Teknologi, läsning, etc

(några veckor gammalt utkast som jag publicerar nu)

Jag har de senaste dagarna tagit en paus från uppsatsförfattandet, arbetat några dagar och på mina lediga stunder läst lite blandade saker, mest journalistik. Som det slumpade sig kom nästan allt jag läst med något större intresse att forma sig till ett mönster, och kanske, inbillar jag mig, var det bara fråga om att dessa små brickor lades ut i enlighet med en formation min tanke ägt sedan länge. Det handlar alltihop, mer eller mindre, om läsningen och dess villkor i informationssamhället. Först två kontrasterande länkar på Malte Perssons blog, den ena en intervju med Anders Olsson. Han talar där om viljan att offra en del av sitt liv för att genom koncentration åstadkomma någonting av bestående värde. Den texten läses i ljuset av en amerikansk universitetslärares betraktelser över studenternas av informationsteknologin splittrade uppmärksamhet och vilja att göra allt på en gång. Malte förklarar: "Själv befinner jag mig nog någonstans däremellan, och känner mig därför ofta som en mindre himlakropp sliten mellan å ena sidan litteraturens gammaldags gravitationskraft, och å andra sidan informationsteknologins lika förföriska centrifugalkraft." Det är lätt att känna igen sig i.

Jag delar känslan hos de amerikanska studenterna, att "allt är intressant", och att inte ta vara på de möjligheter teknologin erbjuder, både vad gäller att reta och att tillfredsställa nyfikenheten, ser jag i viss mån som inskränkthet och lättja. Samtidigt har det sina uppenbara baksidor. Jag kommer ofta på mig själv med att läsa alltför slarvigt, dvs. att endast läsa för att tillgodogöra mig information, kunna gå vidare. Urscenen för en konflikt mellan dessa två sätt att handskas med tecken tycks mig vara när man läser en litteraturvetenskaplig text. Vi följer snabbt resonemangen, isolerar relevanta informationssnuttar, gör logiska kopplingar, memorerar, går vidare. Men så dyker i texten upp ett utdrag ur den litterära text som är ursäkten för denna massa av information. Då tvingas vi, särskilt om det är en "tät" dikt, greppa tyglarna och göra en inte alla gånger angenäm omkoppling mellan ett lustfyllt ätande av text och en asketisk uppmärksamhet. Denna erfarenhet tycks mig på något sätt typisk.

I dagens DN snubblar jag över en essä på samma tema. Det är den norske litteraturkritikern Kari Lövaas som reflekterar över en bok av Richard A Lanham, "The economics of attention". Lanham är universitetsforskare i retorik och vill uppdatera sin disciplin till informationseran, omdefiniera den till en teori för uppmärksamhetens ekonomi. Han tror på en slags marknadsanpassning av uppmärksamhetens resurser, där rationella kosumenter kommer att ge upphov till en självreglerande informationsmarknad. Hans fiende är Gutenbergsystemet, där tecken ses som ting att äga, en modell med krav på clarity-brevity-sincerity (CBS). Denna modell associeras till en ikonoklastisk impuls med udden riktad mot jagupplösning och teatralitet. I dagens informationssamhälle har just jagupplösningen och teatraliteten segrat, och Lanham tycks tänka sig att ljud och bild på sikt kommer att tränga ut texten eller relegera den till en underordnad roll. Hans fiender, skriftkulturens försvarare, ser inte att "en längtan efter form och rörelse alltid har legat på lur under den frusna ytan av västerlandets alfabetiska nedtecknanden." Lövaas tar i sin essä avstånd från Lanhams slutsatser: "Just i en situation med överflöd av information kan det vara nödvändigt att ålägga sig 'puritanska' begränsningar, för att i kontemplativ stillhet kunna forma en tanke som är värd att framföra och stå till ansvar för i en liten eller stor offentlighet." Som motterminologi vill han lansera ordet "intresseekonomi".
Det finns uppenbarligen, som Lövaas påpekar, grader av uppmärksamhet. Det finns det som "fångar" vår uppmärksamhet, eller åtminstone vår tid, och det är denna variant Lanham intresserar sig för. Men det finns också någonting som kanske hellre definieras som lyhördhet: en uppmärksamhet inriktad på just den förhandenvarande informationssnutten. Medan uppmärksamheten troligtvis är lätt att fånga i fysiologiska termer, den tid ögat är fäst vid ett objekt osv, är lyhördheten betydligt svårare att definiera, åtminstone för lekmannen utan kunskaper i neuropsykologi. På det praktiska planet yttrar det sig hursomhelst som en skillnad mellan kvantitet ("hur länge?", "hur mycket?") och kvalitet ("hur uppmärksamt?"). Med visst fog, men väl nära att låta patetisk, nämner Lövaas mystikernas kontemplativa läsning och den utopiska idén om en uppmärksamhet som "undslipper eller försöker överskrida varje ekonomis regleringar och transaktioner".
Och kanske är patetiken den risk man utsätter sig för om man vill försvara ett annat sätt att ägna sig åt läsning. Det kan tyckas som ett idealistiskt skönmålande men jag är övertygad om att det är en objektiv egenskap hos både skriftmediet och den mänskliga hjärnan. Dess beviskraft är tyvärr svår att rationellt argumentera för, utan måste upplevas. Just denna prekära belägenhet gör den till en lätt måltavla för mer kallhamrade informationsanalytiker och ideologikritiskt tänkande. Och det är naturligtvis svårt att argumentera för dess förtjänster i marknadens termer, tillgång och efterfrågan. Men vill man vara en verkligt upplyst konsument, måste man kunna skifta mellan informationsteknologins intensiteter och den långsamma läsningen.