Dambudzo Marechera

I vanlig ordning skriver jag inte om aktuell (i meningen nyutgiven) litteratur, men om litteratur som är ny för mig, böcker som råkat komma i min väg. Ett fascinerande fynd från Erikshjälpen var det tunna urvalet dikter (Till ett annat liv, Ellerströms, 2004) av den Zimbabwefödde Dambudzo Marechera (1955-1987). Denne för mig fullkomligt okände författare, tycks postumt ha uppnått kultstatus i sitt hemland. Men man har svårt att föreställa sig Marechera som uppbygglig nationalskald: en mer obekväm och bråkigare författare får man leta efter. Och det är just det som fascinerar mig: den otyglade vreden och hans obändiga individualism som vägrar inrangera sig i den koloniala såväl som den postkoloniala identiteten. Hans politiska dikter erbjuder drastiska, ibland direkt motbjudande bilder laddade med bitter desperation:

Du vill köpa vadå?
En råtta,
en råtta med ett samvete.
En råtta med ett ständigt samvete?
Givetvis.
Men en oförmåga att följa detta samvete?
Det är den ungefärliga idén.
Jo jag har flera du kan välja bland.
Den här åt just upp Grenada.
Slet det i stycken och sket ut det
American Girl rengöringslotion.
(...)
Okej. Den här är en listig typ.
Den äter upp kolonialism
så att den kan skita i ren skadeglädje på sin egen.
Jag försökte köpa den i Kenya
jag försökte köpa den i Malawi
jag försökte köpa den just här
men vet du var jag fick tag i den jäveln
när jag åt middag med
Malan, Verwoerd, Vorster och Bothas spöken. ("Råttor till salu")

Men det allra viktigaste är Machereras obändiga individualism, vilket gjorde honom till ett problem såväl för kolonialmakten som den nya ordning som etablerades i dess följd ("afrikanska mutanter i förändring"). Han tycks inte ha funnit ett hem någonstans, och bränt ut sig i en dödsföraktande anarkistisk hållning med livet som insats (han dog av AIDS 32 år gammal). När hans debutbok tilldelades The Guardians stora pris uppträdde han i poncho och sombrero i vägran av sin tilldelade roll som afrikansk författare. Han skulle senare beskriva sin status mellan världar som "den ljudliga fis alla hävdar aldrig ägt rum". Enda utvägen för Marechera tycks ha varit återvändsgränden: det planlösa upproret, som varande sannare än den kanske nyttiga kompromissen. En av hans mer bisarra dikter liknar ett litet manifest för denna hållning:

DET ÄTLIGA KRYPET PÅ BARSTOLEN

Jag är mot allting
mot krig och de som är mot
krig. Mot allt som krymper
individens blinda impuls.

Skaka ner persikorna från
sommardikten, håva in mogen
glans; damma, smaka. Lunchens
nyheter - räck mig ricinoljan, Alice.

Och i en annan dikt:

Nu återstår inget annat än att inte tänka
ja att inte tänka är det enda tabut
pandoras ryggsäck inuti anarkistens
lilla hjärna (ur "Vem har använt min nya ryggsäck?")

Men bortom de aggressiva utfallen och den punkiga attityden finns också en äkta lyriker med en självklar känsla för naturdetaljer och atmosfär. Det blida bryts dock ständigt mot ett mer bittert stråk, och man har känslan att det just är i denna brytning som diktens sanningshalt borde finnas. Rent tekniskt anknyter han till den anglosaxiska högmodernismens språk, vilket kunde gett ett trött intryck om han inte lyckats återuppfinna det och anpassa det till nya erfarenheter. "Det objektiva korrelatet" hämtas från den koloniserade såväl som från den koloniserande världen och lyckas skaka om en hel del invanda tankebanor. Och även om man kan ha en del synpunkter på översättningen (att "look smart" i en kostym ska väl ändå inte översättas med "se smart ut"?) är det kvaliteter som kommer igenom. Men först som sist är det den extrema vitaliteten och oviljan till kompromiss som ger dikterna deras värde, de obehagliga frågor om identitet de ställer, frågor lika besvärande för kolonialmakterna som för den mer lättköpta typen av postkolonialism.