Människans adelsmärke

Jag bläddrade igenom några antikvariska nummer av Lyrikvännen, bl a ett temanummer om Ezra Pound. Där fanns ett fotografi av den åldrande poeten (det måste tagits alldeles mot slutet av hans levnad), med vitt hår och yvigt skägg som en gammaltestamentlig profet. Bredvid lite klotter av hans hand: "Advice to the young: curiosity". Någonting med bilden gjorde mig rörd, kanske kombinationen av Pounds något osäkra uppsyn och den enkla sanningen i orden han skrivit ner. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Pound, förutom en del av de tidiga dikterna, och även om jag gett hans Cantos flera chanser har jag ganska snart styrt min håg någon annanstans. Men Pound har för mig tjänat som föredöme vad gäller denna egenskap: nyfikenhet. Hans var som bekant av det monumentala hållet: en omnivor läsaptit som för den delen inte saknade urskillningsförmåga. Känslan man får efter att ha läst hans Litterära essäer är, trots bryska avfärdanden av hela kulturepoker och stilriktningar, en känsla av kulturens outtömliga resurser, för den som orkar leta.
Leopardi hävdade att förmågan att ledas vid tillvaron var människans adelmärke, eftersom det visade på en längtan som överstiger världens gränser. I lite ödmjukare form skulle jag vilja skänka nyfikenheten denna rang. Så länge jag är nyfiken har jag inte svårt att känna att jag får ut något av tillvaron, och många av mina lyckligaste minnen har att göra med nyfikenhetens uppblossande eller dess momentana tillfredsställelse. Framför allt minns jag det som en smärre uppenbarelse när jag märkte att nyfikenheten började få grepp om mig på allvar: känslan av ett stundande äventyr, och lustfyllda uppgifter att utföra. Jag skulle säga att en pedagog som lyckas väcka elevernas nyfikenhet har utfört någonting som i betydelse vida överstiger allt han kan ha lärt ut. I brist på sådana pedagoger behövs föredömen som Pound, människor med intressanta intressen och energin att fullfölja dem. Jag förebrår sällan mig själv saker och ting, men brist på nyfikenhet betraktar jag som en grav försyndelse, och blir besviken på mig själv när jag av trötthet inte kan uppbåda tillräckligt med engagemang.
Martin Heidegger förkastade nyfikenheten - die Neugierigkeit - som ett dekadenssymptom, en produkt av den urbana moderniteten. Bönder är inte nyfikna; årstidernas växlingar räcker gott och väl för dem, som det gjort för deras förfäder. Nu menade nog Heidegger en särskild form av nyfikenhet, ungefär den sort som får oss att snegla i skvallerblaskor och ständigt fråga oss vad som är "på gång", dvs. en form av nyfikenhet som för oss bort från oss själva. Jag undrar om en gränsdragning är möjlig, om inte sökandet efter meningen med vår egen existens öser ur samma källa som uppmärksamheten på världen och dess affärer. Det handlar bara om vilken riktning den tar, och en aktiv nyfikenhet är under alla omständigheter att se som sökandets praktiska form. Att hävda något annat vore att ersätta sanningssökandet med en traderad "känsla".

