIGA KRYPET PÅ BARSTOLEN

Jag är mot allting
mot krig och de som är mot
krig. Mot allt som krymper
individens blinda impuls.

Skaka ner persikorna från
sommardikten, håva in mogen
glans; damma, smaka. Lunchens
nyheter - räck mig ricinoljan, Alice.

Och i en annan dikt:

Nu återstår inget annat än att inte tänka
ja att inte tänka är det enda tabut
pandoras ryggsäck inuti anarkistens
lilla hjärna (ur "Vem har använt min nya ryggsäck?")

Men bortom de aggressiva utfallen och den punkiga attityden finns också en äkta lyriker med en självklar känsla för naturdetaljer och atmosfär. Det blida bryts dock ständigt mot ett mer bittert stråk, och man har känslan att det just är i denna brytning som diktens sanningshalt borde finnas. Rent tekniskt anknyter han till den anglosaxiska högmodernismens språk, vilket kunde gett ett trött intryck om han inte lyckats återuppfinna det och anpassa det till nya erfarenheter. "Det objektiva korrelatet" hämtas från den koloniserade såväl som från den koloniserande världen och lyckas skaka om en hel del invanda tankebanor. Och även om man kan ha en del synpunkter på översättningen (att "look smart" i en kostym ska väl ändå inte översättas med "se smart ut"?) är det kvaliteter som kommer igenom. Men först som sist är det den extrema vitaliteten och oviljan till kompromiss som ger dikterna deras värde, de obehagliga frågor om identitet de ställer, frågor lika besvärande för kolonialmakterna som för den mer lättköpta typen av postkolonialism.

Två halvor

Läste några intressanta inlägg på The Guardians hemsida om relationen mellan akademisk litteraturvetenskap och de bloggande webkritikerna. Har den akademiska kritiken spelat ut sin roll? Är vi tillbaka på 1700-talets nivå, där kritikens verkliga medium är journalistiken, bedriven av mångsysslande brödskrivare à la Addison eller Samuel Johnson? Själv försöker jag temperera min skepsis med en gnutta entusiasm, eller tvärtom. En sak är säker: kommunicerandet av det njutningsfulla i läsandet har helt klart funnit ett hem på internet. Det är i så fall helt i sin ordning. Medan universiteten genom antingen torr formalism eller överdriven politisering avlägsnat sig från de flesta vanliga anledningar till att läsa en bok, ges det naiva förhållningssättet ett välbehövligt uttryck. Harold Bloom förutspådde i Den västerländska kanon att "Varenda läroanstalt kommer att få en ny fakultet för kulturstudier, en oxe man inte får stånga, och en estetisk underground kommer att växa sig stark och i någon mån ge nya generationer tillgång till läsandets äventyr." Delvis är det väl något sådant som håller på att hända, en rationell arbetsdelning mellan två grupper som vill använda samma objekt, men i skilda syften.
Problemet består givetvis i risken för amatörvälde. Det är på ett sätt inte så illa som det låter; "amatör" liksom "dilettant" betyder ju egentligen bara någon som tycker om någonting, finner njutning i någonting, i detta fall böcker. "Den som inte är dilettant ska inte yttra sig" skrev Fredrik Böök en gång, och han hade en viss poäng. Men man undrar om hobbybloggande bokläsare har tid eller ork att skaffa sig de kunskaper i språk och kulturhistoria som krävs för att lyfta deras uttalanden från den subjektiva impressionismens nivå. Universiteten är trots allt den enda möjligheten att få ägna sig åt studier på heltid. Idealet består givetvis i en förening av amatörens entusiasm och forskarens kunskap, och att vi så sällan ser de två förenade är inget gott betyg för våra humanistiska institutioner.

Prästen och Pulcinella

Jag hittade följande anekdot i en bok av Alberto Manguel, och kom att tänka på att det kanske inte bara är i vår tid som kyrkan förgäves försökt vara "hipp": I 1600-talets Neapel blev de folkliga skådespelen (commedia dell'arte) och deras stående figurer enormt populära, särskilt den spanske puckelryggen Pulcinella. "han blev så populär att en präst, som till varje pris ville fånga sina åhörares uppmärksamhet, placerade sig alldeles intill scenen, höll upp ett krucifix och utropade: 'Här ser ni den verklige Pulcinella!'"

Teknologi, läsning, etc

(några veckor gammalt utkast som jag publicerar nu)

Jag har de senaste dagarna tagit en paus från uppsatsförfattandet, arbetat några dagar och på mina lediga stunder läst lite blandade saker, mest journalistik. Som det slumpade sig kom nästan allt jag läst med något större intresse att forma sig till ett mönster, och kanske, inbillar jag mig, var det bara fråga om att dessa små brickor lades ut i enlighet med en formation min tanke ägt sedan länge. Det handlar alltihop, mer eller mindre, om läsningen och dess villkor i informationssamhället. Först två kontrasterande länkar på Malte Perssons blog, den ena en intervju med Anders Olsson. Han talar där om viljan att offra en del av sitt liv för att genom koncentration åstadkomma någonting av bestående värde. Den texten läses i ljuset av en amerikansk universitetslärares betraktelser över studenternas av informationsteknologin splittrade uppmärksamhet och vilja att göra allt på en gång. Malte förklarar: "Själv befinner jag mig nog någonstans däremellan, och känner mig därför ofta som en mindre himlakropp sliten mellan å ena sidan litteraturens gammaldags gravitationskraft, och å andra sidan informationsteknologins lika förföriska centrifugalkraft." Det är lätt att känna igen sig i.

