Intermedialitet, våld

Såg bröderna Cohens nya film häromdagen, No country for old men, baserad på en bok av Cormac McCarthy. Av honom har jag endast läst Blood Meridian, som f ö även den ryktas bli film inom en snar framtid. På baksidan av min pocketbok (Picador press) står komiskt nog utlåtandet: "McCarthy's achievement is to establish a new mythology which is as potent and vivid as the movies, yet one which has absolutely the opposite effect...he is a great writer...".
Så vad händer nu när böckerna blir film? Nästan ingenting. Händelseförloppet i Blood Meridian skulle utan problem kunna flyttas över till filmformat. Det är förvisso sant att händelseförloppet, eller kanske snarare berättelserytmen, avviker från vad man kunde vänta sig av våldsfilmer av action- eller västerntypen. McCarthys berättande är långsamt, repetitivt och episkt, och det ger våldsskildringarna en lite annan innebörd än de skulle få i ett mer dramatiskt åtskruvat berättande. Men boken känns redan relativt filmisk och visuell: hela tiden fokuserad på utsidan, på kroppar, landskapet, handlingar - karaktärerna och deras motiv är fullkomligt opaka.

Om den citerade recensenten med "the movies" menar de gängse våldsfilmerna kan jag bara hålla med till viss del - men det är också sant att ett manus baserat på Blood Meridian kommer att vara betydligt mer magstarkt än den här filmen. Det som kommer att försvinna är tyvärr det som försonar McCarthy i mina ögon och gör honom verkligt läsvärd, det faktum att han är en vidunderlig stilist. Det är alltid riskabelt att filmatisera böcker där stilen bär upp såpass mycket av bokens idé. (Lolita har alltid framstått för mig som ett mycket märkligt val: själva berättelsen förmår inte fängsla utan Humbert Humberts berättarröst.) Å andra sidan brukar jag, som pendang till det argumentet, hävda att handlingsorienterad litteratur - t ex Odysséen - borde lämpa sig bäst för filmatiseringar. Och det är svårt att inte se likheterna mellan det klassiska eposet och McCarthys bok: händelseförloppets rumslighet, dess vägran att erkänna någonting annat än tingens yta, och dess oförfalskade glädje i skildringen av denna (även de avskyvärda tingen, som blottade tarmar), bortom gott och ont.