Kulturpolitruk

Det var med en viss suck av lättnad jag läste ledaren i senaste numret av Axess, en tidning jag ett tag tyckt vara på väg åt fanders. Johan Lundberg är åtminstone konsekvent i sina samtidskritiska utfall, och för det är jag tacksam. Alltför ofta ser man annars hur "höger"-människor försöker sitta på två stolar och flirta med sin kulturkonservativa socialgrupp samtidigt som de inte ser några problem med att i praktiken driva fram just den utveckling de beklagar sig över. Fox TV är ett exempel, med sina extremt högervridna nyhetssändningar, vilka varvas med sliskiga realityprogram. Men Lundberg rättar sig inte i det borgerliga ledet, utan pucklar på Johan Staël von Holstein ("IT-yrans yraste företrädare") och beklagar sig över "förbrödringen mellan nyliberaler och kultursidesvänster". Kulturkonservatismen har alltid haft den fördelen, att den åtminstone tar kulturen på allvar och inte ser den som en samling kulturprodukter, i princip utbytbara efter konsumentens smak. Genom en anti-ekonomism mot bättre vetande lyckas de faktiskt återskänka kulturbegreppet något av dess kritiska potential. Hur märks det?
Jo, genom att det genast väcker rabalder. En effekt som fullständigt uteblir när man på Cultural studies-manér belönar allehanda masskulturella yttringar med en subversiv politisk potential, eller aggressivt attackerar kanoniserad litteratur som del av en etablissemangets konspiration. För min del börjar jag mer och mer uppfatta den typen av en kritik som en slags missriktad välvilja. Bland det sundaste jag läst i denna fråga är Kate Soper och Mark Riles To cherish the sublime? - postmodernism and cultural self-realisation (2003). Där hävdar författarna på ett lyckat sätt den kritiska potentialen hos det gamla, Matthew Arnoldska kulturbegreppet, just för att det synliggör klassklyftor istället för att dela ut symboliska kompensationer. Dess latenta motsägelse - att högkulturen anses i princip relevant för hela mänskligheten, samtidigt som större delen av denna genom bristande tillgång och otillräcklig utbildning exkluderas - borde vara utgångspunkten för en kultur- och utbildningspolitik värd namnet. Och att återinföra gratis inträde på muséer vore ett första steg.

Antecknat

Om dumhet endast kunde yttra sig i frasen "Jag förstår inte" och ett avståndstagande från vidare göranden, vore skapelsen rättfärdigad.

Elitism, i meningen av en allmän perfektionism, är det enda säkra värnet mot ideologiska felsteg och tankemässig stagnation. Den jämför ständigt idén med dess förkämpar och underkänner dessa såsom ovärdiga sitt föremål, samtidigt som denna dom kastar ett tvivlets skugga över idén och åter sätter anden i rörelse.

Att ha samtalspartners för vilka vissa samtalsämnen är outtalat tabubelagda leder till en ojämn maktfördelning. I en situation där man är dömd att öka mängden tal, för att resonera eller om så bara för att byta samtalsämne, har den ene fått i sin hand detta oerhörda: sterilitetens trollstav.

Det är inte jordens undergång, det är bara naturliga fluktuationer. Jag försöker säga samma sak till stormarna i mitt huvud.

Jag tror på toleransen. Den är det enda som kan hindra mig från att hugga vilt omkring mig med min kärlek.

Där man bränt sig spolar man kallt vatten. Sen går man ljummen genom livet.

Läsandet förhåller sig till glädjen som bönen till nåden.

Om charlatanerna vore cyniker skulle jag beundra deras dristighet. Men fullt så logisk är nu inte världen.

Rivalens blick är ett ej föraktligt stimuli till en förälskelse och ett oundgängligt sådant vad gäller det krampaktiga fasthållandet vid dess restprodukt.

Man vet att folk i allmänhet troligtvis är varken mer eller mindre hyggliga än de bekantskaper man byggt upp under åren. Och även om denna vetskap är nog för att befria en från otillbörlig paranoia, är den å andra sidan ingen sporre till ett fortsatt letande.

Tanken att världen och människan är möjliga att påverka har till de breda lagren spridit den speciella sorts melankoli som tidigare varit förbehållen kungar.

Livet är en bildningsroman som efter några hundra sidor tråkar ut oss till döds.

Ett tänkande som inte urartat till konserverande ideologi kommer alltid bestås fördelen att slippa uppfinna sina fiender.