Jag delar känslan hos de amerikanska studenterna, att "allt är intressant", och att inte ta vara på de möjligheter teknologin erbjuder, både vad gäller att reta och att tillfredsställa nyfikenheten, ser jag i viss mån som inskränkthet och lättja. Samtidigt har det sina uppenbara baksidor. Jag kommer ofta på mig själv med att läsa alltför slarvigt, dvs. att endast läsa för att tillgodogöra mig information, kunna gå vidare. Urscenen för en konflikt mellan dessa två sätt att handskas med tecken tycks mig vara när man läser en litteraturvetenskaplig text. Vi följer snabbt resonemangen, isolerar relevanta informationssnuttar, gör logiska kopplingar, memorerar, går vidare. Men så dyker i texten upp ett utdrag ur den litterära text som är ursäkten för denna massa av information. Då tvingas vi, särskilt om det är en "tät" dikt, greppa tyglarna och göra en inte alla gånger angenäm omkoppling mellan ett lustfyllt ätande av text och en asketisk uppmärksamhet. Denna erfarenhet tycks mig på något sätt typisk.

I dagens DN snubblar jag över en essä på samma tema. Det är den norske litteraturkritikern Kari Lövaas som reflekterar över en bok av Richard A Lanham, "The economics of attention". Lanham är universitetsforskare i retorik och vill uppdatera sin disciplin till informationseran, omdefiniera den till en teori för uppmärksamhetens ekonomi. Han tror på en slags marknadsanpassning av uppmärksamhetens resurser, där rationella kosumenter kommer att ge upphov till en självreglerande informationsmarknad. Hans fiende är Gutenbergsystemet, där tecken ses som ting att äga, en modell med krav på clarity-brevity-sincerity (CBS). Denna modell associeras till en ikonoklastisk impuls med udden riktad mot jagupplösning och teatralitet. I dagens informationssamhälle har just jagupplösningen och teatraliteten segrat, och Lanham tycks tänka sig att ljud och bild på sikt kommer att tränga ut texten eller relegera den till en underordnad roll. Hans fiender, skriftkulturens försvarare, ser inte att "en längtan efter form och rörelse alltid har legat på lur under den frusna ytan av västerlandets alfabetiska nedtecknanden." Lövaas tar i sin essä avstånd från Lanhams slutsatser: "Just i en situation med överflöd av information kan det vara nödvändigt att ålägga sig 'puritanska' begränsningar, för att i kontemplativ stillhet kunna forma en tanke som är värd att framföra och stå till ansvar för i en liten eller stor offentlighet." Som motterminologi vill han lansera ordet "intresseekonomi".
Det finns uppenbarligen, som Lövaas påpekar, grader av uppmärksamhet. Det finns det som "fångar" vår uppmärksamhet, eller åtminstone vår tid, och det är denna variant Lanham intresserar sig för. Men det finns också någonting som kanske hellre definieras som lyhördhet: en uppmärksamhet inriktad på just den förhandenvarande informationssnutten. Medan uppmärksamheten troligtvis är lätt att fånga i fysiologiska termer, den tid ögat är fäst vid ett objekt osv, är lyhördheten betydligt svårare att definiera, åtminstone för lekmannen utan kunskaper i neuropsykologi. På det praktiska planet yttrar det sig hursomhelst som en skillnad mellan kvantitet ("hur länge?", "hur mycket?") och kvalitet ("hur uppmärksamt?"). Med visst fog, men väl nära att låta patetisk, nämner Lövaas mystikernas kontemplativa läsning och den utopiska idén om en uppmärksamhet som "undslipper eller försöker överskrida varje ekonomis regleringar och transaktioner".
Och kanske är patetiken den risk man utsätter sig för om man vill försvara ett annat sätt att ägna sig åt läsning. Det kan tyckas som ett idealistiskt skönmålande men jag är övertygad om att det är en objektiv egenskap hos både skriftmediet och den mänskliga hjärnan. Dess beviskraft är tyvärr svår att rationellt argumentera för, utan måste upplevas. Just denna prekära belägenhet gör den till en lätt måltavla för mer kallhamrade informationsanalytiker och ideologikritiskt tänkande. Och det är naturligtvis svårt att argumentera för dess förtjänster i marknadens termer, tillgång och efterfrågan. Men vill man vara en verkligt upplyst konsument, måste man kunna skifta mellan informationsteknologins intensiteter och den långsamma läsningen.