Idolkritik

Jag läser en utgåva av Addisons samlade verk, utgiven i New York på 1850-talet. Även om jag knappast är allergisk mot förord, förklarande noter och annat "skrivet av andra" i den här typen av utgåvor, måste den här ta priset både i barock, påträngande panegyrik och felriktad pedagogisk iver. Den försöker förklara där det inte finns något att fråga om. Titt som tätt kommer det små noter i texten, med förklaringar längst ner på sidan istället för längst bak i boken, så att man omöjligt ska kunna undgå dem. De är inte till någon nytta överhuvudtaget. Deras entusiastiske upphovsman, en Mr. Hurd, tar varje chans att påpeka utsöktheten i Addisons ordval, eller försöka urskulda honom från språkliga misstag. Exempel nr 1:

Addison: "There is something so wild and yet so solemn in the speeches of his [Shakespeares] ghosts, fairies, witches, and the like imaginary persons, that we cannot forbear thinking them natural, though we have no rule by which to judge them, and must confess, if there are (NOT HÄR) such beings in the world, it looks highly probable they should talk and act as he has represented them."

Mr. Hurds hjälpsamma fotnot: "There are. He might have said be instead of are, and he would have said it, but that, as the accent would fall on be, the jingle of be in beings, which follows, would have had a worse effect than there are. I only mention this to show the delicacy of his ear..."

Exempel nr. 2:

Addison: "The last are, indeed, more preferable, (NOT HÄR) because they are founded on some new knowledge or improvement..."

Mr. Hurd: "The degree of comparison is expressed in the adjective itself. The comparative, more, is then to be struck out, as a manifest blunder of the compositor. It is impossible that such an expression should come from Mr. Addison."


Jag menar inte att iakttagelserna är felaktiga, det är ju sånt där som man tänker på ibland när man läser och känner sig "uppmärksam", men varifrån kom impulsen att dela med sig av sina upptäckter? Är det en relik från ett svunnet, präktigt skede, då grammatikläraren och författaren förenades i en folkupplysande mission?

Levnadslopp

För att vara så pass ung som jag är, skulle nog vissa hävda att jag tänkte ohälsosamt mycket på åldrandet. Och de skulle, om de förstod mig rätt, mena någonting helt annat än rynkor. Jag menar åldrandet som begrepp, det enkla faktum som ska markera en övergång mellan två stadier, två hållpunkter som envisas med att vara tillgängliga på samma gång: "Thou hast not youth nor old age, but as it were an after dinner sleep dreaming of both..." .
Jag frågar mig ibland varför jag läser åldrande författare med sådan behållning. Bara den senaste månaden har jag läst böcker av Coetzee, Philip Roth och Richard Ford, böcker som alla kretsar kring åldrandet. Hur kan en man i sina bästa år relatera till Yeats' "consume my heart away, sick with desire and fastened to a dying animal, it knows not what it is"? Det borde inte vara möjligt. Naturligtvis, det handlar kanske inte om att relatera så mycket som att leva sig in. Men varför vill jag leva mig in i det? För att så tidigt som möjligt - à la den gamla filosofin - "lära mig att dö"? Låter ädelt och genomtänkt, men föga övertygande. Det måste finnas någonting tilltalande i idén om åldrandet som lockar mig trots de nog så avskräckande empiriska bevisen. Jag tror Shakespearecitatet träffar något väsentligt, med sin bild av den töckniga, obestämda tuppluren där de två tillstånden, ungdom och ålderdom, bara är drömmar. Drömmen handlar naturligtvis om att nå ett definitivt tillstånd, som aldrig uppträder i oblandad form i verkligheten. Den vuxna, reflekterande människans tillstånd är ett pendlande mellan "fånga dagen" och "allt är fåfänglighet och jakt efter vind", mellan renässans och barock, ett tillstånd där det alltid nästan är för sent men ändå inte. Det vi kallar 40-årskris är bara framvisandet av denna generella erfarenhet i chockartad tydlighet.
Jag misstänker att det finns en annan vinkel, en annan drivkraft med minst lika tvivelaktig verklighetsförankring: drömmen om ett sammanfallande mellan tanke och vara. Vår ungdom är flydd, naturligtvis, ack! Men tänkte man någonsin, på det reflekterande sätt man sedan dess lagt sig till med: "Jag är ung, jag upplever ungdom och befinner mig i livets undersköna månad Maj." Naturligtvis inte, det vi sörjer är ju vår svunna omedvetenhet, och ungdomen som vi avundas har lika liten relation till det mentala tillstånd vi eftersträvar som de mentalt odifferentierade bönderna till idealiserande landsbygsromantiker. Alltså sätter vi vårt hopp till ålderdomen, en säkert kort. Det enda som kan avbryta dess anstormning är döden, som för övrigt är det enda som med säkerhet skapar överensstämmelse mellan tanken och varat. Ålderdomen, då kommer saker och ting att falla på plats: en värdig resignation istället för våra eviga försök att hävda oss, ett klart ljus över tingen från livets aftonsol. Men kanske är det då vi snubblar över den största paradoxen av dem alla: hur förtvivlat svårt det är att göra sig fri från sin "ungdom", från känslan att det kanske ändå inte är försent...

Intermedialitet, våld

Såg bröderna Cohens nya film häromdagen, No country for old men, baserad på en bok av Cormac McCarthy. Av honom har jag endast läst Blood Meridian, som f ö även den ryktas bli film inom en snar framtid. På baksidan av min pocketbok (Picador press) står komiskt nog utlåtandet: "McCarthy's achievement is to establish a new mythology which is as potent and vivid as the movies, yet one which has absolutely the opposite effect...he is a great writer...".
Så vad händer nu när böckerna blir film? Nästan ingenting. Händelseförloppet i Blood Meridian skulle utan problem kunna flyttas över till filmformat. Det är förvisso sant att händelseförloppet, eller kanske snarare berättelserytmen, avviker från vad man kunde vänta sig av våldsfilmer av action- eller västerntypen. McCarthys berättande är långsamt, repetitivt och episkt, och det ger våldsskildringarna en lite annan innebörd än de skulle få i ett mer dramatiskt åtskruvat berättande. Men boken känns redan relativt filmisk och visuell: hela tiden fokuserad på utsidan, på kroppar, landskapet, handlingar - karaktärerna och deras motiv är fullkomligt opaka.

Om den citerade recensenten med "the movies" menar de gängse våldsfilmerna kan jag bara hålla med till viss del - men det är också sant att ett manus baserat på Blood Meridian kommer att vara betydligt mer magstarkt än den här filmen. Det som kommer att försvinna är tyvärr det som försonar McCarthy i mina ögon och gör honom verkligt läsvärd, det faktum att han är en vidunderlig stilist. Det är alltid riskabelt att filmatisera böcker där stilen bär upp såpass mycket av bokens idé. (Lolita har alltid framstått för mig som ett mycket märkligt val: själva berättelsen förmår inte fängsla utan Humbert Humberts berättarröst.) Å andra sidan brukar jag, som pendang till det argumentet, hävda att handlingsorienterad litteratur - t ex Odysséen - borde lämpa sig bäst för filmatiseringar. Och det är svårt att inte se likheterna mellan det klassiska eposet och McCarthys bok: händelseförloppets rumslighet, dess vägran att erkänna någonting annat än tingens yta, och dess oförfalskade glädje i skildringen av denna (även de avskyvärda tingen, som blottade tarmar), bortom gott och ont.

Mjölet i påsen

Jag är inte lagd åt konspirationsteoretiskt tänkande, och min skepsis inför vissa yttringar av statens makt är vanligtvis inte (som hos vissa liberaler) metafysisk-moralisk. "Hur kan du vara rädd för övervakningsteknologin?", frågar hon, "staten är inget monster, den är ju vi, folket!". - "Ja, just det!". En maskin bryr sig bara om att den fungerar, människornas önskningar stannar väldigt sällan på det stadiet.